"The truth will set you free. But first, it will piss you off.” - Gloria Steinem

Mediacirkusen



Av Mats Sederholm

De senaste veckorna har liksom de senaste åren enbart bekräftat hur vårt etablissemang alltmer skiljer sig från verkligheten.

DN:s undersökning om förtroendet för media blev en av de absolut mest populära nyheterna bland svenska media. Det beskrevs som en framgång!

Så här kunde det se ut i glädjeyran:

"Förtroendet för public service och de stora morgontidningarna är fortsatt starkt, visar en mätning från DN/Ipsos. Det är färre än var tionde som inte litar på dessa medier. Endast 4 procent har förtroende för hatsajten Avpixlat."

Är glaset halvtomt eller halvfyllt?

Hela Sveriges mediakår firade över att svaret på frågan om man anser att DN (och övriga media) ger en sann bild av verkligheten innebar att:

Bara hälften av läsarna vågade ge ett Ja. Är det inte en osannolik trovärdighetskris om endast HÄLFTEN av läsarna kan ge ett tydligt ja på frågan om media är något att lita på?

Dessutom, denna förtroendekris har stått sig i närmare 15 år!

Medias reaktion var att likna vid ett närmast Orwelsk utspel (krig är fred) om det positiva med att varannan läsare skakar på huvudet över vad de läser om i dagspressen. Gammelmedia läser och tar del av alternativa mediers framfart och människors ifrågasättande och har burit på ett ifrågasättande av sig själva. DN:s Martin Jönsson DN skriver i ett försök att återupprätta gammelmedia:

Däremot är resultatet förödande för de "alternativmedier" som utmålar sig själva som skildrare av sanningen och som ofta hävdar att de axlat ett ansvar som traditionella medier abdikerat från.

De vill så gärna veta att de fortfarande räknas. Fast trenden är urusel så gläds de alltså åt att den inte blivit värre!!

Samma barometer berättar för övrigt om hur förtroendet för Riksdagen, banker och politiska partier är på väg ner sedan flera år tillbaka. Tystnad om detta förstås.

I den verkliga världen så bara förstärker Panamahistorien vad alla människor redan känner till. Banker, politiker och etablissemanget i allmänhet saknar allt vad trovärdighet heter. Så var finns då debatten om en allmän förtroendekris och medias roll? Ingenstans.

I medias egen lilla cirkus fick vi istället lära oss att Panamahistorien var en Putin-historia. Man utnyttjar varje liten chans till att förlägga hela världens ondska österut. Sedan kom Storbritanniens Cameron erkännande om sin inblandning och man var tvungen att flytta fokus västerut. Det faktum att USA har sitt eget Panama inrikes bland sina egna stater och alltså av naturliga skäl saknas bland avslöjandena var det nästan ingen som påpekade. varför skulle man det, låt folk förstå att ju längre västerut man kommer desto hederligare blir det. Ja, propagandakriget har inga gränser.

Vad vi behöver vore en separat bilaga till dagstidningarna där de kan få skälla av sig allt hat mot Ryssland.  Idag bläddrar jag nästan per automatik förbi de första 4-5 sidorna i DN på tåget då de nu förvandlats till beredskapsjournalistik och en flock med gammelmediatroll. En separat bilaga skulle man då kunna vika ihop tillsammans med reklambilagorna och tryggt köra ner i närmaste papperskorg. Sveriges medverkan i STRATCOM, den i grunden amerikanska åsiktsalliansen i kriget mot de alternativa kättarna rycker allt närmare.

Snaran dras åt såsom jag varnat för i några år nu. Ingen går längre säker utan att riskera att demoniseras eller extremiseras. DN:s Woolodarski och Aftonbladets Helle Klein var glädjande överens om Putins inflytande över västvärlden och de alternativa nyhetssajterna.
För inslaget i sin helhet hänvisas till Svt Play och "Nyhetspanelen" (Gomorron Sverige)


Va, ser sidorna ut som riktiga nyhetssidor, men så får man väl inte göra! Det är ju vi, de sanna nyhetsförmedlarna som har rätt till ordenliga webbsidor. Allt annat är ju garanterad lögn!

Ja, kanske även du ingår i en "Putin-cell". Du har säkert - och för att använda den senaste bubblaren bland etablissemangets lista på inneord - RADIKALISERATS!

För inslaget i sin helhet hänvisas till Svt Play och "Nyhetspanelen" (Gomorron Sverige)

Va underbart, med samsyn, så trevligt!  - Vi ses på pennklubben som vanligt ikväll va Helle?


SvT Aktuellt tog upp Rysslands kritik mot Sverige som en av de mest aggressivaste Rysslandskritikerna i världen. Ryssland pekar, som jag tjatat om i ett år, ut just DN. SvT visar hur deras analytiker ger bort en flaska med något ryskt i, vad nu det har med saken att göra. Vidare i reportaget så kommer äntligen ryssen fram som analyserat mediakritiken mot Ryssland och presenterar sin vy. Det är bara ett fel. Det finns ingen textning!! Kan det bli mer lägligt? 


För det specifika inslaget i sin helhet, se det på SvtPlay

Claes Elfsberg: "Hoppas ni förstod innebörden av inslaget". Nej hur skulle vi kunna göra det med enbart den ena parten som fick föra sin talan!!
Den ryska motivation är mycket längre i sitt original än i klippet ovan

Säg nej till extremisterna, hatet och etablissemangsmakten och säg ja till ett nytt samhälle med en ny skön varm och mänsklig demokrati.

Men den nyanseringen finns inte att finna NÅGONSTANS. Det är just denna brist på nyansering som gör mig helt trygg i att man använder högerpopulism som ett svepskäl för att slippa debattera sin egen makt och sina egna samhällsnormer.

Man tar ingen debatt om värdlandsavtalet  eller om NATOS rätt att  införa STRATCOM och en statlig legaliserad opinionsbildning.

Och nu till förförjelsen av Mp. Inte för att de fört sig helt korrekt. Problemet är att andemeningar och verkliga uppsåt körs över av blodhundar till journalister som letar efter minsta lilla smutsfläck och förstorar upp och demoniserar. När detta blir gjort så fortsätter media med rubriker som: Omöjligt för xxx att sitta kvar".
Romson fick inte avgå pga av de senaste veckornas händelser utan för att hon varit kritiserad för sina plumpa uttalanden. Hennes insatser för sitt bidrag till klimatförhandlingarrna, det enda som borde räknas, är iinte intressant i politiker- och media-cirkusen. Kvar blir, värt att notera, mannen och karriäristen Fridolin. Internt i Mp hade Romson och hennes ersättare Lövin lika gott förtroende enligt insatta. Politiken är ett skådespel.

Och varje gång som någon blir intervjuad och menar på att media har en del i dramat så bemöts de med klichén "Så det är media det är fel på och inte personen xxx" och sedan bryter man.

De gräver sin egen grop och det katastrofala låga förtroendet för media, politiker har bara börjat, det kommer att urarta. Journalister och redaktörer förstår ingenting. De befinner sig i en silo som alltfler skakar på huvudet åt. Häromdagen, efter Sahlins misstag, noterade en före detta politiker på SvT att dessa avslöjanden kan bidra till de där växande negativa åsikterna om politiker och etablissemanget, som om problemet är människors åsikter, problemet är väl de FACTO att varken politiker, media eller myndighetspersoner GÅR ATT LITA PÅ.

Det finns dock de som inte kan låta bli att säga ifrån.

Birger Schlaug släppte på ordentligt i samband med Mp historierna.

För inslaget i sin helhet hänvisas till Svt Play och "Nyhetspanelen" (Gomorron Sverige)

Journalisten Kajsa Ekis Ekman skrev om hur mediadreven är en samhällsfara i ETC. Hoppas hon och några andra på ETC ser till att bli av med Maria-Pia Boethius, ledarskribent på helgerna. Hon lever kvar i 30-talets Tyskland och ser i varannan ledarkrönika till att koppla alla samhällsproblem till nazister eller Sd. Se gärna i backspegeln när det behövs men gör det inte till ett tvång. Det är inte nazister som ska styra utvecklingen och opinionen, det är nya tankar och förmågan att främst se framåt.  

Ute i världen fortsätter protesterna jag berättat om länge nu och som inte minst boken Kollision berör.

Ni som fortfarande sitter och funderar på hur världen ska förändras, hur alla människor ska kunna tänka annorluinda, se upp så inte någon knackar på dören och berättar att det är klart!

I Paris startade proteströrelsen Nuit debout, "Res er upp på natten". Ytterligare ett ilsket uppror på temat Occupy. Rörelsen som började i April återkommer på nätterna och samlar tusentals. Det började med att Regeringen François Hollande's föreslog att det ska bli lättare för företag att säga upp anställda. Under en kväll/natt var uppemot en halv miljon människor ute på gatorna. 

“There’s something here that I’ve never seen before in France – all these people converge here each night of their own accord to talk and debate ideas – from housing to the universal wages, refugees, any topic they like. No one has told them to, no unions are pushing them on – they’re coming of their own accord.”
Michel, 60 aktivist

Våren är här.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Vi måste prata om "Kevin"

Av Mats Sederholm

Donald Trump, Le Pen, Podemos, Bernie Sanders, SD, anti-nedskärningsrörelser, förre  finansministern Varoufakis nya rörelse Diem25  är några exempel på en ökande politisk oordning och på nya demokratiska initiativ bland rörelser i hela västvärlden.

En polarisering och kollision mellan populister och anti-populister har vuxit fram och ser ut att öka. Enkelt uttryckt kan man säga att populister står för en bred folklig ("population") kritisk syn och helhetsupplevelse av etablissemanget som en elit medan anti-populisterna intellektualiserar och svårförklarar alla problem så att de själva och det etablissemang de företräder, kan ges företräde till lösningarna och därmed till makten. Etablissemangets största rädsla är att förlora makten genom att inte längre hysa massornas förtroende vilket precis är vad som sker i västvärlden just nu.

Den här rädslan märks exempelvis på ledarsidor eller kultursidor då man upprepat väljer att peka på de mest osmakliga och farligaste destruktiva rörelserna. Man kortsluter alla nya strömningar till de mest hotfulla. Andra exempel är:

- Regeringens intresse för att delta i Stratcom, Natos center för strategisk kommunikation. "För att bekämpa lögner och propaganda som sprids på nätet och i synnerhet sociala medier så överväger Sverige att gå med i Natos center för strategisk kommunikation” Källa: Sveriges Radio.
- I juli 2014 deklarerade BBC att man inte kommer att ge "marginella" vetenskapliga åsikter något utrymme.
- I Spanien införde man 2015 "munkavlelagen" som förbjuder människor att demonstrera på officiella platser. Listan kan göras hur lång som helst på liknande inskränkningar. När, som det ibland heter, mörkret sänker sig över Europa, så sker det på flera nivåer.

Jag tror vi måste börja prata om ”Kevin”.

Som "föräldrar", oavsett om vi är populister eller anti-populister måste vi våga börja prata om vårt gemensamma samhälle, det vi skapar och ombesörjer dag efter dag men inte längre tycks bry oss om. Hur är det ställt med demokratin, med hur människor mår till vardags, med lönearbetet, med en försvunnen gemenskap i en tid av individualisering, med gräsrötters uppgivenhet vad gäller medbestämmande eller med parlamentarism?

Anti-populister framhåller gärna fakta, upplysning och kunskap före känslor och retorik. Exempelvis så ansåg ett antal akademiker i en debattartikel i DN:
"Gör politiken evidensbaserad. Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än populism eller ideologiskt motiverat tyckande." 
Problemet är att vårt samhälle redan är genomsyrat av dessa ideal.

Niklas Ekdal konstaterar i två olika artiklar i DN att: "Samhällskontraktet försvagas överallt i världen.". Men anser samtidigt att: "Det finns ingen monolitisk elit, inte ens i lilla Sverige. Att bunta ihop en komplicerad verklighet på det sättet är en gåva till politiska populister."

Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i en DN-ledare: "Digitaliseringen och globaliseringen har drivit fram en grundläggande maktförskjutning över hela världen. I det framväxande ¬landskapet hämtar populister näring."

Idag har den medvetna och medverkande människan eller den lilla affärsrörelsen falnat bort till förmån för affärskedjor, PR-byråer och politiska unioner. Verkliga människor har förvandlats till "massorna", till förbrukare längst ut i våra informationskanaler, till ekon på sociala-media-radarstationer vars beteenden sedan säljs till företag eller rapporteras till myndigheter. Människor förvandlas till omogna eller övermogna och förflyttas då till våra barn- och äldreomsorgsinstitutioner. Samhällskritiker av olika slag förvandlas till vad som blivit etablissemangets senaste trashuttryck: "populister." Likgiltighet sprider sig i en artificiell verklighet där den största delen av vår vakna tid går åt till att främja arbetslinjen. Däremellan söker vi i medelklassen kickarna som ska ge våra liv en mening. Matkickar, hälsokickar, spahelger, resekickar, inredningskickar likt sprakande gnistor i ett energisystem som är på väg att kollapsa.

Varför vill man inte se denna framväxande människofientliga kultur?

I Grekland har vi konstaterat hur EU, banker och politiker gemensamt styrt landet och hur befolkningen fått betala notan. I Spanien så vet vi redan att korrupta politiker och banker gemensamt urholkat all respekt och moral för de styrande.

Men någon elit, det vill inte anti-populisterna höra talas om.

Uppkomsten av populism vittnar om hur makthavare inte ser skogen för alla träden. Här krävs istället visioner och en förmåga att kliva bort från de rådande idealen och den vardagspolitiska debatten så att "bilden" syns. Populism är lika utbredd som globaliseringen är. En utbredd reaktion på en lika utbredd världskultur dominerad av konsumism, lönearbete, individualism, kapitalism, "kontrollism" och en allmän upplevelse av att världen är på väg att segla bort från allt vad varje verklig människa erfar som närhet, samröre och livskvalité.

"Kevin" mår inte bra och det är båda föräldrarnas ansvar. Det finns ingen familjerådgivare att ta till, det finns bara nödvändigheten av en ny debatt där de stora frågorna törs ventileras. Inte en gammal debatt där anti-populister har ägarskap om vad som är det goda samhället.

Den tiden är över.



Titeln Vi måste prata om Kevin är hämtad från filmen med samma namn

Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Mats

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Utmaningen vi alla väntar på



Av Mats Sederholm

Har ni uppmärksammat kampanjen och filmen om jobbstressen.

Den är välgjord och berör vår tids största fysiska och psykiska problem. Stressen, otillräckligheten, ensamheten och ett samhälle som är iskallt.
Men problemen har inte sina ursprung eller orsaker i arbteslivet, de har sina ursprung i hela vår livskultur och är politiska, existentiella och filosofiska problem.

Arbetsmiljöverkets webbsida borde ha varit "Livsmiljöverkets" sida och sett ut som nedan:

 


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Hälsa/helande | Krönikor av Mats

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Birger Schlaug recenserar Kollision


Av Mats Sederholm

Birger Schlaug är före detta språkrör i Mp och sedan många år en frissinnad visionär, författare, debattör och fortfarande grön. Fast framförallt sympatiserar han med den gröna ideologin vilket inte är samma sak som att enbart kämpa för miljöfrågor likt andra partier utan innebär att man eftersträvar ett samhälle där det finns ett "organiskt" kretslopp som även inbegriper människors mående, en annan tillväxtmodell och så mycket, mycket mer.

Schlaug brukar "gå sin väg" och tända till i SvT:s nyhetspanel när de andra yrkespolitikerna och redaktörerna lämnat verkligheten och fastnat i en artificiell och publik verklighetsmodell som inte längre tjänar människor och samhället. Häromdagen beklagade han sig, efter en diskussion med feminister och konstaterade över att han inte längre är feminist eftersom man då måste bejaka arbetslinjen.

Jag måste erkänna att jag är riktigt svag för sådana klargöranden. Och definitivt inte för att jag skulle vara emot feminism, tvärtom, jag säger som jag alltid sagt: Hur kan man inte vara feminist, om man samtidigt anser sig var emot härskarstrategier och makt. Men det finns uppenbarligen de som gått bort sig och tror att huvudarenan för jämställdhet (arbetsmarknaden) är viktigare än jämställdheten i sig. Så, mest glad blev jag för att han väljer rätt tyngdpunkt, nämligen människans mående och samhällets förmåga till förändring i sin helhet bort från en allt snabbare förruttning och bortom alla förbrukningsdatum. Jag är övertygad om att Schlaug fortfarande är feminist men också han på ett mer grundläggande sätt.


Vi blev glada när han på förfrågan ville recensera Kollision men också oerhört nyfikna på hur han skulle ta sig an detta. Det visade sig att såväl hans bifall som hans tvivel blev det som skapade denna krönika. Vågar vi tro på en ljusnande framtid eller?

Schlaug inleder:

Det behövs en fredlig kulturrevolution. Men det är inte genom partiprogram eller politisk retorik som detta kan ske. Sådant kan hjälpa till, puffa fram tankar och bilder och visioner. Men egentligen handlar det om att kulturrevolutionen måste ske inom oss själva. Om det är vi överens. Författarna till boken Kollision och jag.

Men sedan så uppkommer tvivlet. I grunden ett tvivel över att världen skulle kunna vara på väg in i en, som han och inte boken uttrycker: Vattumannens tidsålder där han menar att bara för att det uppstår uppror i världen så betyder det inte att det är positivt.

Som om alternativmedicin vore den goda bara för att man är alternativ till den ibland cyniska läkemedelsindustrin...

Likaså får han otäcka associationer när vi använder begrepp som "den nya människan" eller när vi, som han tolkar det, anser att den enda sanningen ska stiga fram i dessa tider av uppror och kollision mellan en gammal värld och protesterna mot densamma. Schlaug menar :

Det finns inga sanningar, det finns bara kunskap. Och kunskapen förändras. Det som är kunskap idag var falsk kunskap igår. Det som är kunskap idag blir falsk kunskap i morgon

Det är svårt att bemöta vad någon uppfattar mellan raderna i en bok eftersom detta försiggår inuti recensenten. Men säkert är det kutym att låta recensenter få "känna på sig" vad böcker egentligen handlar om, om inte annat så ger det plats åt recensenten att få skriva om sitt.

Schlaugs argumentation består av flera kloka erfarenheter som jag håller med om. Men de har tyvärr inte så mycket att göra med boken och blir då en argumentation som försiggår mellan två sidor av honom själv. Jag vet det, för jag har varit med och skrivit boken och jag vet också vilken avsikt boken har och vilka den vill nå.

För varje dag som går så upptäcker allt fler redaktörer och skribenter hur hela vår "demokrati" står och svajar. Människor gör helt andra politiska val inte bara i Europa utan även i USA och i resten av världen. En våg av likgiltighet inför den gamla kombinationen av de två ryggdunkande maktinstanserna ekonomism och den politiska demokratin sveper runt jorden. Dessutom så bidrar känslan av att allt är på väg att segla bort ifrån var och ens verklighet och vardag, till en avtändning för politiskt intresse och engagemang. Den här utvecklingen med ett allt större ifrågasättande av etablissemanget tog fart för många år sedan. Vi uppfattade den för 3 år sedan och tolkade den som intressant och gav boken liv. Utvecklingen har under skrivandet tagit fart och förstärkt bokens värde och timing. Kollisionen mellan folket och makten är idag ett ämne som går runt i massmedias ledar- och kultursidor till vardags. För tre år sedan fanns den inte. Kollisionen är ny, den är dramatisk och fundamental.

Men självklart har Schlaug rätt i att all förändring nödvändigtvis inte är bra.  Men det vi menar är att vägen till en ny värld ALLTID går via en förändring. Det gamla måste först tjäna ut sin roll och förlora värde hos människor. Ett förfall är logiskt helt nödvändigt innan något nytt kan skapas och den sanningen eller kunskapen lär nog stå sig ett tag till misstänker jag hur rörlig eller provokativ man än vill vara.

Kan vi garantera att de monumentala förändringar som världen just nu går igenom kan leda till en ny människa och en ny värld? Självklart inte. Vi har inte suttit och rökt på när vi skrev boken. Däremot så är vi benägna att belysa att vi just nu befinner oss i ett "fönster av förändring" och att det då är viktigt att se tiden an och lyfta på de möjligheter som finns och på de konkreta budskap  och insikter som de facto miljoner människor framför i dessa dagar. Och det är också sant att vi just nu inte erfar vilken protestvåg som helst. Den slår ut 60-talets protestvågor och framförallt så är den utbredd på ett sätt som jag inte känner till skulle ha skett tidigare. Den är öppna protester men lika mycket en underström av trötthet.

Men man kan förstås välja att se hur glaset är halvtomt istället för halvfyllt och peka på invandrarhat, Donald Trump, flyktingströmmar och allt möjligt negativt och alla möjliga idioter. Våra media och politiker gör det så bra åt oss på ledarsida efter ledarsida oavsett om rädslan är röd, blå eller grön. Av någon anledning så tycks många människor kunna se en mirakulös av förändring av världen, men bara om vi kan säga att den är sämre. Smaka på den en stund!

Schlaug skriver kritiskt om vår optimism:

Jag är tillräckligt luttrad, och har samlat tillräckligt med årsringar, för att känna igen det. Men jämna mellanrum berättas att nu stiger den nya människan fram.

Jag har åtta årsringar mindre än Schlaug och ser även jag mönster, repetitioner och kretslopp när det gäller sociala beteenden eller trender och arma människors troende och längtan efter Shangri La.  Frågan är bara vad jag ska göra av detta seende. Ska jag gå med ryggen vänd mot framtiden, blicka mot historien och alla repetitioner  och tryggt berätta för de yngre om gamla tider som troligtvis går igen eller ska jag gå rättvänd framåt och fånga möjligheterna som ligger framför mig? Törs jag hoppas?

Kanske tolkningen av Kollision ligger inbäddad i dessa personliga val.


Få, panikslagna chefredaktörer och politiska analytiker  undantgana, uppfattar ens de skillnader i folkopinoner som nu sveper som en våg över västvärlden. De är väl dokumenterade i undersökning efter undersökning. Flera redovisade i boken och bortom trosbegrepp. Men även för de som tagit del av fakta så uppstår likväl tvivlet såsom hos Schlaug. Vi har också märkt av samma uppgivenhet hos människor runt omkring oss. Boken berättar också om varför de flesta känner så.

Bygger boken på någons slags New-Age-tro och är avsedd att läsas av esoteriker som Schlaug tror?

Nej den är avsedd att läsas av aktivister oavsett samhällsklass, kön, etniskt ursprung eller andra skillnader som för den rädde innebär konflikter, terorattacker och upplopp men som för den som ser möjligheterna uppfattas som mångfald. Aktivister är alla de som i sin verklighet skapar en skillnad, de som i någon mening AGERAR. De är varken utvalda esoteriker eller utvalda gröna som kommer att vara nyckeln till en ändring, det är alla.

Bär vi då på den enda sanningen och ser den skinande nya nakna människan med en krans i håret stå för dörren?

Vi vet lika lite om framtiden som någon annan eller kan säga något säkert om en ny människa med nya insikter. Men vi har en uppfattning om vilket håll vi borde gå, vi pekar på tecknen i tiden och berättar om att vi just nu står inför ett ovanligt grundläggande vägval. Vi  kostar till och med på oss att sketcha på en potentiell framtid, på en annan värld och på en annan människa. Det blir då lätt för mycket bubbel i glaset för en del  och frambringar till och med ilska hos andra. Och då spelar det ingen roll att vi, som vi gör i boken, frekvent påminner om att detta är en teoretisk modell, en simulering och inget annat.

Det tragikomiska är att det oftast är samma människor som skyr bubblorna i glaset som samtidigt klagar över medias frosserier i olyckor och hemskheter. Är det kanske en folkölsvision som önskas, någonting man gemensamt kan klaga över svettig och jordad kring vedkubben. Problemet är att de visionerna aldrig leder ut ur lådan, de leder tillbaka till vardagspolitiken och det fullständigt lönlösa och visionsfria politiska maskineriet. Socialt men meningslöst.

Schlaug tillhör de få som som ser hela maskineriet och det har säkert bidragit till att han lämnat politiken som aktiv. Han behöver inte stå och gråta på presskonferenser med svikna gröna löften som sina språkrörskollegor efter att i det politiska maskineriets rengöringsbad blivit skinnade på allt som sticker ut och med brustna hjärtan.

Ekonomisk demokrati, demokrati på arbetsplatser... någon som hört något om sådant från någon ledande politiker de senaste årtiondena? Boken kretsar kring det ämnet.
Det är min pinsamma övertygelse, vilken jag tycks dela med författarna, att dagen samhällsmodell bygger på tro och en icke föraktlig del vidskepelse.

Han avslutar sin recension i kommentarsfältet efter en dags diskussioner med:

Jag tycker nog att min recension är positiv, vilket väl framgår - frågor som tar upp i boken tas ofta upp i den här bloggen också på liknande kritiska sätt - men det vore ju konstigt om jag inte också tar upp det jag uppfattar som tveksamt ur mitt perspektiv. Läs den!


Hela recensionen finner ni här  inklusive en replik från oss bland kommentarerna.
Här finns nokens hemsida.


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Mats | Nyheter & Produktioner

2 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Assange och ett sorgligt media



Av Mats Sederholm


FN:s besked om det godtyckliga frihetsberövandet av Julians Assange och att detta genast bör upphöra med ersättning som följd, rörde upp. Inte så mycket bland människor i allmänhet som hos media och politiker.

Under flera års tid har media gemensamt satsat skyhögt på att nedgöra Julian Assange det bästa de förmått. En knäppskalle, ett äckel, narcissistisk, konspirationstokig är några av medias omdömen. För att inte tala om hur dömd han i förväg blivit som endast misstänkt i våldtäktanklagelserna.

Sverige och Storbritannien har skrivit under FN:s barnkonvention liksom flera konventioner om mänskliga rättigheter. Men plötsligt så betyder inte dessa allmänt vedertagna förklaringar någonting om man läser i media dagarna efter beskedet. Skulle det bero på att panelen misstolkat reglerna och begått ett misstag i bedömningen av fallet Assange och att vi kan ta del av direkta exempel på hur detta skett?

Nej!

Istället ägnar sig ett förnärmat media händelsen med retoriska rubriker och vinklingar av typen:
"Panelen godkänner alla"

Eller från The Guardians krönikör Marina Hyde:
"Så, det verkar som att alla är skyldiga utom Assange",

En allmän åsikt i media är att han själv valde att fly till säkerheten på Ecuadors ambassad. Samtidigt vet alla att USA använder sig av precis alla moraliska och omoraliska regler och banditfasoner för att jaga upp fiender över hela världen för att sedan exempelvis fängsla dem på Guantanamo-fängelset och utan några juridiska processer. Skulle någon människa riskera sitt liv för ett sådant öde? Vi vet redan att mer eller mindre hela världen inte följer de frihetsideal de gärna pläderar för genom Edward Snowden som inte fick tillträde eller asyl någonstans utom i Ryssland. Allt detta vet dagspresskribenterna också.

Våldtäktsanklagelserna är en annan sak som färgar åsikterna kring Assange "lite sådär". Exempelvis skriver The Independents krönikör Siobhan Fenton:
”Det verkar som om att många tycker att arbetet han har gjort med Wikileaks får honom att stå över lagen och att det skulle vara omöjligt att han gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp”

Faktum är att vi inte vet sanningen om detta. Då ska man akta sig för att blanda ihop gissningar,  spekulationer och fria associeringar med vad som är rätt och fel.

DN:s Hanne Kjöller anser att FN är en cirkus. Dessutom, man kan undra hur DN kan acceptera att en ledarskribent får skriva:
"Jag skriver denna artikel på en DN-toalett där jag sedan tre timmar låst in mig själv. Har försökt att komma i kontakt med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att få honom att förstå att DN, alternativt svenska staten, håller mig frihetsberövad här på toan. Och att mina mänskliga rättigheter kränks."

Ungefär lika nyanserat som Jan Guillou gamla uttalande i Aftonbladet: ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”

Senast i raden av trumpna journalister är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. 2012 skrev han i Aftonbladet:
"Julian Assange, internetgenerationens Mick Jagger, visade sig vara ett fegt kräk."

Nu skriver han att FN-rapporten var lika "bisarr" som alla  "knäppgökar" som stödjer Assange. Media egen accepeterade whistleblower Edward Snowden yrkade på att panelens beslutet borde åtföljas av länderna, vilket gjorde saken ännu mer bitter för Cantwell.
Han avslutar krönikan med meningen:
"De senaste fem årens röra är i grunden en djupt sorglig historia."

Men den största sorgen bär nog ändå Cantwell själv på. Han är bitter på gränsen till gråtfärdig.

Vad vi beskådar är journalister som skämmer ut sig som åsiktshuliganer i en soppa av känslor, associationslekar, hat, mediaprestige och nationalism som i de flesta får gå före rätt och värnandet om individens rättigheter.

Det kändes befriande att få läsa journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgrens klarhet i ämnet på DN Debatt:
"Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är."

Och sist men inte minst, tack FN för att ni tog tag i denna soppa och gav raka besked.

 


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats | Media

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Var finns de politiska visionerna?



Av Mats Sederholm


Det senaste året har präglats av nyheter om liv och död, om hat och intolerans, om hjärta och empati, om skräck och oro inte bara i Sverige utan i hela Europa och även i USA. Som medborgare är det svårt att inte dras med i alla dessa dramer och så många prestigefyllda och laddade ställningstaganden. Men dessa kontinuerliga "breaking news" har också skymt sikten för något så bortglömt som politiska visioner. Var finns analysen och diskussionerna om vår demokrati, om hur vi kan förädla den?

– Hur ska vi kunna ta tag i systemorsakerna till de höga sjuktalen utöver att läsa om tips på spahelger eller att ge en klapp på axeln till en dåligt mående arbetskamrat?

– Hur långt ska det få gå med övervakningskulturen som åsidosätter människors integritet och värdighet, som låter ett osynligt moln av mediaföretag, underrättelsetjänster med dåliga nerver och myndigheter i alla de former få gratis intrång och fritt utbyta information om våra privatliv?

– Hur kommer det sig att inkomstklyftorna i Sverige är bland de som ökar mest i alla OECD-länder?

– När ska vi våga se till missnöjesåsikterna gentemot samhället som de flesta analytiker menar är en del av SD:s framgångar, vad i exakt består ett stigande förakt för politiker eller för etablissemanget?

När ska vi återgå till att diskutera kapitalism, parlamentarism, statens makt, globaliseringens effekter, individen vs kollektivet, lönearbete vs fritid och så vidare?

I det spanska valet fick två nya partier en tredjedel av rösterna. Dels det liberal-orienterade Ciudadanos som i de pågående förhandlingarna om nästa spanska regering visat att det gärna vill alliera sig med de, sedan Francos frånfälle, gamla två huvudpartierna. Det konservativa PP (Partido Popular) och det socialdemokratiska PSOE. Det andra uppstickarpartiet, Podemos är desto mer omtalat på grund av sin radikala ideologi med rötter i den unga 15-M-rörelsen som uppstod under protesterna 2011.

En röra av politiker från PP och PSOE tillsammans med bankirer fick till sist befolkningens underkännande efter åratal av korruption och maktmissbruk. Den tydligaste rikoschetten var alltså partiet Podemos som i alla media slarvigt omtalas som vänsterparti. Generalsekreteraren Pablo Inglesias erkänner att han kommer från vänstern, men insåg efter de enorma protesterna 2011 och 2012 att vänstern blivit förbisprunget av unga aktivister som lämnat den invanda politiska och stereotypa vänster-högersynen på politik. Aktivisterna som kallades för Indignados (de arga).

Iglesias förklarar:

Jag minns vänsterledare som sa: "jag har varit arg (indignerad) i 30 år och nu ska de här ungarna tala om för mig vad ilska betyder". Jo men du lyckades inte samla hundratusentals människor på torget Puerta Del Sol, det var inte vi i vänstern som åstadkom det. Den största mobiliseringen av människor sedan omröstningen om Nato medlemskap 1986 beslutades inte av en vänsterpolitisk organisation, utan var något som öppnade upp för en ny spanska agenda. De placerade demokratin i centrum. Visar det vänsterns styrka, nej det visar vår förbannade svaghet.    

Samma ilska och besked från folket märktes i Grekland när människors mättnad över banker och politikers dominans ledde fram till en ny regering i våras.

De sociala nedskärningarna och korruptionen är mindre i Sverige och i norra Europa än i exempelvis Spanien varför liknande spänningar mellan människor och etablissemang uteblivit. Ett missnöje med vårt samhälle finns dock med all säkerhet kamouflerat i det ökande stödet för de nationalistiska partierna runt om i Europa.

När ska vi få se ett politiskt eller för den delen, ett folkligt initiativ som törs bryta dödläget och börja diskutera ett annat samhälle? Vilken modig talesman eller förhoppningsvis taleskvinna ska våga återupprätta traditionerna från den demokratiska folkförsamlingen i Akropolis i det antika Aten? Där brukades ostracism, det antika grekiska folkets rätt att i omröstningarna åsidosätta de med för mycket makt. Ett demokratins skyddsmedel mot alltför mäktiga medborgare.

Den här spänningen mellan folk och makthavare yppar sig idag i hela västvärlden som ett ställningskrig mellan populister och anti-populister. I USA märks spänningen när Donald Trump och Bernie Sanders som höger- respektive vänsterpopulister får väljarnas stöd. På ena sidan de etablerades förakt för ett brokigt folkligt missnöje och å andra sidan folkets likgiltighet och förakt inför de etablerade politikernas oförmåga att skapa en djupare förändring av vårt samhälle. När ska dessa spänningar få lösas ut såsom det delvis gjorts av Podemos i Spanien?  När ska vi exempelvis sluta låtsas att EU, ECB och IMF:s hårda attityd gentemot den nya grekiska regeringen i förhandlingarna om lånen hade med ekonomi att göra, när de i själva verket handlade om en politisk markering, en maktuppvisning.

När törs vi diskutera politik utifrån ett förhållningssätt till makt, snarare än till ett partiegoistiskt käbbel. När ska media våga lyfta fram icke-ideologiska samtal, när ska politiker låta frågan om människors värdighet prioriteras.

Eller ska vi vänta tills Merkel tvingas förhandla med Marie Le Pen om Europas framtid eller tills världens mäktigaste man heter Donald Trump?

Politikerbloggen

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Har förskolan blivit vår tids barnhem?


Av Linda Bjuvgård och Mats Sederholm

Publicerad på DN Åsikt

Förskolan har blivit en självklarhet i vårt samhälle. Många kritiserar och ifrågasätter innehållet och formerna – men det finns inget utrymme i debatten för att ifrågasätta hela idén med institutionsuppväxt. Vet vi egentligen hur våra barn har det, och hur de mår av att leva åtskilda från sina föräldrar många timmar varje vecka?

Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.

De gamla barnhemmen lades ner när man fann att barnen tog skada. Samtidigt har antalet barn i åldern 1 -5 år som får en institutionell uppväxt på deltid ökat med drygt 400 procent sedan 70-talet. Trenden är också fler timmar i veckan på förskolan genom byggandet av fler ”nattis”, allt färre dagmammor, en utvidgad rätt att ha ”stora” barn på förskolan när man är föräldraledig och allt tröttare föräldrar som tenderar att lämna sina barn till förskolan i allt lägre åldrar.

Bakom detta finns en bred politisk vilja att, som det heter, få ut fler människor i arbetslivet och därigenom skapa ett jämlikare samhälle. Samhällskulturen säger att välstånd endast kan skapas i takt med ekonomisk tillväxt och med individens förverkligande genom lönearbete.  Det då nödvändiga institutionaliserandet av våra barn (och äldre) är ett tyst och överenskommet måste.
Annons:

Barnomsorgsdebatten har handlat om förskolepersonalens önskan om högre status, bättre arbetsmiljö och bättre löner. Om brist på resurser,  brist på platser och på senare tid även problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men sällan om barnens mående.

Ett socialt experiment  har pågått i 40 år och möjliggjorts genom att vi låtit bli att ta hänsyn till försökspersonerna, barnen.  En grupp i samhället som saknar språkrör, som inte vet hur de ska formulera ett grundläggande mänskligt behov av närhet, till bärande argument. Den allra mänskligaste frågan saknar en post i budgeten, den förbises i debatten om kunskapskrav i skolan och underprioriteras i jakten på jämställdhet, nämligen rätten till tid tillsammans med de som står oss närmast, rätten till en stark anknytning.

Undersökningar om barns mående efter förskolans intåg saknas inte helt oväntat. Det vore en politisk katastrof om förskolan skulle visa sig ha skadliga effekter. De undersökningar som finns är gamla och undanstoppade sedan långt tillbaka, exempelvis den där läkaren Marianne Cederblad och psykologen Börje Höök 1978 såg att en ökning av personaltätheten från en personal per fem barn till en personal per tre barn minskade förekomsten av beteenderubbningar så som aggressivitet, ängslighet och ett hämmat beteende.

Andra undersökningar som exempelvis de som är sammanfattade av psykoterapeuten Sue Gerhardt i boken Kärlekens roll, kommer från utlandet och visar bland annat att dagligt återkommande separationer från anknytningspersonerna stressar små barn. Det är känt att höga stressnivåer under de första åren av ens livs ger långsiktigt negativa effekter.

Vi måste våga ställa grundfrågor såväl till oss själva som föräldrar men också till våra politiker:

– Vad innebär det att småbarn till stor del tvingas växa upp i en stor grupp av jämnåriga barn där ingen hunnit utveckla den mognad som social samvaro kräver?
– Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?

Den förre detta partiledaren Maud Olofsson berättade i TV-programmet ”Sommarpratarna” om hur hon var hemma med barnen när de var små eftersom hon och hennes man inte ville ”unna någon annan att ta hand om deras barn”. I dag lider föräldrar i det tysta med enda trösten att vi alla tvingas göra likadant, att det är som det är. Och kärnfrågan som alla negligerar lyser med sin frånvaro: Vad tycker barnen?

Kan det vara så att de längtar efter oss. Och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nya konspirationsvarningar

Av Mats Sederholm

Expo skriver ånyo om konspirationsteorier och media följer upp. För några år sedan varnade man främst för antisemitism. Med cherrypicking-retorik kunde media och politiker räkna in i stort sett alla som ifrågasatte en officiell teori till gruppen judehatare, massmördare eller dylikt. Idag har man expanderat målgruppen till kritiker av den parlamentariska demokratin eller av banker eller de som är antikapitalistiska.  Med nya ord som "konspirationistiska miljöer" så har man mutat in ännu fler människor och rörelser.

Med den nya gränsdragningen så skulle halva grekiska befolkningen och anhängarna till partiet Podemos i Spanien och miljoner andra människor som protesterar runt om i världen kunna misstänkliggöras om Expo, DN och ETC fick som de ville. I Schweiz så praktiserar väljarna direktdemokrati och även dessa skulle släpas in i den nya zon av misstänkliggjorda medborgare. En inhägnad där terrorister och judehatare buntas ihop med miljoner människor som faktiskt vill förädla vår demokrati.

Vi lever i nya tider med människor som bygger sin åskådning kring hat och isolering, som väljer fördomar och rasism. I etablissemangets världsbild så finns faran bland de som tror på att månlandningen var en bluff eller på de med en annan syn på invandring. Det här är samma snabblösning som när muslimer beskylls för terrordåd, man hoppar över den enskilda människan och skyndar snabbt vidare till närmaste grupp. Människor som bär på hat och intolerans blev inte så för att de surfade på nätet och hittade konspirationsteorier, de blev så för att de växt upp i vårt samhälle!

De har blivit bemötta med brist på respekt från föräldrar, myndigheter, kapitalism och ett samhälle som belönar konkurrens och åtskillnad mellan människor. Där livets mening är ett gatulopp med arbete och konsumtion som enda mening. Och där ett fåtal lyckas. Då är det förstås lättare att utan nyansering peka ut de med annan samhällssyn, signerat ett redan ifrågasatt Expo.

Populistiska tankegångar, nu signerat etablissemanget och nonchalans kommer garanterat INTE att skapa människor med mod, engagemang och tolerans. Tvärtom, man får anledning att släpa in ännu fler människor i den där inhägnaden. Frågan är bara vilka som står på tur härnäst.  De som är kritiska till ekonomisk tillväxt, de som söker en annan mening med livet än arbetslinjen, de som verkligen vill att makten ska få utgå från folket. Listan är lång och scenariot med att märka ut fler och fler grupper med en majoritet oskyldiga människor inför offentligheten leder tillbaka till just den intolerans, den sjuka människosyn och embryo till fascism som vi just tror att vi tar avstånd ifrån.

Jag förstår att Expo och exempelvis ETC inte direkt anser att alla de som är antikapitalistiska är att jämföras med terrorister eller antisemiter, men börjar man använda sådana ord i sådana sammanhang så har man också plöjt upp nya tankegångar bland läsare och människor. Det var inte så länge sedan som många med antirasistiska åsikter inte ville ge utrymme för Sd:s synsätt på invandrare, det skulle nämligen leda till en normalisering.

DN:s ledare skriver
” Samtidigt har något radikalt inträffat i stora delar av Europa. Förra söndagen gjorde Nationella fronten succé i de franska regionvalen...”

”Vad är det som pågår? Eftersom Sverige just upplevt en höst där ”etablissemanget” allt oftare getts skulden...”
” Det är något i vår tid som bär fram personer som Donald Trump och Marine Le Pen, som...”

Och det är helt korrekt. Det finns en rörelse i mäniskors medvetanden som pågått i flera år. Den ger sig tillkänna på olika sätt. Delvis i den högerpopulistiska  trend som självklart borde bry alla. En kall våg av brist på hjärta och ett långsiktigt seende. I denna våg avslöjar sig många med egentliga egoistiska uppsät som exempelvis Alex Jones på infowars.com som så ivrigt velat offentligagöra makthavare men som nu också visar sig stödja Donald Trump . En grym maktivrare med ett totalitärt tänkande. Ajöss med ännu en bluff. Alex, nu vet jag vad du kommer ifrån och det var inte överraskande faktiskt. Högen av så kallade sanningssägare med dunkla och själviska uppsåt ökar kontinuerligt.

Den här rörelsen i människors medvetanden kommer också till uttryck i stödet för motsatta tankegångar som exemplvis den nästan lika kontroversiella presidentkandidaten Bernie Sanders eller i stödet för Podemos i Spanien eller i alla de demonstrationer som sveper runt jorden.

En mänsklig rörelse framåt som gränsar till andlig och som bara kan förklaras med en enormt global mättnad på systemet eller en andlig resning. Vi är inne i en period som vi i vår bok Kollision myntar som ”Void”, ett tomrum en period där allt ska röras om och komma upp till ytan. Där åsikter och människor synas och sanningen står som vinnare. En tid ägnad förvandling.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Ny värld och nya ämnen



Av Mats Sederholm

Boken Kollision dominerar vårt liv och kommer fortsätta att göra det en lång tid framöver. Det finns flera anledningar till detta.

- Den innehåller vad vi tror på och vad vi vill verka för just nu. Den beskriver och ger en djupare bild av såväl vårt samhälle som oss själva än någonting annat som i någon form publicerats av oss tidigare.
- Marknadsföringen av den kräver mycket energi och vi lever med den.
- Den engelska upplagan som släpps i början på 2016 .

Boken ruvar på en rad olika ämnesområden som vi kommer att skriva om och debattera framöver.

På boksidan finns det nu ett index och tidpunkt för olika ämnen vi tar upp i videointervjun.

- Samhällsnormernas makt och den kultur som bestämmer ordningen i samhället

- Sysslar media med information eller opinionsbildning?

- Vi definierar i boken något vi kallar för den mekaniska världsbilden som är en av de normer som samhället följer. Det handlar om hur vi prioriterar en splittrad samhällsordning. En bild av verkligheten som handlar om såväl separation mellan människor som vår förkärlek för vetenskapen reduktionistiska tro och en mekanisk syn på vår tillvaro.

- Vi lägger ner många sidor i boken på hur barn, via barnomsorgen tidigt får lära sig att anknytning och närhet till sina närmaste inte är något man ska räkna med i livet. Allt för att vuxna ska få delta i arbetslinjen och den enfaldiga tron på att barn måste offras för vuxnas jämlikhets skull.

- Självklart skriver vi om övervakningen men vi går längre än att enbart klaga på kameror.  För i övervakningens spår så skapas det också en annan kultur där människor får lära sig att integritet och värdighet inte längre räknas.

- Vi berättar också om de "mänskliga klimatproblemen" om den "ohållbara människan" som vi anser är en större katastrof än de miljömässiga. En människa som utarmas av en ständig ekonomisk tillväxt kommer aldrig att vilja bekymra sig över de stora frågorna som exempelvis miljöproblem.

- En av boken 2 tyngdpunkter är delvis En ny världskultur, en legering av makt mellan etablissemangens olika instanser som banker, politik, stater och media. Den andra tyngdpunkten är de rekord i protester och uppvaknanden som nu pågått sedan 2010.

De här trenderna är egentligen Kollisionen som pågår i världen.

Vi har hunnit diskutera boken med flera vänner och en av de saker vi funnit är det totala ovetande om hur människor i världen protesterar eller hur människor som deltog i Occupy egentligen organiserade sig och vilka mirakel de skapade. Medias återgivning är i det här fallet fullständigt katastrofal och människors tro på en annan värld förblir därför också utan hopp.

Magasinet Adbusters som startade Occupy har just idag en annons i New York Times sär man gör reklam för globala protester mot världsledare nästa söndag den 19:e. Det händer massor så sträck er bortom den flåsdebatt som tar över allting i media och som vill få dig att uppfatta världen som fullständigt oförändrad och status quo. Eller den idoti som säger att alla protester är styrda av eliten för att lura dig. Makten arbetar på alla nivåer! Vakna!

Se och lyssna på enbart vad som passar just dig bland alla dessa ämnen på bokens videosida.


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter & Produktioner

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kollision släpps

Vi är riktigt stolta och glada över att få berätta att boken äntligen är tryckt och klar för försäljning.

Kollision är politik, filosofi, sociologi, systemkritik och ger ett unikt perspektiv på hur vår västvärld fungerar. Den berättar om en gammal värld som är på väg att falla ihop, om nya tankar och protester som gryr överallt. Den söker mänsklig upprättelse, den söker hjärta och värdighet. Den lägger gamla ideologier, kapitalism, makt och kontroll bakom sig.

Inom några månader släpper vi också den engelska versionen, Colliding Worlds - An arising will for change, på Amazon

Kollision vill framåt.
Forza!

Trailer, information och beställningsformulär finner du här.

FÖRLAG: OPEN EYES MEDIA


Tags:
Categories: Nyheter & Produktioner

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper