Av Mats Sederholm

Känner du igen dig? Jag menar, känner du igen minen du möter när du försöker förmedla något som går utanför människors ramar?

Man borde egentligen gå iväg på en gång, jag vet! Det är ingen idé att fortsätta när du möter det här facet och den blicken.

Men när man tycker att man har något att förmedla som kan leda mänskligheten till något bättre så är det svårt.  Om man fortsätter och ger 10 solklara exempel till på ens nya insikt så kanske lyset tänds ändå! Man tror ju och hoppas på det bästa.

I första krönikan ”Välkommen till Klar Sikt” skrev jag om reflektion. Om hur reflektion är en nyckel för utveckling. Att stå mitt uppe i någonting och sedan kliva bort från det för att få perspektiv på det.  ”Aha, är det så det är, var det där jag befann mig hela tiden. Inte undra på att jag ingenting förstod, jag tog hela den illusionen på allvar och trodde att jag var i världens och logikens mitt. ”

Jag tror ALLA vet vad jag menar, för vi har alla utvecklats i någon mening. Vi har alla fått vår världsuppfattning reviderad och de flesta har fått uppfattningen om sig själva reviderad.  Det gör alltid lite ont att skiljas från sin gamla själv- eller omvärldsbild.  Men efteråt så känns det klart och skönt. Man vill inte återvända. Att separera från en lång och tärande relation är ett svidande men bra exempel.

Men finns det en gräns för hur mycket man orkar reflektera, finns det en gräns för hur långt ut man kan backa? Det gör det egentligen inte så vitt jag vet, gränsen sitter i alla fall inte i en själv utan snarare hos omvärlden. Jag menar, om dina perspektiv är för vidsträckta så blir det svårt för dig att göra dig förstådd. De andra står ju kvar där i din gamla världsbild, de har ju inte backat ut och fått perspektiv, hur berättar man för dem om ens nya utsikt? Det går inte, man kan bara önska att de kunde komma över till din utsiktspunkt. Man kan lägga ut små spår, typ kaksmulor, längs den väg som gjorde att man själv bröt sig loss.

”Prova nu, ta en liten bit i taget, pröva, var inte rädd. Det är skithäftigt här borta, kom, man ser hela berget härifrån”.

”Neeej du, det där tror jag inte på, vad får du allt ifrån, vilket berg, jag ser inget berg. Dom sa inget på tv-nyheterna om det. Ingen på jobbet sa nåt heller. Och inte har jag läst om det i ”Illustrerad Vetenskap”!"

”Nej jag vet, men det beror ju på att de står på samma plätt som dig, men skit i  det nu, snälla försök, du kan väl ta ett litet steg i alla fall, bara pröva liiiite.”

”Nej varför?” 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

 

Av Mats Sederholm

”All you need is love” sjöng Beatles för länge sedan och liknande budskap har förts fram i historien.

Och absolut, självklart kan kärlek rädda världen. Faktum är att kärlek är det enda som kan och som kommer att göra så tids nog. Men det finns bara en liten hake. Det beror på vad kärlek är!

”Men Mats, nog vet du väl vad kärlek är?”

Ja och det är en självklar fråga men ändå inte. För jag menar att hela världen vill ha kärlek och när de handlar i kärlek så ger de till sin nästa men vem är den nästa?

Är det medlemmarna i familjen, kanske bara ens barn, kanske bara sina bröder och systrar bland de som delar ens religiösa tro, eller bara de med samma hudfärg och kultur? Eller helt enkelt bara de som är som en själv? Och då för att man faktiskt vill bevara sig själv och sin egen ”art”. 100% Ego alltså och kärleken är då så urholkad att den endast är ett tunt glittrat papper som täcker in hat och rädsla.

Njä kärlek räddar inte världen förrän den är allomfattande, förrän den är näst intill villkorslös. Ledsen alla diktare, låtskrivare, artister, andliga gurus men det mesta av det som skrivs och sägs om kärlek håller inte.

De flesta kärleksbudskapen passar hellre inom genren manipulering.  

Det passar eftersom alla människor tolkar in kärlek så att det gynnar just dem själva och/eller deras egen tro. Därför är det möjligt att förföra människor med budskap om kärlek. Så länge man inte ”jordar ner” eller konkretiserar det så är det fritt att tolka. Och kärlekskranka människor, de fyller alla sina personliga ihåligheter med kärlekens budskap.  Ja kärlek vore fantastisk om det inte vore för den där förbannade verkligheten, eller hur?

Men detta betyder inte att kärleken saknas, den finns, vi ser den när människor offrar sina liv för att rädda ett rådjur som fallit ner i en flod. Vi känner den och kan den så väl de där gångerna när vi efter mycket motstånd släpper på prestigen och kan säga förlåt. Eller när man får ge sin sjuka mamma på ålderns höst en ordentlig bamsekram och vet hur mycket villkorslös kärlek hon har gett en, hur glad hon var när hon i sin ungdom fick lägga en som nyfödd på sitt bröst.

Att ge utan att kräva tillbaka. Åtminstone är det ”min kärlek”.

Men på en planet där tagandet är en mer utbredd norm än givandet så blir kärlek ett ord som används just i tagandets och manipulerandets syfte.

Men kärlek är inte det enda ordet som genom att det aldrig konkretiseras kan användas för att manipulera massorna. Orden hopp och förändring är ord som människor, trots internet, trots bloggar, trots upplysningen idag köper lika fullt som för 1000-tals år sedan.

I det amerikanska presidentvalet användes det maximalt av Barack Obama för att just låta varje enstaka väljare få tro att just deras liv ska förändras, att just deras liv åter är fyllda med hopp. Med sådana här ord kan man trollbinda inte enbart amerikanare utan en hel värld.

Men med ett Klart hjärta och ett Klart sinne kan man gå runt det.

Mats

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

Av Linda Bjuvgård  

Sverige är ett tämligen själlöst land, ett land där andligheten har förpassats ut i skamvrån, något som ännu en gång blev så tydligt för mig en helg för några veckor sedan när Mats och jag fick för oss att åka på ”andlig utflykt”. Vi började med att besöka en vanlig svensk kyrka, faktiskt den kyrka där jag döptes en gång i tiden. Kyrkan är riktigt gammal, vacker och ligger belägen på en kulle med utsikt över ett vackert åkerlandskap. Kullen är vad människor förr i tiden skulle betraktat som en naturlig kraftplats. Nästan alla gamla kyrkor är placerade på mark som bär på speciella vibrationer. Att det är på det viset är det inget som vi är ensamma om att notera. Kraftplatser har uppmärksammats genom hela historien och över hela jorden, men getts olika namn och olika betydelser.

En kraftplats alltså, ett magiskt område där vad som helst kan hända? Nja, så värst dramatiskt är det nog inte men nog borde en sådan plats åtminstone sjuda av liv och andlighet.  Mats och jag gick ett varv runt kyrkogården för att därefter kliva in i själva kyrkobyggnaden. Dörren stod olåst och det visade sig att det fanns människor där inne, något som inte alls är självklart nu för tiden. Kyrkofolket förberedde sig inför ett bröllop fick vi snart veta.

Kyrkovärden tog sig an oss och visade runt medan jag fotade lite interiör. Det blev snart tydligt att han kunde sin kyrka och dess historia. Men kunde han sin andlighet då, började jag fundera efter ett tag. För det var just där som det felade. Vi fick reda på så mycket men allt, precis allt, handlade om det materiella. Vår värd höll ett föredrag om kyrkobyggnaden och restaureringar, årtal hit och årtal dit. Han berättade passionerat om värdefulla historiska föremål och kopior, stölder och bränder. Han gav till och med fototips. Han visade sig kunna en del om belysning och Photoshop.

Men var fanns själen? Var fanns den andliga födan? Överallt men inte i kyrkan, verkade det som.

Vi lämnade den svenska kyrkan bakom oss och begav oss istället mot Hare Krishnas huvudsäte som ligger beläget bara någon kilometer därifrån. Gården består av ett tiotal hus varav en som tjänar som huvudbyggnad.  En del av husen var målade i indiskinspirerade pastellfärger och vi kunde känna en doft av rökelse när vi smög runt innanför staketet som omgärdar gården. Vid ett tillfälle passerade vi nog gränsen för lagbrott eftersom Mats ville kika närmare på huvudbyggnaden. Vi smög på tok för nära husväggen och kikade in genom fönstret för att där inne skåda vad som såg ut att vara ett altare. Då öppnas plötsligt fönstret och ut sticker ett huvud! Mats och jag var snabba att ursäkta oss men vår ärliga nyfikenhet räddade oss tack och lov, precis som den brukar göra för det mesta.
 
Så istället blev vi inbjudna till det allra mest heliga och sedan följde ett långt samtal. Och det var på riktigt, det var äkta och det var inte tal om någon sektaktig ”övertalningskampanj”, om nu någon trodde det.  Vi kunde mötas någonstans mittemellan i en djup konversation om våra mest grundläggande tankar om livet. Vi ställde esoteriska frågor, jämförde olika religioner, redde ut paralleller och skillnader mellan Krishnafilosofin och kristendomen. Vi fotade de indiska moders- och fadersgudarnas skulpturer och ställde praktiska frågor om livet på gården, livet i Hare Krishna-rörelsen, deras ekonomi, matvanor, meditation, deras framtidsbild och mycket mer.  Och innan vi åkte hem till vår vanliga Lördagsfika framför tv:n hade vår värd försett oss med vegetariskt fikabröd (en del var okej, men det mesta var ganska smaklöst, tack och lov för Delicatos punchrullar).

Vår Hare Krishna-värd berättade förresten att prästen i min gamla dopkyrka brukar komma dit ibland. För andliga samtal i gott samförstånd. Hare Krishna-värden brukade dock aldrig hälsa på i svenska kyrkan. Något som inte förvånar mig ett dugg.

 
Allt som allt var det två intressanta men vitt skilda möten. För det är inte lätt att finna likheter mellan svensk kristendom och Krishnarörelsen. Visserligen är även Hare Krishna på nedåtgång, de har inte alls lika många medlemmar idag som de hade en gång i tiden.  I alla fall inte i Sverige. Men där de tappar i medlemsantal och inkomster så tycks de i alla fall inte tappa i andlighet, vilket är allt annat än vad man kan säga om svensk kristendom som snudd på prostituerar sig med sin desperata buss- och tågreklam. Och som håller själlösa dop och bröllop för människor som mest gillar den sköna och traditionella atmosfären som en kyrka kan skänka, men som ger blanka fan i Jesus och hans kärleksbudskap…

Jo, förresten det finns en likhet till. Vår svenske kyrkvärd berättade att de nu för tiden inte kan ha kyrkan olåst när den är obemannad. Med tiden har nämligen stölderna och skadegörelsen ökat dramatiskt. Missdåd utförda av människor utan någon som helst känsla för vare sig religioner eller historia. Vi pratade aldrig om sådant på Hare Krishnas gård, men vi kunde inte låta bli att lägga märke till flera övervakningskameror vid ingångarna.

Religioner har gjort mycket ont i världen, inget snack om det. Det här är ingen propaganda för den ena eller andra religionen. Det finns mycket att anmärka på i både kristendomen, Krishnarörelsen och vilken andra religioner som helst. Men trots att vi klarar oss utan religioner så behöver vi en andlighet. För mig är andligheten en lika självklar ingrediens som mat och vatten i Maslows psykologiska behovstrappa. Varför? Jo, därför att vi ÄR andliga varelser, vi har en själ och kan därför aldrig nöja oss med att bara mata våra kroppar.
 
Var och en blir salig på sin tro, brukar det heta. Och det spelar faktiskt ingen större roll hur den tron ser ut. Men tro inte att det går att komma undan tron i sig! För även om vi väljer att förkasta allt vad gudar och andlighet heter och istället väljer att tillbe den allsmäktige Vetenskapen, så är det fortfarande en tro. En tro med ganska stora brister om du frågar mig.  Och dess största brist ligger i att den inte ens kan tillfredställa vårt allra mest grundläggande behov, nämligen behovet av förtröstan.

Men vi lever i Sverige, landet där Gud är mobbad och satt på undantag. Landet där alla som är religiösa automatiskt blir betraktade som sektmedlemmar. Att säga att man tror på Gud skapar en tryckt stämning i rummet, medan att säga att man inte tror på en Gud direkt, men på ”någonting större i alla fall” – det är okej.  Fast vad är skillnaden?

Personligen har jag min egen andlighet. Jag behöver varken kristendom, Hare Krishna eller någon annan färdigtuggad andlig föda. Men jag önskar en större öppenhet för andliga värden i detta land. Och mer värme. Jag vill att vi ska våga prata med varandra om det existentiella. Skit samma att vi tycker och tror olika!
 
Det kommer att komma en dag när det andliga vakuumet, Sverige, kommer att kväva oss. Därför är det hög tid att fylla det andliga tomrummet med själ. Och med luft, så att vi alla kan få andas.

Diskussionslänkar:  Aftonbladet

Tags:
Categories: Andlighet | Krönikor av Linda

 

 

Av Mats Sederholm

Uppdaterad 2008-11-08. Se längre ner.
Uppdaterad 2008-11-24. Se längre ner.
Uppdaterad 2008-12-03. Se längre ner.
Uppdaterad 2008-12-12. Se längst ner.

Barack ”han verkar okej” Obama ser ut att ha tagit hem spelet om Vita Huset.  

Det ”historiska valet” är över, månader av kampanjer, engagemang och mediapådrag, är avslutade. Media och politiker har fått sin gala, ”demokratin” har vunnit igen … i Fablernas värld, i Fablernas värld.

För det första så finns det ingen demokrati värd namnet i ”världens största demokrati”. Det är ett spel om pengar och förtroende hos de som kan garantera pengar till kampanjerna. När manuset är skrivet och scenen redan är besatt, ja först då släpps väljarna in i röstlokalerna.

Men spelet presenteras inte så av media. De väljer den slätstrukna och mest ytliga versionen av denna teater trots att de vet. De t.o.m. rapporterar pliktskyldigast om en av de mest använda klichéerna någonsin. Förändring! Barack Obama står för förändring! Samma entoniga fras som Bill Clinton använde 1992 och som upprepats i historien så många gånger.

Människor är i grunden förda bakom ljuset och kämpar i sina likriktade drönarliv efter något som kan skapa en förändring. ”Vad som helst bara vi får en förändring”. ”Ge oss ett hopp” som för övrigt är nästa tragiska klyscha som använts så framgångsrikt tidigare i historien. Men också en av de mest giftigaste, minns Hitler när han gav Tyskland hopp!

Men det sker ingenting. Människor ges ingen förändring, Vita Huset bär inte på några hopp och inte våra svenska regeringar heller för den delen. Presidenterna är redan framtagna av etablissemanget och ges kampanjpengar från företag som främst av allt önskar Status Quo och att ”The show must go on”.  

Men tillbaka till Obama. Mannen som påstår sig vara son till en getaherde från Kenya och som gärna dammar av klichén ”vad som helst är möjligt i Amerika”.  Sanningen, har det visat sig, är att hans pappa var en student och tillhörde en välbärgad släkt.

Obama pratar om förändring och skyltar gärna med att han vill dra tillbaka USA ur Irak. Samtidigt som han vill öka intensiteten i Afghanistan!

Den ”nya fräscha” Barack Obama är inte mer förändringsorienterad än att han omger sig med den utrikespolitiska rådgivaren Zbigniew Brzezinski, som redan på 80-talet var med och intrigerade fram Sovjets invasion av Afghanistan genom att förse Mujahedin, föregångarna till Talibanerna, med vapen. Brzezinski är för övrigt involverad i de grupperingar av bakomliggande makthavare såsom George Soros, David Rockefeller m.fl. som styr och ställer bakom de oskyldiga frontlinjerna som en ”demokratiskt folkvald” marionett/president utgör.

Det är inte presidenter som skriver sina tal, inte ens när man talar om något så starkt som ”ondskans axelmakter.” Bakom sådana ord så finns det en krets av påverkare som infiltrerar både de demokratiska och republikanska lägren. Man låter inte världens makt och avgöranden vila på en person när denne ändå kommer att bytas ut om fyra år. Den amerikanska politiken finns bäst beskriven i The Project for the New American Century (2000). Ett dokument om framtida strategier sammansatt av sådana som kallas neokonservativa bl.a. Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Paul Wolfowitz ocn rad en andra personer som besitter toppositioner inom styrelser, media, företag, ja även utländska sådana. Här talas om framtiden och om nödvändigheten av att dominera Gulf-regionen, om en omedelbar lösning på Saddamproblemet, om att skapa en internationell säkerhetsordning, att internationella fredsinsatser skall domineras av USA och inte av FN, att Korea, Syrien, Iran och Libyen är ”farliga regimer” vilket rättfärdigar skapandet av ett globalt samordnat system som kan agera och kontrollera utvecklingen (en världsarmé), ja listan är hur lång som helst på allt sådant som blivit till verklighet åren efter terrorattacken. Men då är det bara en hake, Terrorattacken och dess påverkan kunde ju ingen förutse … men fortsätter man att läsa i Project for the New American Century så finner man att ”processen som skapar de här förändringarna, kan ta lång tid, såvida inte någon katastrofal och frambringande händelse av typen Pearl Harbor inträffar”. Detta var skrivet ett år innan september 2001!

Denna ”nya fräscha” förändringens man Barack Obama kommer inte att svika agendan, han tvekar inte att upprepa vad Bush gjort. Han har själv sagt att ”ifall vi skulle få rapporter om terrorverksamhet i Pakistan så tvekar vi inte att slå till”. Den gamla slagdängan ”Smoke them out” är inte långt borta. Och vad gäller Iran har han redan sagt att ”Vi håller alla möjligheter öppna vad gäller Iran, det innebär också ett militärt ingripande”

Säg mig, varför hör vi absolut INGENTING om allt detta från media?

Nej, nu är det uppesittarkväll där vi tvingas bli ipluggade de mest ytliga versionerna om vad valet består i och hur den ”stora demokratin” går till ett historiskt val.

Det är ett val av schackpjäser i en demokratins maskerad. De som styr är inga av de som spelar pajaser som presidenter.

”It’s a big club, and you ain’t in it”

Låt oss gnugga rutorna och se klart.

Mats

 * * * * * * * 

Uppdatering 2008-11-18

Drygt ett dygn har passerat efter Obamas valseger.  Världen och inte minst Sverige har fått uppleva en yra utan dess like. Obama har fått en uppmärksamhet som mer liknar en messias, eller en världspresident. Människor gråter på bilder från USA. På ”vad tycker du” forum hos dagstidningarna flödade det på med  helt besinningslösa hyllningar.

America Vera-Zavala en av de som var med att blidade Attac i Sverige sa en gång på ett debattprogram på tv att ”när Saddam försvinner så kommer man att dansa på gatorna i Irak, men när Bush är borta så dansar hela världen”. Och visst drar det Amerikanska folket en lättnades suck och visst bär de på en skam och vädrar återupprättelse, men detta räcker inte som förklaring till denna stämning.

Det finns, som jag menar, en oro bland människor i hela västvärlden. Finanskrisen är bara en av de senaste sprickorna som uppstått i det ”civiliserade och demokratiska” väst. Klimatkrisen och övervakningssamhället är andra oroande trender i tiden liksom hotet från terrorism. 

Det är denna värld som Obama kliver in i, det är den här utvecklingen som pågår och som accelererar. Vilken roll kommer han att spela i de allt ökande kraven på globala initiativ?
Kanske det är diffusa frågor jag ställer, men jag vill inte föregå en kommande artikel som just handlar om den begynnande globala ordningen.

Alla de som dansade i Harlem härom natten kommer tids nog att uppgivet sloka med blicken och inse att det inte blev bättre den här gången heller. Folket har fått en lördagspåse med godis men den varar inte länge, speciellt inte när man är så in i vassen sugen på något gott. Människor har hungriga hjärtan och riktar sökande, trängtande och flackande ögon efter något de inte kan sätta ord på. De hungriga tiderna kommer att fortsätta och för att ändra på dem så måste man först våga se klart.

Mats 

   * * * * * * * 

Uppdatering 2008-11-24

Frälsaren Obama samlar så sakteliga ihop "sina trupper" bestående av rådgivare, diplomater m.fl.

Ett av de senaste tillskotten är Madeleine Albright, utrikesminister åt Bill Clinton 1997-2000. Hon skickades av Obama till G20-mötet nyligen och tycks ha fått fullt förtroende.

Den blivande presidenten Obama, han som är "emot krig" tvekar inte att ta med kvinnan om tyckte att det var okej att 500.000 barn dödades i samband med attackerna mot Irak.

Intervjuare:
Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Det är alltså mer barn än som dog i Hiroshima. Tycker du att det är värt priset?

Albright:
Jag tycker att det är ett svårt val, men priset... vi tycker att det är värt priset.

Om ryktena om Hillary Clintons medverkan i regeringen infrias så skulle det betyda att Bush:es och Clinton's har och kommer att styra den amerikanska poltiken i 24 år. I landet där "vem som helst kan bli president".

Dennis Ross är namnet på en av måpnga betraktade rådgivare åt Obama. Samma politiker har skrivit under en grupp poltitikers beskrivning av hur USA slutligen måst attackera Iran. Mer om detta här.

Frågan är om vi ska bry oss om medias beskrivning av Obama, eller varför inte Oprah Winfrey:s, eller om vi vågar se sanningen i vitögat. Obama kan bli långt farligare för världen än George Bush. Han har ett intellekt som gör hans retorik mindre tydlig. 

   * * * * * * * 

Uppdatering 2008-12-03

Aftonbladet har en ovanligt vaken artikel om valet av Hillary Clinton som utrikesminister. "Med Hillary Clinton som nästa utrikesminister försvinner det sista hoppet om en radikal förändring av USA:s krigspolitik. Clinton stödde aktivt George W Bush i upptakten till Irakkriget. Hon stod bakom sin mans förödande bombningar och ekonomiska sanktioner mot Irak. I våras sa hon om Iran att ”vi kan utplåna dem totalt”. Hon står fast vid det uttalandet. ".

Vidare, jag skrev i ursprungsartikeln dagen efter valet "Man låter inte världens makt och avgöranden vila på en person när denne ändå kommer att bytas ut om fyra år. Den amerikanska politiken finns bäst beskriven i  Project for the New American Century (2000). " och redan kan vi räkna in två av författarna till denna neokonservativa vision i Obamas regering. Det tog bara några veckor att "få rätt" och det är bara tragiskt och hopplöst.
Redan några dagar efter festbruset kanske nu i alla fall några börjat nyktra till.

   * * * * * * * 

Uppdatering 2008-12-12

På Aftonbladet från 5/12 avslöjas nu att det försigått diskussioner om hur man ska angripa Iran, mitt under valkampanjen och tvärsöver partigränserna. Kanske det bara handlar om månader innan nästa "Irak-krig" drar igång. Att det finns allt mindre utrymme för demokratin i USA blir tydligare för varje dag. Obama som, förutom att han tog över Bush försvarminister!!!, backas upp av krafter och så kallade tankesmedjor som sätter politiken, snarare än honom själv. Och dessa krafter har inte fokus på partitillhörigheter.

Mats

Diskussionslänkar: AF

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

 

 

Av Mats Sederholm

Svenska riksdagen röstade ja till EU:s Lissabonfördrag. Händelsen är så viktig att det tillåter ett avsteg från de vanliga förberedda krönikorna. Det blir en högst spontan artikel istället.

På flera punkter så har vi alltså nu förflyttat Sverige ytterligare ett steg in i Europas Förenta Stater.

En kort historik och förtydligande av Lissabon-fördraget:

2005 så röstade alltså Nederländerna och Frankrike ned den s.k. EU-konstitutionen.
2007 påbörjades arbetet med Lissabon-fördraget i just Lissabon. Man kom överens om ändra på den tidigare konstitutionens terminologi och symboler, bl.a. tog man bort EU-flaggan. Man ändrade den tänkta befattningen ”EU:s utrikesminister” till  ”EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”. Förutom en EU ”Utrikesminister” så stärks EU som stat på flera områden. Man får en tydligare gemensam lagstiftande myndighet, stärkt makt åt kommissionen, gemensamma yttre gränser (som måste bevakas). Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) så är det en stor maktöverföring till EU som sker med Lissabonfördraget.

Och nu är det dags för medlemsländerna att ratifiera/godkänna detta försök nummer två, men denna gång utan folkomröstningar. Tyck vad du vill om Lissabonfördraget, det spelar ingen roll för du är blåst!

Självklart är det fruktansvärt odemokratiskt och minst sagt fräckt att föra människor närmare en överstatlighet utan att de har en chans att få tycka till. Och jag misstänker att debatten i blogg- och mediavärlden kommer att präglas av detta. Från vänsterhåll kommer man att lyfta fram marknadskrafterna och att detta är en blå union vilket är sant. Många klimativrare, numera även Mp, ser EU som en möjlighet att ”göra något” åt klimatfrågan, men alla dessa sakfrågor kommer inte att skapa någon förståelse för vad som egentligen sker och ur ett vidare perspektiv. Det är inte huruvida unionen är röd, blå eller t.o.m. grön som är det viktiga.

Det är en fråga om vad för slags värld vi är på väg mot. Det är för Klar Sikt en fråga om frihet och mänsklighet och som jag så tydligt poängterade i ”Politik, ett sällskapsspel för vuxna”, ett spel om makt och kontroll.

Spelet om makt och kontroll utspelar sig inte enbart kring separerade företeelser som EU:s överstatlighet, som FRA-debatten, fildelning eller vad man vill. Spelet om makt och kontroll är ett samlat spel. Det förs av människor med en gemensam ideologisk grundsyn bortom rött och blått och som har makten att påverka den gemensamma globala utvecklingen.

Om detta kommer en extra lång krönika framöver.

Bli förbannade över hur vi saknar inflytande över våra liv en dag som idag, men se till att kanalisera den ilskan i rätt riktning. Gnugga rutorna och se längre!

The Matrix is everywhere.

Mats
 

Mer om fördraget på AF

Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Politik | Krönikor av Mats

Av Mats Sederholm

Hänger ni med den snurrande leksaken? Den skulle lika gärna kunna snurra åt andra hållet. Bara att välja och vraka. Politik, ett sällskapsspel för vuxna. Visserligen grundar sig allt på endast två färger, men det går ju att blanda som tur är! Att det oavsett blandning inte genererar några långsiktiga förändringar i samhället värda namnet är uppenbarligen underprioriterat.

De politiska bloggarna och tankesmedjorna har fullt upp med att diskutera oändliga kombinationer av de två uttjatade ingredienserna rött och blått. Senaste inneblandningen är ”Liberati”, med bl.a. Alexander Bard. Men även den kloke Göran Greider som senast i AF häromdagen försökte få in vänstern i debatten om den globala finanskrisen. De som ytterst ansvarar för finanskrisen står dock över både vänster och höger.

Och ifall man följer det röda eller blå spåret, eller bandet i animationen, så finner man att de möts igen, ja fast först så måste man passera den mörka sidan av politiken, extremerna, i animationen exemplifierad av de gamla Nationalsocialisterna. Och vad jag menar med extremer är en totalitär överenskommelse om ett statiskt ”korrekt” tillstånd. Nazismen, kommunismen eller en extrem kapitalism, välj själv. Den röda eller blå färgen har i alla fall förlorat sin betydelse här på skuggsidan. Kina är förresten ett bra exempel.

Nej, låt oss likt en satellit fortsätta tillbaka till den upplysta sidan på den lilla globen, den mest korrekta delen, nämligen ideologierna och partierna runt ”mitten”. Här finns demokratin säkrad, här känner vi igen oss, här pågår de rumsrena diskussionerna, härifrån rapporterar media, här finns dina arbetskamraters och dina kompisars åsikter, ja allt som du känner till. Här finns alternativen vi känner igen, några hundringar högre skatt och mer bidrag med de röda eller några hundringar mindre i skatt och ”sköt dig själv” med de blåa.

Been there, done that, eller vad säger du?

Så var finns den nya världen i debatten? Ni vet, den där världen där alla diskussioner i samhället inte nödvändigtvis slutar med att det saknas resurser/pengar. Där kunskaper om livet, om relationer, om hur vi människor mår värderas lika mycket som rena faktakunskaper och där ”livskunskap” är skolans viktigaste ämne. En värld där helande inte enbart utgörs av artificiella läkemedel utan av ett mer holistiskt(sammansatt) sätt att se på människan och hennes relation till naturen, tekniken och med en öppenhet för alternativa behandlingsformer. Det där samhället där det borde vara lag på att man inte får utsätta människor för alltför hög stress, där individens passion, lek och upptäckarglädje värderas lika mycket som akademiska examina. Där företagets krav på att de anställda kan leverera på tid och budget jämställs med kravet på en levererad personlig utveckling. Ett samhälle som ser till vårt gemensamma välmående och där vi inte som små myror irrar runt och letar efter våra egna små sötningsmedel. Jag tror att ni börjar förstå.

Nej, inte särskilt många orkar eller vågar tro på en annan värld, och särskilt inte politiker eller deras hatkärleks-vän media.

De skenbara ideologierna, leksakerna åt folket, håller brusdebatten igång medan den verkliga ideologin, den som ser till att göra vår värld oföränderlig, den är det knäpptyst om. Om du spelar upp den andra animationen så skall du se hur den runda fina globen förvandlas till sin rätta form.

Makten och tron på dominansen delas av samtliga partier och är därför osynlig. Men den här ideologiska grundvärderingen är en förutsättning för vår civilisation, den är en förutsättning för allt djävulskap som du märker sker runt om i vår värld. Det är den enda ideologin vi egentligen borde prata om. Den sätter de verkliga gränserna för ditt inflytande i tillvaron. Den sätter gränserna för begreppet frihet. Nej, istället fortsätter vi att likt en tvååring fingra på den färgglada snurran.
 
Nej det finns inget blått parti som kan skapa en bättre värld så länge man låter pengar och en obalanserad satsning på individen råda. Pengar är bara ett verktyg för makt och evig orättvisa. Och det är inte den ”viktiga” ekonomin som kan LÖSA problemen, ekonomin ÄR problemet.

Nej, det finns inget rött parti som kan skapa en bättre värld så länge solidaritet är ett vapen, en moralisk boja och så länge ett kollektiv med maktens hjälp håller tillbaka fritt tänkande individer som ibland måste få ta sina egna små språng utan att klandras.

Nej, ni som satsat er identitet i den röd-blåa röran, ni kommer inte att kunna skapa en bättre värld så länge ni håller maktens normer vid liv. För människor är inte skapade som slavar av naturen. Människors välbefinnande och frihet är inte menade att låta sig begränsas av orättvisa löner, eller könsroller. Samhället måste inte alls prioritera mellan skola och sjukvård. Samhället blir inte bättre att leva i med mer övervakning. Den ökade takten i samhället är skadlig för människor och enbart ett sjukdomssymptom. Väljarna mår inte bättre av er politik kära politiker. Människor äter lugnande medel för att klara av sina liv idag. Förbrukningen av psykofarmaka ökar dramatiskt.

FÖR HELVETE, DET FUNGERAR INTE!

Maskineriet håller på att haverera.

Men jag vet, vad kan ni politiker göra? Vi lever ju i en global värld, vi kan ju inte bara strunta i pengar och ekonomi. ”Vi måste ju ha stålarna, det blir ju kaos annars!”. Hmm jag märker att bojan har gnagt sig fast i dig din stackars galär.

Tro mig läsare, jag är kristallklart medveten om detta, förmodligen mer medveten om de globala begränsningar som styr oss än vad de flesta är, mer om detta på Klar Sikt framöver.

Men du min medmänniska, du är inte bunden av någonting när du går och röstar nästa gång, du är fri som en fågel att göra precis vad du vill. Du behöver inte berätta för någon vad du röstade på. Du behöver inte rösta alls. Skit i vad din familj tycker, skit i vad dina jobbarkompisar, facket, golfklubben eller dina vänner anser. Ta fram din mänskliga stolthet och rösta på något helt annorlunda, eller varför inte rösta blankt. Ge besked, kräv en annan värld!

Mats

Debattlänkar Aftonbladet Aftonbladet DN

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

Av Mats Sederholm

Bloggvärlden fick sig ett lyft i samband med FRA-debatten när den trängde igenom mediamuren och förde upp protesterna på dagordningen. Det finns alltså en del smultronställen att besöka om man är intresserad av livet och vår världs utveckling, men det bloggas huvudsakligen inte för att man vill skapa en förändring av folks attityder eller göra världen bättre. Det bloggas främst för att människor behöver bli sedda och uppmärksammade.

”Om jag bloggar så finns jag.”

Bloggen har blivit ytterligare ett skitnödigt sätt att få uppmärksamhet, ett nytt visitkort bland tusentals andra och som yr runt i etern som konfetti.

Klar Sikt då? Kastar jag inte sten i mitt och Lindas egna glashus?

Klar Sikt gör inte anspråk på att berätta om vad som händer i våra liv, vad vi åt till frukost, hur vi mådde i eftermiddags, vem som sa vad till mig på tunnelbanan eller vad för slags kläder jag köpte i helgen. Därför är vi en krönikesamling där vi främst publicerar våra tankar och reflektioner, där vi försöker förmedla viktiga insikter. Som ett uppslagsverk och inte mer annorlunda än om man besöker någon av våra media på Internet.

Genom FRA-debatten lyckades bloggvärlden närma sig de officiella opinionsbildarna nämligen media och politiker. Men, vår värld är pyramidal. Massmedia är ett av de trossystem som bestämmer och sätter normerna för hur du och andra ska bete sig, hur vi ska tänka, vad som är verklighet och framför allt vad som är rumsrent. Detta avspeglar sig hos en stark majoritet människor som inte tror på nåt förrän det sagts i Aktuellt.

En bokförsäljare som jag satt och diskuterade med över köksbordet för några veckor sen sa att de här uppslagsverken som han sålde, de var ändå böcker, de gick att lita på till skillnad mot Internet!
”Nej det går det definitivt inte att göra”, svarade jag.
Det är en gigantisk osanning eftersom alla uppslagsböcker som skrivs är underkastade ett subjektiv val av vad som är viktigt att återge ur historien.

Historieundervisningen i skolor kan få den mest brutala maktgalning att framstå som en hederlig kung och landsfader. Sättet att framställa världen genpm segrarnas namn och fyrkantiga beskrivningar av kännande, lyckliga och olyckliga människor och företeelser, tillhör en väl inprogrammerad akademisk grundnorm som gör att vi hamnar långt ifrån verkligheten. Och oavsett vad det står för klassiska förlagsnamn på omslaget.

Vår värld är en stark hierarki och när bloggvärlden lyckades kläfsa och dovt dunka i golvet på mediedrakarnas våning långt ovanför i pyramiden så är det förstås uppmuntrande, men om man vill tro att folket ska kunna påverka makten så är det bara larvigt. Det tillhör samma rumsrena tro som att intellektuella kan göra någon skillnad annat än som pittoreska inslag, som kulturella färgklickar i ett obönhörligt maskineri som de facto ändå är vad som driver oss framför sig.

Klar Sikt kommer att peka på handlingsmomentet, på livet självt och de val som vi gör i vår dagliga verklighet. Där finns den verkliga potentialen till förändring. Och vi kommer inte att fastna i brusdebatten, varken tankesmedjornas eller bloggarnas. För att skapa en hållbar förändring måste man backa ännu mer, man måste se hela maskineriet i sig och inte bara delarna.

Mats 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

Av Linda Bjuvgård

För bara en liten tid sedan gick Datainspektionens generaldirektör, Göran Gräslund, ut i pressen och uppmärksammade samhället på det missbruk av övervakningskameror som blivit kutym i svenska skolor. En av de viktigaste poänger han framförde var faran för att vi skapar en avtrubbande effekt hos våra barn och unga. Se där, äntligen en poäng som är lätt att förklara och få förståelse för tänkte jag. Eller?

En rektor jag känner gick ut i den lokala pressen, poserade för tidningens kameror tillsammans med sina elever under en av sina övervakningskameror och uttryckte sin starka åsikt att det var helt uppåt väggarna att förbjuda övervakningen. Till sin uppbackning hade han flera tonåriga elever vilka alla var rörande överens om att kamerorna var jättebra. ”Så länge det inte finns kameror på toaletterna så är de inga problem för mig”. Typ.

Obemärkt och överallt ploppar det upp nya kameror. Vi vänjer oss gradvis. Och ändå tyckte de flesta att det var lite obehagligt med tv-programmet Big Brother när det först kom. Ni vet den där såpan där deltagarna är inlåsta i ett totalövervakat hus dygnet runt i flera veckor. Jag var inte ensam om att reagera med obehag och kallt konstatera att ”det där skulle jag aldrig gå med på själv”.

Eftersom jag arbetar i skolans värld passade jag en dag på att fråga ett par lärare i fikarummet vad de tyckte om alla dessa övervakningskameror. Och som de flesta andra tyckte också de att det var bra. Och är det något som jag har lärt mig så är det att tron på kamerornas effekt är stor, alldeles för stor. För väldig få känner till hur lite effekt övervakningskamerorna egentligen har. Och ännu färre är de som har funderat över de långsiktiga skadorna som kamerorna istället åsamkar. Som det där med den avtrubbande effekten för att ta ett enda exempel av många. För vad är det för signaler vi sänder ut till våra minsta samhällsmedborgare? Att Big Brother på tv är förkastligt men att vilken vuxen som helst ska ha rätt att sitta och övervaka dig på en monitor i skolan. Och på bussen, tåget, i affärer, på gatorna, på sjukhus, på arbetsplatsen, ja i stort sett överallt. Utom toaletten då förstås, där går ju gränsen.

Nej, vi skapar medborgare som från barnsben blir präglade till att låta överheten göra vad som helst. Integriteten försvinner, vi uppmuntras så sakteligen till ett slags prostituerande där våra gränser suddas ut. Övergreppen kan öka eftersom vi inte längre har vett att säga nej.

En annan rektor jag känner kommenterade det hela genom att först påstå att hon var emot övervakningskameror men att hon inte tänkte stänga av kamerorna förrän någon ytterligare instans (jag minns inte vilken) fattat ett beslut som utan tvekan säger att skolan inte får använda dem. Men om man säger så, så kan man ju inte vara emot kamerorna. Inte på riktigt va?

Förutom att vara övervakad på jobbet så kan jag nu för tiden inte ens peta mig i näsan i fred på väg till eller från jobbet. De små globformade kamerorna som sitter som ett pärlband i varje SL-buss har full koll på mig. Jag undrar om även chauffören har det, kan han/hon se mig i en liten tv-monitor där framme i förarhytten? Kan han/hon kanske till och med se vad jag läser? Hugaligen. Trygghetssystem heter det visst, och jag som aldrig upplevt att det skulle varit speciellt otryggt på bussarna. Kanske är det så i innerstan, men knappast här ute i förorten där jag bor. Men faktum är att körkortslösa jag aldrig, under alla de år som jag har nyttjat de kommunala färdmedlen i Stockholmsregionen, har varit med om någon situation där en övervakningskamera skulle varit till nytta.

Övervakning handlar inte bara om kameror. Långt ifrån! I en diskussionstråd på Familjeliv.se var nästan alla mammor rörande överens om att de gärna skulle köpa ett litet mikrochip och sätta in i deras barns kläder som ett sätt att ha koll på var barnen befinner sig. Halleluja för den nya tekniken! Några mammor var beredda att gå ännu ett steg, nämligen att placera chippet under huden på barnen eftersom ”en jacka kan man ju ta av sig”. Jackan existerar för övrigt redan.

Idag finns det en uppsjö av tekniska lösningar avsedda att övervaka människor. Utöver kameror och chip finns det t ex sofistikerad programvara för datorer som bland annat kan skilja på och identifiera ansikten på ett foto. Det finns programvara som kan skanna Internet efter misstänkta terrorister, likväl som att reagera om du lånar en bok för mycket om tortyr på biblioteket. Det finns GPS-sändare i våra mobiltelefoner som med hjälp av satelliter kan berätta exakt var vi befinner oss. Det finns programvara som kan analysera övervakningsfilm för att spåra människor som i någon mening har ett avvikande beteende. Och ja, listan kan göras lång. För de som är intresserade kan jag rekommendera www.stoppa-storebror.se.

Men nu är det ju faktiskt så att vi vill bli kontrollerade och övervakade. Och våra unga allra mest. I skolan där jag arbetar har det den senaste tiden skett en mängd stölder ur elevernas skåp. Men bara på ställen där det inte finns några kameror. Och genast höjs ungdomarnas röster i protest: ”varför finns det inga kameror där för?!”. Att dagens unga inte protesterar mot sådana trivialiteter som krig, svält eller taskig behandling av politiska fångar i utlandet längre, må så vara. Vi får ju vara glada att de skriker om någonting i alla fall.

Och eftersom jag har rent mjöl i påsen ska jag ju inte klaga. Övervaka mig gärna mera, kära Storebror. Varför inte på toaletten också, jag gör ju inget konstigt eller olagligt där heller…

Debattlänkar   DN

Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Linda

 

Av Mats Sederholm

Engla, Arboga-rättegången, Tito, Carolin-mordet, Skräckens källare, försvunna Madeleine… ja listan känns oändlig!  Är det nån annan här i etern som kan uppleva att någonting inte står rätt till? Hur många ljus ska vi tända och varför egentligen?

Alltså, det är ju fruktansvärda övergrepp som media tar upp och det handlar om offer som förtjänar all uppmärksamhet och stöd, men är det detta som är uppsåtet bakom det här mediadrevet? Alla dessa bisarra brott drar till sig uppmärksamhet och de är lönsamma för media. Den som inte tror mig bör fundera över begreppet tittköer. Köer på vägar som bildas när det skett en olycka och människor bara måste få se. Jag kröp fram i 30 km/h på Essingeleden i Stockholm för bara några dagar sen av den anledningen för att sedan kunna braka iväg i 100 efter att ha passerat de blinkande blåljusen och en demolerad personbil omringad av räddningspersonal som försökte komma åt stackarn därinne.

I spåren av vår stressade och alltmer själlösa tillvaro där människor ständigt förlorar energi så blir underhållningen allt viktigare. Skitsamma vad för slags underhållning. Människor har alltid dragits till olyckor säger då den coolt distanserade betraktaren med en självbild om att vara lite smart sådär. Exakt! säger jag då och menar att detta utnyttjas allt mer effektivt.  Keep coming wise guy!

I en värld där globaliseringen ökar, där de politiska kontrasterna suddas ut, där begrepp som sympati, empati, närhet och långsiktiga visioner hamnar allt längre ner på innelistorna så uppstår ett vakuum efter verkliga ting. Människors behov av att kunna skapa sin egen verklighet försvinner inte, men vakuumet av maktlöshet som uppstår, kan täppas till med olika typer av sötningsmedel. Och de blir alltmer bisarra ju mer av mänsklig likgiltighet och omedveten uppgivenhet som breder ut sig.

Mänskliga hjärtan kan tryckas tillbaka men aldrig utplånas. När min mobil plötsligt pep upprepat för ett år sedan och jag läste sms på sms om att stödja munkarna i Burma genom att bära något rött på sig, så var det ett uttryck för en djup längtan efter att kunna ”göra något”. Att de flesta glömt bort munkarna någon månad senare och istället var engagerade i någon av de pågående rättegångarna är en tragisk trend i vårt ytliga tidevarv. Behovet efter realiteter och hjärtemusik, men kanaliserat till praktiska och kontaktbefriande sms är vad det handlar om. Vi orkar inte något annat!

Det övergripande skeendet som jag tangerat här kommer det att återvändas till här på Klar Sikt. Tro mig, inget är en slump av det som sker i vår värld idag, tvärtom, det finns kristallklara förklaringar till fenomen i vårt samhälle som framstår som åtskilda och som aldrig nämns i media, men som hör ihop och dessvärre ingår i en riktigt mörk agenda. Mer om detta längre fram.

Häng med!
Mats

Tags:
Categories: Krönikor av Mats

Av Linda Bjuvgård

”Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste” har författaren och supermamman Anna Wahlgren sagt. Låter inte det ganska logiskt och rätt? Inte har väl ett barn på 1-2 år ett så stort behov av social stimulans att det utan vidare släpper det trygga taget om mamma/pappa och umgås med vem som helst, var som helst, som t ex dagis, hela långa dagarna? Snälla nån, de har fullt upp med den lilla världen, världen allra närmast de själva. Den världen består av den närmsta familjen och hemmet. Och räcker inte det när man är så liten?

Ändå blir vi alla itutade att dagis inte bara är en praktisk lösning för att båda föräldrarna i en familj ska kunna jobba om dagarna – nej, vi får höra att dagis är snudd på nödvändigt för att våra barn ska bli rekorderliga vuxna. Hur ska annars de små liven lära sig det sociala spelet, säger man. Vi får höra att det är en viktig träning inför skolan. Ja, inte bara viktig utan absolut nödvändig för en normal skolgång. Ända från första dagen på dagis ska barnen tränas inför skolan. De flesta barn av idag får alltså en mellan 4,5-5 år lång förberedelse för skolan och ändå…

…så är det så uppenbart för de flesta idag att skolan inte funkar! Hur kommer det sig? Alla är ju så förberedda som de någonsin kan bli, ändå måste skolminister Björklund ta i med hårdhandskarna och strama åt tyglarna.

Ja, hur kommer det sig…

…att majoriteten av de ungdomar som jag träffar på gymnasiet varje dag i mitt arbete, som också har gått på dagis sedan blöjtiden, ändå inte kan sitta still och lyssna på sina lärare i mer än två minuter åt gången?
…att jag och många andra 70-talister och äldre inte gick på dagis men ändå har klarat både skolan och livet ganska bra?

Och…

…hur kommer det sig att nästan alla dagisföräldrar (framför allt mammorna) gör allt de kan för att lämna så sent som möjligt och hämta så tidigt som möjligt – om det nu är så BRA på dagis?
…hur kommer det sig att så många pusslar och sparar dagar till både höger och vänster – allt för att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går – om det nu är så BRA med dagis?
…hur kommer det sig att ingen vill att deras barn ska bli kvar sist av alla – när nu dagis är en så bra miljö med så välutbildad och professionell personal?

Du känner förmodligen inte personalen som du anförtror det bästa och största du har till. Du vet inte vad de är för sorts människor, vilka värderingar de har, hur empatiska dem är eller inte är… De måste inte vara pedofiler för att det ska kännas olustigt. Men fröken Britta och fröken Cissi älskar inte våra barn, så mycket är i alla fall säkert. Av alla möjliga logiska och sansade skäl är de är noga med att inte bli för känslomässigt involverade i våra barn.

Man kan alltid se på saker och ting ur olika perspektiv, men ibland måste man låta det sunda förnuftet och maggropskänslan få råda. När nu nästan alla föräldrar upplever det som en hjärtslitande terror att lämna ett vilt gråtande barn i armarna på en främmande personal, så kanske det är dags att fundera över om det är ett bra sätt att leva på. Jag minns hur det var att lämna min son på dagis i början. Han grät och så snart jag promenerat bortom hans synfält så grät jag också. Ung och oerfaren som jag var gick jag nästan på dagispersonalens försök att skuldbelägga mig för att min son grät. De insinuerade att det var jag som inte kunde släppa taget om mitt barn och att det var därför han grät. Idag sju år senare har jag talat med många andra föräldrar som också de måste ha svåra problem med att släppa taget om sina barn eftersom även deras barn gråter förtvivlat när de ska lämnas på dagis. Och det är alla sorters föräldrar jag pratar om, inte bara hönsmammorna eller de överdrivet känslosamma.

En del brukar invända med att säga att människor alltid har lämnat bort sina barn för att kunna försörja sig och sin familj. Och det kanske är sant, men det är en sanning med modifikation. Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) tog man med sig barnen ”ut på fälten”. Ungarna hängde bokstavligen med i bärselen och bärsjalar. När barnen var för stora för att bäras på brukade någon närstående passa dem. Någon närstående alltså: en mormor, farfar, väninna, eller ett större syskon till exempel – inte en helt främmande människa som fått en teoriutbildning av farbror Staten. En viss skillnad med andra ord. 

Människor diskuterar barn som om de vore varelser från en annan planet, men herregud människor, har ni glömt bort att ni själva har varit små? Minns ni inte hur det kändes? Kommer ni till exempel inte ihåg känslan när någon vuxen sa någonting som tillintetgjorde er för en stund, något som fick alla runt omkring att skratta men som fick dig att vilja sjunka ner genom ett hål i marken. Alla har vi väl varit med om sådant, utan att för den skull varit med om de värsta sorternas kränkningar. Minns då hur det kändes, minns hur medveten du var och inse att dagens barn är lika medvetna.

Barn av idag är inga annorlunda mot de barn som vi en gång var! De har samma funderingar över livet, samma rädslor och samma behov. Och om vi alla tänkte på det, så skulle vissa frågor bli så lätta att svara på – inte sant?

Dagis är ingen bra miljö och alla vet det. Skulle du stå ut med att alltid behöva äta, sova, gå på toaletten och luftas samtidigt med alla andra– inte efter dina behov? Det finns en annan sorts institution där man också till stor del lever så – den kallas för fängelse.

Men vi fortsätter att svälja våra tårar, stoppa ner obehaget så långt ner det går och k o m p e n s e r a med prylar och ”häftiga upplevelser”. Och inget kommer att förändras så länge vi inte är ärliga nog att fråga barnet inom oss själva. Och faktiskt vågar lyssna på svaret.

(Anna Wahlgren skriver passionerat och fantastiskt bra om barn och dagis. Några av hennes artiklar hittar du här.)

Debattlänkar AF

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda