
Av Mats Sederholm
Israels attack på ”Ship to Giza” har fått maximalt utrymme i media och har dessutom med kraft påmint människor om staten Israels maktövergrepp. Det finns därför inte så särskilt mycket att tillägga om händelsen i sak.
För de flesta människor är Israels agerande fullständigt obegripligt. Fullständigt bortom vett och sans. Och självklart är det den Israeliska regeringen, staten, militären och andra krafter med inflytande som ger sitt stöd för sådana här dåd, men, det tycks även som om stora delar av det israeliska folket stöder detta. Det är ett kollektivt extremistiskt beteende som normalt brukar prägla sekter eller hårt styrda länder bortom demokrati. Hur kan de? Med den historia de har? Har de ingenting lärt, frågar sig många. Medan somliga nu kastar sig över Israel med samma hat och ensidighet som Israel själva verkar genom, så hävdar jag att det inte finns något speciellt med varken makten i Israel eller det israeliska folket inställning, de har bara en speciell historia som driver dem likt demoner.
Historiska erfarenheter och kunskaper är en sak men dess betydelse är kraftigt överdrivna av främst intellektuellt kantrade tyckare, för det inte är främst kunskaper som styr världen eller människor och det är heller inte alltid önskvärt att det borde vara så. Israel styrs av rädslor och är bl.a. starkt påverkade av förintelsen. En sån offantligt djup och traumatisk erfarenhet sätter ordningen för ett helt folk, den sätter en ny kultur, den bränner in en känsla av utsatthet för evigheter och ur detta kommer en ständig rädsla för att något liknande som förintelsen ska kunna ske igen. En sådan traumatisk chock ärvs vidare, i generation efter generation.

Rädda individer eller nationer tänker inte rationellt, de har en förvanskad självbild och upplever omvärlden som hotande. Man befinner sig alltid i ”krig” i någon mening, man flackar jämt med en orolig blick. Den här tvistade bilden av sig själva och omvärlden - vilket är en normal mänsklig stressreaktion - återkommer i Israels syn på rätten att få ockupera andra länder, i sitt behov av att få kontrollera sin omvärld, att få nedvärdera sina grannar eller att få mobba utvalda delar av sina invånare. Den tvistade självbilden blev tydlig för oss svenskar när deras stockholmsambassadör gick
bärsärkargång på historiska museet i Stockholm och med den Israeliska regeringens bifall.

Det är samma beteende som den där snubben i skolan hade när han hotade, skrävlade, slogs eller mobbade. Även han präglad av traumatiska barndomsupplevelser.
Men de ser det inte så! Det är dom som är hotade, alltid hotade, alltid utsatta, alltid förföljda. Det ingår i den kollektiva stressreaktionen. Rädda människor är farliga och opålitliga oavsett flagga eller etnisk tillhörighet, tills att någon tar dem i örat, vilket nu skett när EU och FN fördömt dem. Men jag är rädd för att de kommer att återgå till sina gamla mönster. De kommer att fortsätta med sin konspiratoriska syn på omvärlden. De senaste årens galopperande användning av uttrycket antisemitism är bara ett symptom för deras ständiga stresstillstånd och tvistade självbild. Israels vice försvarsminister Danny Ayalon var heller inte sen med att
dra in begreppet antisemitism i historien om ”Ship to Gaza”.

I praktiken går det inte att kritisera Israel utan att få det ordet i retur. Man behöver numera inte ens nämna några som helst ord kopplade till Israel eller till antisemitism . Idag har de i sitt tillstånd av konspiratorisk mani börjat använda sig av strategin med s.k. kodord. Alltså, ord HELT utan koppling till Israel eller till något antisemitiskt som de tror att deras fienden använder sig av för att smutskasta dem. Alltså, ord som i deras spökhus anses som ett förtäckt kodord för en egentlig antisemitisk innebörd. T.ex. såg jag för ett tag sedan en recension där författaren Dan Brown kopplas ihop med förintelseförnekare!!!. Varför, jo han tar upp frimurarna i sin senaste bok. Ehh, jag vet faktiskt inte riktigt själv resten av kopplingarna, men tror att ordet Illuminati numer är en del av dessa ständigt ökande kodord. De mutar in debatten till sin fördel och skapar förbrytare ur tomma luften. De vill bli sedda helt enkelt och när ingen ser dem så skapar de angreppen som de själva sedan "måste försvara". För när hat och rädsla styr så behövs det inga logiska kedjor, man VET JU HUR DET ÄR. Och precis som med hypokondriker så är inte smärtan som plågar en helt inbillad, för Israel ÄR utsatta, men det saknas proportioner.
Men även våra stora dagsmedia är indragna i den här konspiratoriska rädslan och skyndar per automatik till Israels försvar. Det blev inte minst tydligt samma dag som Israel anföll förnödenhetsskeppen. När Helle Klein på Aftonbladets ledare upprepat skrev :” Nu är det nog Israel” och även Expressen fördömde handlingen så uppehöll sig DN och SvD fortfarande vid diskussioner om huruvida de Israeliska soldaterna handlade i självförsvar eller inte. Även Svt Aktuellt:s nyhetsankare tog upp denna aspekt. Den frågeställningen är i sig ett utslag av den tvistade uppfattningen om att Israel ständigt är utsatta och därför ständigt på ett rättskaffens uppdrag . En avslappnad människa inser att frågan är oviktig eftersom ett väpnat angrepp på ett civilt fartyg på internationellt vatten är fel i sig. Att besättningen eller passagerare sedan försöker värna sitt skepp, eller sitt hem mot ”pirater”, är ju en lika underordnad fråga som helt sund reaktion. Ett annat exempel på samma tema är hur man gärna tar upp Iran som skyldig till att förse palestinier eller Israelfientliga med vapen. Att Israel får ständiga bidrag från USA till sin krigsmakt är däremot osynligt och självklart.

Israel behöver hjälp med att hela sitt arv och jag vet inte hur det ska gå till, kanske det finns en tillräckligt stark hemmaopinion som kan så för en ny kultur och som kan hjälpa till med att göra bokslut över deras tragiska historia. Arenan Israel, eller deras självbild och konsekvensen av den i deras aktioner är dock endast en i raden av exempel på vad hat, makt och ångest skapar. Det är världens normer i sig som är hotet, Israel är endast en frukt på detta träd. Ät inte av den, dras inte med i deras ångestaorienterade drama, även om de gör allt för att deras omvärld ska släpas in i deras ”film”. Att gå till kamp mot Israel är som att bekämpa ett tuggummi. Man bara fastnar i det. Var istället tydlig och saklig. Och när Israel skapar blodbad, skapa opinion och var inte rädd själv.
Den här gången kan man vara glad för att våra svenska politiker och speciellt regeringen inte dras med i den här snurren av tvistade självbilder. Det hör ju inte till vardags att skriva något trevligt om politiker på Klar Sikt, men Carl Bildts resoluta och faktiskt upprörda bemötande var snabbt tydligt och oerhört uppfriskande.
Debattlänkar:
Aftonbladet DN DN SvD DN
f4e99a89-80d5-497e-a706-2481769a0b3a|1|5.0
Tags:
Categories:
Krönikor av Mats |
Politik