"The truth will set you free. But first, it will piss you off.” - Gloria Steinem

Den nya klasskampen


Åsikter om politik och samhälle? Har ni inte förstått att ni ingenting förstår?

Av Mats Sederholm
Även publicerad på SvT opinion som Konflikten mellan folket och eliten vaxer

Efterspelet av Brexit berättar om ett onyanserat fördömande av en stor del av befolkningen. Istället för eftertankar, självkritik och nyanserade analyser där exempelvis nationalism och invandrarhat hålls isär från en stigande oro över demokratiutvecklingen, så har en allt mer sammansvetsad etablissemangsaristokrati fått fritt spelrum för sitt hat.


Brexit berättade inte enbart om de brittiska medborgarnas beslut. Vid alla liknande omvälvande händelser så synas också demokratin, politiken, media och deras förmåga att vara opartiska och sakliga.

Och sällan har vi väl fått en tydligare bekräftelse på just bristen på opartiskhet. Och aldrig har väl ordet etablissemang varit så passande som i dessa dagar då rösterna från nyhetsmedia och politiker varit en röst oavsett politiskt ursprung. Men det öronbedövande, griniga och delvis onyanserade anti-Brexit-drevet består trots allt endast av en liten procent av befolkningen. Sanningen är också att över hälften av den svenska befolkningen anser att EU är på väg åt fel håll. Majoriteten som trots allt inte vill ha en Svexit anser med största sannolikhet så för att de är rädda att hamna utanför.

Konflikten mellan en stor del av befolkningen och ett etablissemang på nedgång växer för varje dag. En ny klasskamp är under uppsegling och inte enbart här, den finns i alla europeiska länder fast med olika smaker och med olika styrka.

Å ena sidan anti-populisterna, en liten åsiktsaristokrati med sina personliga karriärer och identiteter inom rådande etablissemang, människor som delar på en förbittrad rädsla över att deras "samhällsramverk" ska förlora i förtroende och å andra sidan populisterna, en växande skara av människor som ifrågasätter vad doktorn i statsvetenskap Andreas Johansson Heinö kallar den politiska "mittfåran" "som rymmer mer än enighet om politikens ramverk. Över tid har det också utvecklats en anmärkningsvärd samsyn gällande viktiga delar av politikens innehåll."


Andreas Johansson Heinö

Vänstern har klassiskt sätt haft företrädesrätt som de förtrycktas beskyddare men även de har valt att vända ryggen till den växande skara av människor i Storbritannien som i desperation vänder sig bort från EU som makthavare och som bidrog till att bägaren rann över. Man sympatiserade med stanna-kvar-sidan eftersom delar av lämna-sidan farit med invandrarfientlig propaganda. Väl spelat! Man använder sig av anti-rasism-kortet men ruckar samtidigt försiktigt på den ideologiska hörnstenen som säger nej till makt och centralstyrning. Mp, det som en gång var framtidspartiet med visionen om 6-timmars arbetsdag, som genomskådade EU:s syfte att på sikt skapa en politisk union är plockade på alla fjädrar och har idag inget förtroende eller vidare inflytande. Minns någon Juni-listan och den levande diskussionen om EU? Vad snabbt det gick. De försvann med sköljvattnet medan V och Mp står på etablissemangets sida idag. Människor som söker ett annat samhälle, inte nationalism, som söker visioner, förnyelse, värme, gemenskap och delaktighet är för länge sedan övergivna. De buntas istället ihop med rasister, auktoritära ledare, invandrarhat av ett enigt och ilsket etablissemang.

Ordet populism används idag av anti-populister som just ett  "trash-uttryck" i syfte att förvandla all tänkbar systemkritik till något elakartat som inte behöver någon vidare uppmärksamhet eller analys. Osanningar som man kan kosta på sig när man äger scenen, har ordet och för en medveten kamp.

Heinös rapport: "Timbro Authoritarian Populism Index" som återgetts på flera ledande debattsidor, är kanske den första nyanserade beskrivning av  populism som uppmärksammats i nyhetsmedia. Han ger struktur och förklarar skillnader mellan populister och populister. Han konstaterar att :

"Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen."
och
"För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska  partierna  från  de  icke-liberala." .

Heinö skriver: "Populismen är inte i sig ett hot mot demokratin; tvärtom kan ett visst mått av populism ha en positiv  effekt  eller  rentav betraktas  som  en  viktig  del  av  demokratin."

Han konstaterar också: "Väljarstödet för antidemokratiska  partier  är  väsentligt  mindre  än  vad  medierapporteringen ger sken av"
Med åren har den politiska makten alltmer uniformerats till vad Heinö kallar för en "europeisk konsensus".

En onyanserad och enfaldigt politisk makt skapar en motsatt onyanserad reaktion hos medborgarna. Anti-populism vs populism.

En fortsatt ökande våg av gatuprotester, missnöjesröstande, rasande förtroende för myndigheter, politiker och media är vad som just nu pågår i Europa och USA. Fundamentala sprickor i samhället löper allt snabbare och vidgas. Klasskillnaderna mellan ett alltmer homogent och samspelat etablissemang och en majoritet av befolkningen med ilska och olustkänslor kommer att intensifieras.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Brexit


Idag borde alla politiker tacka det engelska folket
för att de på ett sätt gör vårt jobb.
De har anlitat oss för att ta itu med de svåra frågorna.
Igår gav vi dem den svåraste och tuffaste frågan av alla.

Boris Johnson midsommarafton 2016. Ledande inom Lämna-kampanjen

Citatet uttrycker vad en politiker jämnt borde bära med sig i allt vad denne företar. En medvetenhet och en respekt för vad människor önskar. Huruvida B Johnson säger detta för att han aspirerar till att bli premiärminister är en annan sak. Det är texten jag syftar på inte honom som person.

När SvT ringer upp c-ledaren Annie Lööf på morgonen efter valet så får vi veta att detta är en mardröm och något som stöds av ... ja så rabblar hon upp alla ondskefulla krafter i Europa hon kan komma på.

Föraktet för demokratin och för människor kan inte uttryckas bättre.

De gamla ut-ur-EU-partierna Mp och V har lärt sig sitta ner i båten för länge sen. Det nya språkröret Isabella Lövin uttrycker sin besvikelse och Jonas Sjöstedt V smyger numera omkring i åsiktskorridorerna och håller på stannakvar-sidan eftersom lämna-sidan stöds av fel personer. Dagen efter så talar han med glimten i ögat, om att hela EU nu måste börja om från början, ja ungefär som om han hade stött lämna-sidan. Den vanliga politiska rädslan som går före tydlighet och mod.

Stefan Löven kallar till extramöte på måndag tillsammans med de borgerliga partierna men utesluter V och Sd. De enda som uttrycker en vettig åsikt om Brexit är Sd, men förmodligen för att de i grunden vill säga mer "nej tack " till familjer som knackar på dörren med ena näven och den andra som håller i mössan jagade och sargade av banditer i sitt eget land. DN skyltar med:  "Ett av de största felbesluten någonsin". I Svd är det samma tongångar, man kan exempelvis läsa: "Britterna upplever att de vaknat upp till en mardröm." Ehh, vilka britter, 52% röstade lämna och de kanske upplever att de vaknat upp i himmelriket. I ETC anser redaktörern Andreas Gustavsson att en debatt om EU vore farligt. "Nationellt har höstens humanitära katastrof – förstärkt av hur ett ökande antal partier verkar adoptera Sverigedemokraternas problemformulering – lyft migration till att bli den viktigaste frågan för svenska väljare. Klart att den ska kunna lyftas i relation till EU. Men hur vettig blir en sådan debatt?"  Ja, så låt oss då hellre hålla tyst, uppmana inte folk till sådan här debatter eftersom fel sida i sammanhanget riskerar att tjäna på den. Det är tydligt var vänstern står i den nya klassfrågan, inte är det på vanligt folks sida.

Media är gränslösa i sin barnslighet och sitt enastående odemokratiska beteende.

Att etablissemanget är chockade och fullständigt överens om det fruktansvärda med Brexit blir ännu mer uppenbart efter några timmars tv-tittande. Besvikna politiker på rad intervjuas i svenska medier och inte minst så inser man att i stort sett varenda en som intervjuas är just negativ, men hittade man ingen som är positiv? SvD frågar samma sak: "I landets medier jublar ingen förutom Nigel Farage och hans anhängare över resultatet." Svaret är att de som intervjuas har en accepterad karriär i en värld som nu allt snabbare håller på att kollapsa. Politiker, experter, redaktörer ja alla är tagna på sängen och alla söker status quo eftersom de alla är en del av det orättvisa och människoarroganta samhälle som de aldrig tycks fått perspektiv till.

Människors upplevelse av att deras verklighet är på väg att glida dem ur händerna och överlåtas till en fjär makt som de inte har kontakt med, tycks oviktig. Överallt ser vi samma trender i samhällen. Kapitalism eller myndigheter driver oss människor från det ena till det andra hörnet.

Idag när jag med min familj såg midsommarstången resas i vårt lilla samhälle välbesökt av människor som önskade få känna samhörighet och tradition så tänkte jag att det är nog bara en tidsfråga innan myndigheterna berättar att: "Av ekonomiska skäl kommer nästa års midsommarfirande att centraliseras till huvudorten. Där kommer ett stort firande äga rum med möjligheter för ...".  men det var ju inte det vi ville eller hur? Vi ville känna en viss gemenskap över någonting som vi kan känna stolthet över. Att få äta traktens egna tårta fortfarande bakat på hemligt recept, att få se färgerna och pyntet på stången som karakteriserar just vårt samhälle och att få njuta av vår egen fantastiska natur eller att få hälsa på folk man småkänner o.s.v. Det var det vi menade.  Alla är välkomna även utomsocknes , det är inte bara vår fest, det är allas fest men vi är stolta över vårt och vill bjuda in, visa upp och dela med oss. Vi är främst människor alla andra kategorier kommer i andra hand.

Men oavsett om det handlar om sjukhus som läggs ner och centraliseras till stororten, butiker med dedikerad personal som köps upp av storkedjan,  snabbussen som försvinner, poltiska beslut som vi inte längre råder över så ligger det i tiden tänker folk, de surnar biter ihop,  men lyder.

Politiska debatter på den här nivån existerar inte, medias reportage existerar inte och demokratin fungerar inte.

Storbritaniens människor har sagt att de fått nog. 

Antipopulister som Annie Lööf och så många andra skyndar och misstänkliggör människor men som tur är detta inte deras tid. De är liksom dinosaurierna, på väg bort. Det spelar ingen roll hur länge de trampat omkring. Allt går i cykler. Riken, imperier, årstider, normsystem och sanningen.  Det kommer uppdagas allt tydligare och redan nu märks en del lyckoskott inom media som börjat fatta galoppen. Journalisten som frågade Lööv svarade rappt på hennes rasande om "populister" att:  "Men det är ju 52 procent av hela befolkningen som röstat lämna!"

Förändringen blir tydligare för varje dag. 

Tack alla lämna-väljare i England, Wales, NordIrland och Skottland för att ni tordes gå före.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Replik på DN Debatt: "Därför misslyckas flerfrågepartierna"




Av Mats Sederholm

Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofiskrev artikeln "Därför misslyckas enfrågepartier som MP”. En av de mest etablissemangsförmätna artiklar jag läst på länge. Han ratar allt som inte stämmer in i den gamla världens politiska ordning, en ordning som inte förmår ändra på något av vårt samhälles mest grundläggande problem. Kunde inte låta bli att skriva något om detta. DN avböjde publicering av repliken.

Därför misslyckas våra flerfrågepartier

Professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö stämmer in i den allmänna föreställningen att de klassiska ideologiska  alternativen är de enda som kan bära upp samhället och som garanterar att Sveriges riksdag inte faller in i kaos.

Alla former av organiska system reagerar med att stöta bort främmande influenser.  Hela vårt publika samhälle, inte nödvändigtvis de flesta vanliga människor,  lever i den föreställningsvärlden att partier med åsikter eller ideologier utanför riksdagens "låda" bör "växa upp" eller lära sig att anpassa sig "till verklighen". Det är samma gruppsykologi som med mobbarna på skolgården och han/hon som sticker ut med ovanliga kläder, åsikter eller tankar. Det spelar egentligen inte så stor roll VAD den avvikande tycker i sak, invandrarfientlighet eller brunkol.  De stöts ut på än det ena eller andra sättet. Identiteten och grupptrycket tar över och till och med demokratin och respekten för att makten ska utgå i från folket är i de situationerna ruckbara.

Tännsjö citerar Gudrun Schyman i sin jakt på alternativ: 

”Den politik som bedrivs innanför de ramar som vi brukar benämna ”höger” och ”vänster” är uppenbarligen oförmögen att lösa de konflikter och konsekvenser som den patriarkala maktordningen producerar.”

Men detta vittnar enligt Tännsjö enbart om det allvarliga problemet med att en alternativ dimension saknas.

Alternativet finns. Nuvarande modell breder ut sig utmed en horisontell skala med två riktningar, V och H. Men mitt bland alla nyanser av vänster till höger utmed den skalan så finns det en vertikal skala .  Den skalan utvisar graden av makt. Alltså, hur mycket toppstyrning eller grad av hierarkisk ordning som man rent ideologiskt vill påföra ett samhälle. Den skalan bryr sig inte så mycket om ifall samhällets makt utövas av stora  företagskoncerner  eller av en politisk tillsatt myndighetsmakt och starka regleringar, det vill säga klassiska H-V nyanser.

Maktdimensionen är oerhört enkel och entydig. Riktningarna är vertikal uppåt eller nedåt, mer eller mindre makt, en vertikal eller horisontell ordning.

De som företräder de styrande "kasterna" (näringsliv, politik, media) har vanligtvis ägnat hela sina liv åt att skapa sig en identitet och karriär inom just sin kast och kommer inte att återvända till att företräda något annat än dem själva och den närmaste omgivning som de verkar inom. Exempelvis är korruption en del av denna hierarkiska ordning och inte främst en fråga om problem med individer med bristande moral. Detta är endast ett Shangri-La som det publika samhället jagar efter.
Dagens politiska V-H lösningar förmår inte att lösa de mest fundamentala och aktuella mänskliga problem som vi brottas med idag:

- Psykiska ohälsan och ständigt mer utmattade människor
- Ett cyniskt konkurrenssamhälle där människor individualiseras istället för att finna gemenskap.
- Växande klyftor mellan fattiga och rika.
- Ett visionslöst samhälle där arbete och konsumtion är de rådande meningarna med livet.

Basproblem som miljoner människor i  västvärlden och i övriga delar av världen allt oftare kräver lösningar på. Nya politiska strömningar , ökande protester och insikter om vårt västerländska samhälle som kastordnat, som inordnat i maktdimensionen, växer sig allt starkare. Det utgör självklart ett gigantiskt hot mot hela den politiska ordning som Tännsjö, sina filosofiska examina till trots, är den enda han tycks känna till.

Tännsjö anser att  "Enfrågepartierna bör abdikera."  Logik och historia visar dock att det är de gällande regenterna med sin gamla uttjänta ordning som vanligtvis abdikerar och därmed sörjer för en vidare demokratisk utveckling.
 
Mats Sederholm
Författare och krönikör

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Colliding Worlds - An arising will for change

Av Mats Sederholm

Äntligen är boken tryckt och tillgänglig som pappers- och e-bok i Europa och USA. Flera års arbete av skrivande är definitivt över. Colliding Worlds - An arising will for change har varit vårt primära mål då västvärlden alltmer likriktas och är drabbat av en gammal och gemensam världsordning. Men även alla nya protester och nya politiska strömningar försiggår på en för västvärlden gemensam nivå. Mot den bakgrunden var det självklart för oss att skriva en bok för hela västvärlden och inte enbart för svenskar.

Colliding Worlds är en översättning av Kollision men uppdaterad och nyare vad gäller undersökningar, proteströrelser och andra politiska händelser under våren. Även omslaget fick en aning annorlunda utformning liksom baksidestexten.

2013 påbörjade vi boken och inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi tro att världen skulle bli så polariserad och innehålla de Kollisioner som vi dagligdags kan ta del av. På gott och ont.

Missa inte booktrailern

Ni som tycker att det vi skriver är viktigt och bra och som läst Kollision, hjälp oss gärna genom att vara ärliga och skriva en recension på Amazon.


Fakta:
Webbsida: www.collidingworlds.net
Pappersbok: www.amazon.co.uk
Svenska bokhandlare utom Adlibris



Tags:
Categories: Nyheter & Produktioner

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Vi måste prata om Kevin



Av Mats Sederholm


Krönikan ursprungligen upplagd i april se föregående infoartikel om sajt problem

Som alla märkt så ökar användandet av ordet populism eller populister. Media , politiker med flera har, såsom de brukar göra, förklarat för befolkningen att detta, utan att behöva argumentera, är något ont. Självklart eftersom det är de själva som får underkänt. Populism är en spegling av ett alltmer odugligt och omedvetet etablissemang och ett samhälle som förlorar sin själ. En längtan efter något nytt måste få komma till uttryck, annars så kommer vi få ännu fler konflikter mellan folket och etablissemanget.

Donald Trump, Le Pen, Podemos, Bernie Sanders, SD, anti-nedskärningsrörelser, förre  finansministern Varoufakis nya rörelse Diem25  är några exempel på en ökande politisk oordning och på nya demokratiska initiativ bland rörelser i hela västvärlden.
 En polarisering och kollision mellan populister och anti-populister har vuxit fram och ser ut att öka. Enkelt uttryckt kan man säga att populister står för en bred folklig (”population”) kritisk syn och helhetsupplevelse av etablissemanget som en elit medan anti-populisterna intellektualiserar och svårförklarar alla problem så att de själva och det etablissemang de företräder, kan ges företräde till lösningarna och därmed till makten. Etablissemangets största rädsla är att förlora makten genom att inte längre hysa massornas förtroende vilket precis är vad som sker i västvärlden just nu.

Den här rädslan märks exempelvis på ledarsidor eller kultursidor då man upprepat väljer att peka på de mest osmakliga och farligaste destruktiva rörelserna. Man kortsluter alla nya strömningar till de mest hotfulla. Andra exempel är:

– Regeringens intresse för att delta i Stratcom, Natos center för strategisk kommunikation. ”För att bekämpa lögner och propaganda som sprids på nätet och i synnerhet sociala medier så överväger Sverige att gå med i Natos center för strategisk kommunikation” Källa: Sveriges Radio.
– I juli 2014 deklarerade BBC att man inte kommer att ge ”marginella” vetenskapliga åsikter något utrymme.
– I Spanien införde man 2015 ”munkavlelagen” som förbjuder människor att demonstrera på officiella platser. Listan kan göras hur lång som helst på liknande inskränkningar. När, som det ibland heter, mörkret sänker sig över Europa, så sker det på flera nivåer.

Jag tror vi måste börja prata om ”Kevin”.

Som ”föräldrar”, oavsett om vi är populister eller anti-populister måste vi våga börja prata om vårt gemensamma samhälle, det vi skapar och ombesörjer dag efter dag men inte längre tycks bry oss om. Hur är det ställt med demokratin, med hur människor mår till vardags, med lönearbetet, med en försvunnen gemenskap i en tid av individualisering, med gräsrötters uppgivenhet vad gäller medbestämmande eller med parlamentarism?
Anti-populister framhåller gärna fakta, upplysning och kunskap före känslor och retorik. Exempelvis så ansåg ett antal akademiker i en debattartikel i DN:
”Gör politiken evidensbaserad. Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än populism eller ideologiskt motiverat tyckande.”
Problemet är att vårt samhälle redan är genomsyrat av dessa ideal.
Niklas Ekdal konstaterar i två olika artiklar i DN att: ”Samhällskontraktet försvagas överallt i världen.”. Men anser samtidigt att: ”Det finns ingen monolitisk elit, inte ens i lilla Sverige. Att bunta ihop en komplicerad verklighet på det sättet är en gåva till politiska populister.”
 
 Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i en DN-ledare: ”Digitaliseringen och globaliseringen har drivit fram en grundläggande maktförskjutning över hela världen. I det framväxande ¬landskapet hämtar populister näring.”

Idag har den medvetna och medverkande människan eller den lilla affärsrörelsen falnat bort till förmån för affärskedjor, PR-byråer och politiska unioner. Verkliga människor har förvandlats till ”massorna”, till förbrukare längst ut i våra informationskanaler, till ekon på sociala-media-radarstationer vars beteenden sedan säljs till företag eller rapporteras till myndigheter. Människor förvandlas till omogna eller övermogna och förflyttas då till våra barn- och äldreomsorgsinstitutioner. Samhällskritiker av olika slag förvandlas till vad som blivit etablissemangets senaste trashuttryck: ”populister.” Likgiltighet sprider sig i en artificiell verklighet där den största delen av vår vakna tid går åt till att främja arbetslinjen. Däremellan söker vi i medelklassen kickarna som ska ge våra liv en mening. Matkickar, hälsokickar, spahelger, resekickar, inredningskickar likt sprakande gnistor i ett energisystem som är på väg att kollapsa.

Varför vill man inte se denna framväxande människofientliga kultur?

I Grekland har vi konstaterat hur EU, banker och politiker gemensamt styrt landet och hur befolkningen fått betala notan. I Spanien så vet vi redan att korrupta politiker och banker gemensamt urholkat all respekt och moral för de styrande.

Men någon elit, det vill inte anti-populisterna höra talas om.

Uppkomsten av populism vittnar om hur makthavare inte ser skogen för alla träden. Här krävs istället visioner och en förmåga att kliva bort från de rådande idealen och den vardagspolitiska debatten så att ”bilden” syns. Populism är lika utbredd som globaliseringen är. En utbredd reaktion på en lika utbredd världskultur dominerad av konsumism, lönearbete, individualism, kapitalism, ”kontrollism” och en allmän upplevelse av att världen är på väg att segla bort från allt vad varje verklig människa erfar som närhet, samröre och livskvalité.

”Kevin” mår inte bra och det är båda föräldrarnas ansvar. Det finns ingen familjerådgivare att ta till, det finns bara nödvändigheten av en ny debatt där de stora frågorna törs ventileras. Inte en gammal debatt där anti-populister har ägarskap om vad som är det goda samhället.

Den tiden är över.

 

Titeln Vi måste prata om Kevin är hämtad från filmen med samma nam

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sidan hackad

Hej

Sidan har blivit hackad och jag blev tvungen att lägga tillbaka en backup från sista Mars.
Har sedan lagt till en gammal krönika "Vi måste prata om kevin" för att täcka upp det som saknades.
Den senaste krönikan om media cirkusen är tyvärr borta

Mats Sederholm


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Om denna site

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Utmaningen vi alla väntar på



Av Mats Sederholm

Har ni uppmärksammat kampanjen och filmen om jobbstressen.

Den är välgjord och berör vår tids största fysiska och psykiska problem. Stressen, otillräckligheten, ensamheten och ett samhälle som är iskallt.
Men problemen har inte sina ursprung eller orsaker i arbteslivet, de har sina ursprung i hela vår livskultur och är politiska, existentiella och filosofiska problem.

Arbetsmiljöverkets webbsida borde ha varit "Livsmiljöverkets" sida och sett ut som nedan:

 


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Hälsa/helande | Krönikor av Mats

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Birger Schlaug recenserar Kollision


Av Mats Sederholm

Birger Schlaug är före detta språkrör i Mp och sedan många år en frissinnad visionär, författare, debattör och fortfarande grön. Fast framförallt sympatiserar han med den gröna ideologin vilket inte är samma sak som att enbart kämpa för miljöfrågor likt andra partier utan innebär att man eftersträvar ett samhälle där det finns ett "organiskt" kretslopp som även inbegriper människors mående, en annan tillväxtmodell och så mycket, mycket mer.

Schlaug brukar "gå sin väg" och tända till i SvT:s nyhetspanel när de andra yrkespolitikerna och redaktörerna lämnat verkligheten och fastnat i en artificiell och publik verklighetsmodell som inte längre tjänar människor och samhället. Häromdagen beklagade han sig, efter en diskussion med feminister och konstaterade över att han inte längre är feminist eftersom man då måste bejaka arbetslinjen.

Jag måste erkänna att jag är riktigt svag för sådana klargöranden. Och definitivt inte för att jag skulle vara emot feminism, tvärtom, jag säger som jag alltid sagt: Hur kan man inte vara feminist, om man samtidigt anser sig var emot härskarstrategier och makt. Men det finns uppenbarligen de som gått bort sig och tror att huvudarenan för jämställdhet (arbetsmarknaden) är viktigare än jämställdheten i sig. Så, mest glad blev jag för att han väljer rätt tyngdpunkt, nämligen människans mående och samhällets förmåga till förändring i sin helhet bort från en allt snabbare förruttning och bortom alla förbrukningsdatum. Jag är övertygad om att Schlaug fortfarande är feminist men också han på ett mer grundläggande sätt.


Vi blev glada när han på förfrågan ville recensera Kollision men också oerhört nyfikna på hur han skulle ta sig an detta. Det visade sig att såväl hans bifall som hans tvivel blev det som skapade denna krönika. Vågar vi tro på en ljusnande framtid eller?

Schlaug inleder:

Det behövs en fredlig kulturrevolution. Men det är inte genom partiprogram eller politisk retorik som detta kan ske. Sådant kan hjälpa till, puffa fram tankar och bilder och visioner. Men egentligen handlar det om att kulturrevolutionen måste ske inom oss själva. Om det är vi överens. Författarna till boken Kollision och jag.

Men sedan så uppkommer tvivlet. I grunden ett tvivel över att världen skulle kunna vara på väg in i en, som han och inte boken uttrycker: Vattumannens tidsålder där han menar att bara för att det uppstår uppror i världen så betyder det inte att det är positivt.

Som om alternativmedicin vore den goda bara för att man är alternativ till den ibland cyniska läkemedelsindustrin...

Likaså får han otäcka associationer när vi använder begrepp som "den nya människan" eller när vi, som han tolkar det, anser att den enda sanningen ska stiga fram i dessa tider av uppror och kollision mellan en gammal värld och protesterna mot densamma. Schlaug menar :

Det finns inga sanningar, det finns bara kunskap. Och kunskapen förändras. Det som är kunskap idag var falsk kunskap igår. Det som är kunskap idag blir falsk kunskap i morgon

Det är svårt att bemöta vad någon uppfattar mellan raderna i en bok eftersom detta försiggår inuti recensenten. Men säkert är det kutym att låta recensenter få "känna på sig" vad böcker egentligen handlar om, om inte annat så ger det plats åt recensenten att få skriva om sitt.

Schlaugs argumentation består av flera kloka erfarenheter som jag håller med om. Men de har tyvärr inte så mycket att göra med boken och blir då en argumentation som försiggår mellan två sidor av honom själv. Jag vet det, för jag har varit med och skrivit boken och jag vet också vilken avsikt boken har och vilka den vill nå.

För varje dag som går så upptäcker allt fler redaktörer och skribenter hur hela vår "demokrati" står och svajar. Människor gör helt andra politiska val inte bara i Europa utan även i USA och i resten av världen. En våg av likgiltighet inför den gamla kombinationen av de två ryggdunkande maktinstanserna ekonomism och den politiska demokratin sveper runt jorden. Dessutom så bidrar känslan av att allt är på väg att segla bort ifrån var och ens verklighet och vardag, till en avtändning för politiskt intresse och engagemang. Den här utvecklingen med ett allt större ifrågasättande av etablissemanget tog fart för många år sedan. Vi uppfattade den för 3 år sedan och tolkade den som intressant och gav boken liv. Utvecklingen har under skrivandet tagit fart och förstärkt bokens värde och timing. Kollisionen mellan folket och makten är idag ett ämne som går runt i massmedias ledar- och kultursidor till vardags. För tre år sedan fanns den inte. Kollisionen är ny, den är dramatisk och fundamental.

Men självklart har Schlaug rätt i att all förändring nödvändigtvis inte är bra.  Men det vi menar är att vägen till en ny värld ALLTID går via en förändring. Det gamla måste först tjäna ut sin roll och förlora värde hos människor. Ett förfall är logiskt helt nödvändigt innan något nytt kan skapas och den sanningen eller kunskapen lär nog stå sig ett tag till misstänker jag hur rörlig eller provokativ man än vill vara.

Kan vi garantera att de monumentala förändringar som världen just nu går igenom kan leda till en ny människa och en ny värld? Självklart inte. Vi har inte suttit och rökt på när vi skrev boken. Däremot så är vi benägna att belysa att vi just nu befinner oss i ett "fönster av förändring" och att det då är viktigt att se tiden an och lyfta på de möjligheter som finns och på de konkreta budskap  och insikter som de facto miljoner människor framför i dessa dagar. Och det är också sant att vi just nu inte erfar vilken protestvåg som helst. Den slår ut 60-talets protestvågor och framförallt så är den utbredd på ett sätt som jag inte känner till skulle ha skett tidigare. Den är öppna protester men lika mycket en underström av trötthet.

Men man kan förstås välja att se hur glaset är halvtomt istället för halvfyllt och peka på invandrarhat, Donald Trump, flyktingströmmar och allt möjligt negativt och alla möjliga idioter. Våra media och politiker gör det så bra åt oss på ledarsida efter ledarsida oavsett om rädslan är röd, blå eller grön. Av någon anledning så tycks många människor kunna se en mirakulös av förändring av världen, men bara om vi kan säga att den är sämre. Smaka på den en stund!

Schlaug skriver kritiskt om vår optimism:

Jag är tillräckligt luttrad, och har samlat tillräckligt med årsringar, för att känna igen det. Men jämna mellanrum berättas att nu stiger den nya människan fram.

Jag har åtta årsringar mindre än Schlaug och ser även jag mönster, repetitioner och kretslopp när det gäller sociala beteenden eller trender och arma människors troende och längtan efter Shangri La.  Frågan är bara vad jag ska göra av detta seende. Ska jag gå med ryggen vänd mot framtiden, blicka mot historien och alla repetitioner  och tryggt berätta för de yngre om gamla tider som troligtvis går igen eller ska jag gå rättvänd framåt och fånga möjligheterna som ligger framför mig? Törs jag hoppas?

Kanske tolkningen av Kollision ligger inbäddad i dessa personliga val.


Få, panikslagna chefredaktörer och politiska analytiker  undantgana, uppfattar ens de skillnader i folkopinoner som nu sveper som en våg över västvärlden. De är väl dokumenterade i undersökning efter undersökning. Flera redovisade i boken och bortom trosbegrepp. Men även för de som tagit del av fakta så uppstår likväl tvivlet såsom hos Schlaug. Vi har också märkt av samma uppgivenhet hos människor runt omkring oss. Boken berättar också om varför de flesta känner så.

Bygger boken på någons slags New-Age-tro och är avsedd att läsas av esoteriker som Schlaug tror?

Nej den är avsedd att läsas av aktivister oavsett samhällsklass, kön, etniskt ursprung eller andra skillnader som för den rädde innebär konflikter, terorattacker och upplopp men som för den som ser möjligheterna uppfattas som mångfald. Aktivister är alla de som i sin verklighet skapar en skillnad, de som i någon mening AGERAR. De är varken utvalda esoteriker eller utvalda gröna som kommer att vara nyckeln till en ändring, det är alla.

Bär vi då på den enda sanningen och ser den skinande nya nakna människan med en krans i håret stå för dörren?

Vi vet lika lite om framtiden som någon annan eller kan säga något säkert om en ny människa med nya insikter. Men vi har en uppfattning om vilket håll vi borde gå, vi pekar på tecknen i tiden och berättar om att vi just nu står inför ett ovanligt grundläggande vägval. Vi  kostar till och med på oss att sketcha på en potentiell framtid, på en annan värld och på en annan människa. Det blir då lätt för mycket bubbel i glaset för en del  och frambringar till och med ilska hos andra. Och då spelar det ingen roll att vi, som vi gör i boken, frekvent påminner om att detta är en teoretisk modell, en simulering och inget annat.

Det tragikomiska är att det oftast är samma människor som skyr bubblorna i glaset som samtidigt klagar över medias frosserier i olyckor och hemskheter. Är det kanske en folkölsvision som önskas, någonting man gemensamt kan klaga över svettig och jordad kring vedkubben. Problemet är att de visionerna aldrig leder ut ur lådan, de leder tillbaka till vardagspolitiken och det fullständigt lönlösa och visionsfria politiska maskineriet. Socialt men meningslöst.

Schlaug tillhör de få som som ser hela maskineriet och det har säkert bidragit till att han lämnat politiken som aktiv. Han behöver inte stå och gråta på presskonferenser med svikna gröna löften som sina språkrörskollegor efter att i det politiska maskineriets rengöringsbad blivit skinnade på allt som sticker ut och med brustna hjärtan.

Ekonomisk demokrati, demokrati på arbetsplatser... någon som hört något om sådant från någon ledande politiker de senaste årtiondena? Boken kretsar kring det ämnet.
Det är min pinsamma övertygelse, vilken jag tycks dela med författarna, att dagen samhällsmodell bygger på tro och en icke föraktlig del vidskepelse.

Han avslutar sin recension i kommentarsfältet efter en dags diskussioner med:

Jag tycker nog att min recension är positiv, vilket väl framgår - frågor som tar upp i boken tas ofta upp i den här bloggen också på liknande kritiska sätt - men det vore ju konstigt om jag inte också tar upp det jag uppfattar som tveksamt ur mitt perspektiv. Läs den!


Hela recensionen finner ni här  inklusive en replik från oss bland kommentarerna.
Här finns nokens hemsida.


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Mats | Nyheter & Produktioner

2 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Assange och ett sorgligt media



Av Mats Sederholm


FN:s besked om det godtyckliga frihetsberövandet av Julians Assange och att detta genast bör upphöra med ersättning som följd, rörde upp. Inte så mycket bland människor i allmänhet som hos media och politiker.

Under flera års tid har media gemensamt satsat skyhögt på att nedgöra Julian Assange det bästa de förmått. En knäppskalle, ett äckel, narcissistisk, konspirationstokig är några av medias omdömen. För att inte tala om hur dömd han i förväg blivit som endast misstänkt i våldtäktanklagelserna.

Sverige och Storbritannien har skrivit under FN:s barnkonvention liksom flera konventioner om mänskliga rättigheter. Men plötsligt så betyder inte dessa allmänt vedertagna förklaringar någonting om man läser i media dagarna efter beskedet. Skulle det bero på att panelen misstolkat reglerna och begått ett misstag i bedömningen av fallet Assange och att vi kan ta del av direkta exempel på hur detta skett?

Nej!

Istället ägnar sig ett förnärmat media händelsen med retoriska rubriker och vinklingar av typen:
"Panelen godkänner alla"

Eller från The Guardians krönikör Marina Hyde:
"Så, det verkar som att alla är skyldiga utom Assange",

En allmän åsikt i media är att han själv valde att fly till säkerheten på Ecuadors ambassad. Samtidigt vet alla att USA använder sig av precis alla moraliska och omoraliska regler och banditfasoner för att jaga upp fiender över hela världen för att sedan exempelvis fängsla dem på Guantanamo-fängelset och utan några juridiska processer. Skulle någon människa riskera sitt liv för ett sådant öde? Vi vet redan att mer eller mindre hela världen inte följer de frihetsideal de gärna pläderar för genom Edward Snowden som inte fick tillträde eller asyl någonstans utom i Ryssland. Allt detta vet dagspresskribenterna också.

Våldtäktsanklagelserna är en annan sak som färgar åsikterna kring Assange "lite sådär". Exempelvis skriver The Independents krönikör Siobhan Fenton:
”Det verkar som om att många tycker att arbetet han har gjort med Wikileaks får honom att stå över lagen och att det skulle vara omöjligt att han gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp”

Faktum är att vi inte vet sanningen om detta. Då ska man akta sig för att blanda ihop gissningar,  spekulationer och fria associeringar med vad som är rätt och fel.

DN:s Hanne Kjöller anser att FN är en cirkus. Dessutom, man kan undra hur DN kan acceptera att en ledarskribent får skriva:
"Jag skriver denna artikel på en DN-toalett där jag sedan tre timmar låst in mig själv. Har försökt att komma i kontakt med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att få honom att förstå att DN, alternativt svenska staten, håller mig frihetsberövad här på toan. Och att mina mänskliga rättigheter kränks."

Ungefär lika nyanserat som Jan Guillou gamla uttalande i Aftonbladet: ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”

Senast i raden av trumpna journalister är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. 2012 skrev han i Aftonbladet:
"Julian Assange, internetgenerationens Mick Jagger, visade sig vara ett fegt kräk."

Nu skriver han att FN-rapporten var lika "bisarr" som alla  "knäppgökar" som stödjer Assange. Media egen accepeterade whistleblower Edward Snowden yrkade på att panelens beslutet borde åtföljas av länderna, vilket gjorde saken ännu mer bitter för Cantwell.
Han avslutar krönikan med meningen:
"De senaste fem årens röra är i grunden en djupt sorglig historia."

Men den största sorgen bär nog ändå Cantwell själv på. Han är bitter på gränsen till gråtfärdig.

Vad vi beskådar är journalister som skämmer ut sig som åsiktshuliganer i en soppa av känslor, associationslekar, hat, mediaprestige och nationalism som i de flesta får gå före rätt och värnandet om individens rättigheter.

Det kändes befriande att få läsa journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgrens klarhet i ämnet på DN Debatt:
"Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är."

Och sist men inte minst, tack FN för att ni tog tag i denna soppa och gav raka besked.

 


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats | Media

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Var finns de politiska visionerna?



Av Mats Sederholm


Det senaste året har präglats av nyheter om liv och död, om hat och intolerans, om hjärta och empati, om skräck och oro inte bara i Sverige utan i hela Europa och även i USA. Som medborgare är det svårt att inte dras med i alla dessa dramer och så många prestigefyllda och laddade ställningstaganden. Men dessa kontinuerliga "breaking news" har också skymt sikten för något så bortglömt som politiska visioner. Var finns analysen och diskussionerna om vår demokrati, om hur vi kan förädla den?

– Hur ska vi kunna ta tag i systemorsakerna till de höga sjuktalen utöver att läsa om tips på spahelger eller att ge en klapp på axeln till en dåligt mående arbetskamrat?

– Hur långt ska det få gå med övervakningskulturen som åsidosätter människors integritet och värdighet, som låter ett osynligt moln av mediaföretag, underrättelsetjänster med dåliga nerver och myndigheter i alla de former få gratis intrång och fritt utbyta information om våra privatliv?

– Hur kommer det sig att inkomstklyftorna i Sverige är bland de som ökar mest i alla OECD-länder?

– När ska vi våga se till missnöjesåsikterna gentemot samhället som de flesta analytiker menar är en del av SD:s framgångar, vad i exakt består ett stigande förakt för politiker eller för etablissemanget?

När ska vi återgå till att diskutera kapitalism, parlamentarism, statens makt, globaliseringens effekter, individen vs kollektivet, lönearbete vs fritid och så vidare?

I det spanska valet fick två nya partier en tredjedel av rösterna. Dels det liberal-orienterade Ciudadanos som i de pågående förhandlingarna om nästa spanska regering visat att det gärna vill alliera sig med de, sedan Francos frånfälle, gamla två huvudpartierna. Det konservativa PP (Partido Popular) och det socialdemokratiska PSOE. Det andra uppstickarpartiet, Podemos är desto mer omtalat på grund av sin radikala ideologi med rötter i den unga 15-M-rörelsen som uppstod under protesterna 2011.

En röra av politiker från PP och PSOE tillsammans med bankirer fick till sist befolkningens underkännande efter åratal av korruption och maktmissbruk. Den tydligaste rikoschetten var alltså partiet Podemos som i alla media slarvigt omtalas som vänsterparti. Generalsekreteraren Pablo Inglesias erkänner att han kommer från vänstern, men insåg efter de enorma protesterna 2011 och 2012 att vänstern blivit förbisprunget av unga aktivister som lämnat den invanda politiska och stereotypa vänster-högersynen på politik. Aktivisterna som kallades för Indignados (de arga).

Iglesias förklarar:

Jag minns vänsterledare som sa: "jag har varit arg (indignerad) i 30 år och nu ska de här ungarna tala om för mig vad ilska betyder". Jo men du lyckades inte samla hundratusentals människor på torget Puerta Del Sol, det var inte vi i vänstern som åstadkom det. Den största mobiliseringen av människor sedan omröstningen om Nato medlemskap 1986 beslutades inte av en vänsterpolitisk organisation, utan var något som öppnade upp för en ny spanska agenda. De placerade demokratin i centrum. Visar det vänsterns styrka, nej det visar vår förbannade svaghet.    

Samma ilska och besked från folket märktes i Grekland när människors mättnad över banker och politikers dominans ledde fram till en ny regering i våras.

De sociala nedskärningarna och korruptionen är mindre i Sverige och i norra Europa än i exempelvis Spanien varför liknande spänningar mellan människor och etablissemang uteblivit. Ett missnöje med vårt samhälle finns dock med all säkerhet kamouflerat i det ökande stödet för de nationalistiska partierna runt om i Europa.

När ska vi få se ett politiskt eller för den delen, ett folkligt initiativ som törs bryta dödläget och börja diskutera ett annat samhälle? Vilken modig talesman eller förhoppningsvis taleskvinna ska våga återupprätta traditionerna från den demokratiska folkförsamlingen i Akropolis i det antika Aten? Där brukades ostracism, det antika grekiska folkets rätt att i omröstningarna åsidosätta de med för mycket makt. Ett demokratins skyddsmedel mot alltför mäktiga medborgare.

Den här spänningen mellan folk och makthavare yppar sig idag i hela västvärlden som ett ställningskrig mellan populister och anti-populister. I USA märks spänningen när Donald Trump och Bernie Sanders som höger- respektive vänsterpopulister får väljarnas stöd. På ena sidan de etablerades förakt för ett brokigt folkligt missnöje och å andra sidan folkets likgiltighet och förakt inför de etablerade politikernas oförmåga att skapa en djupare förändring av vårt samhälle. När ska dessa spänningar få lösas ut såsom det delvis gjorts av Podemos i Spanien?  När ska vi exempelvis sluta låtsas att EU, ECB och IMF:s hårda attityd gentemot den nya grekiska regeringen i förhandlingarna om lånen hade med ekonomi att göra, när de i själva verket handlade om en politisk markering, en maktuppvisning.

När törs vi diskutera politik utifrån ett förhållningssätt till makt, snarare än till ett partiegoistiskt käbbel. När ska media våga lyfta fram icke-ideologiska samtal, när ska politiker låta frågan om människors värdighet prioriteras.

Eller ska vi vänta tills Merkel tvingas förhandla med Marie Le Pen om Europas framtid eller tills världens mäktigaste man heter Donald Trump?

Politikerbloggen

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper