Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt | Miljön

Av Linda Bjuvgård

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda | Politik

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).

Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?


”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård

Vi vet vad vi inte vill ha, va? Av någon anledning är det så mycket enklare att fastslå. Jag ska ta några av mina egna exempel:

Jag vill inte…
 …leva i en värld där kvinnans kraft och essens är så förtryckt att kvinnor förtrycker sig själva och varandra av gammal vana…
…att främmande människor ska ta hand om våra barn mer tid än vi själva gör. 
…att våra föräldrar – den dagen de blir gamla - ska bo på institutioner där de aldrig mer får komma ut i friska luften. Där underbetald och ibland ganska understimulerad personal, som de inte känner, ska torka dem i rumpan.
…leva i en värld där svälten bland världens barn faktiskt har ÖKAT de senaste decennierna, trots alla 50-lappar vi sms:ar in under pågående TV-galor.
…leva i en värld där soldater nu använder mammor som levande sköldar i krig? Mammor som dör mitt framför ögonen på sina barn, barn som dessutom tvingas leva utan både mamma och pappa resten av deras miserabla barndomar.
…ha en värld där kvinnors bröst är så sexualiserade och ägda av männen att det är helt okej att flasha dem i filmer och på stora affischer på stan, medan kvinnor som ammar sina små sitter och gömmer sig på toaletten för att inte stöta sig med amningsfobiker.
…att pojkar ska skolas in i en hårdhet de inte äger, en tuff yta som skyler ett sårbart hjärta.

Och så vidare. Ni kan redan en massa andra saker som är fel med denna värld. Saker långt grymmare än de jag nyss räknat upp. Saker så hemska att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Går det att göra på något annat sätt? Är en annan värld möjlig eller måste vi ha det så här? Vem bestämmer hur det ska vara?

Jag lyssnade på John Lennons julsång här om dagen. Ni vet den där som går ”so this is Christmas…”. Har ni hört vad kören sjunger vid sidan om?

”War is over. If we want to. Now...”

Smaka på de orden. Jag hade aldrig noterat dem förut. Så enkla men så oändligt sanna. Jag försökte med så många fler ord säga samma sak i min krönika ”Fred – Äh, vem bryr sig!”. Men eget ansvar och insikten att det inte behöver vara så oerhört komplicerat tar emot. Och mer än så. Det gör människor arga. Vi bär alla på så mycket smärta eftersom vi alla – mer eller mindre men aldrig helt utan - bombarderats av denna världs sjuka normsystem och perversiteter allt sedan vi tog våra första andetag.  Vi tror att livet ska innebära en viss dos smärta. Att det är menat så och inget att göra något åt. När så någon kommer och påstår att kanske, kanske det inte måste vara så, att det kanske, kanske inte är sant – då gör det ännu mer ont.

”The pain you carry is the love you withhold” (“Smärtan du bär på är den kärlek som du håller tillbaka”).
Alex Collier

Vårt stora grundproblem, har jag märkt, är att vi inte ens har förmågan att se en annan värld framför oss. Det tycks som om vår fantasi inte räcker till och som om vi har en inneboende spärr som slår igen och stänger alla dörrar till utopia så snart vi börjar komma någon vart i våra tankar. Ett mentalt och känslomässigt fängelse inte helt olikt det som omgärdar en misshandlad kvinna som är så nedtryckt att hon tycker att hon inte är värd nåt annat.

Så den normdränkta, robotifierade och ack så nedtryckta människan muttrar:
”Jaha, du tänkte sååå… Men det känns ju inte möjligt… Ha ha, hur skulle det någonsin kunna bli så?! Du ser ju hur det ser ut i världen…”

Men om vi inte ens klarar av att drömma om den värld vi vill leva i, hur ska vi då kunna skapa den?

Det kan vi inte heller och därför är det så viktigt att vi sätter igång och drömmer!  Vi inte bara borde drömma, vi måste, annars händer ingenting. Det är sant att tanken är skapande. Först kommer den inspirerande gnistan som vi oftast inte ens lägger märke till, sedan kommer tanken.  Först därefter kan vi så småningom handla (för en esoterisk förklaring av detta läs gärna Mats artikelserie).

Så vi måste börja tänka på och visualisera oss den värld vi vill ha. Och vi måste våga ta ut svängarna också. Inte nöja oss med halvmessyrer. Lek med tankarna! Ställ krav på livet! Det är okej att drömma stort. Vad som helst som funkar inom naturlagarnas begränsningar är möjligt (kanske mer än så…). Vi behöver knappt ta med någonting från den gamla världen in i den nya.

En indelning av planeten i länder är ingen naturlag (och en värld utan länder betyder inte per automatik en likformad värld utan mångfald - det är elitens version, inte min.)
Pengar är ingen naturlag.
Hierarkier är ingen naturlag.
Ledarskap är ingen naturlag.
Ej heller känslomässig smärta. Tro det eller ej.

Varje gång våra tankar krockar med ett ”fast blablabla bara måste vi ha i alla fall” bör vi stanna upp och tänka till. Är det verkligen så? Kanske men också kanske inte. I vart fall ska inget tas för självklart.
 
För vet du vad.  En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om den värld jag önskar (och ännu mer om den framöver).

Jag tänker mig att vi återgår till att leva i stammar. Kanske inte ute i bushen direkt och inte utan skojig teknik, men i vart fall nära naturen. Jag tror att vi är skapta för just detta. Vi behöver varandra. Vi behöver nötas och blötas mot varandra och vi behöver varandras stöd. Småbarnsföräldrar ska inte bo isolerade och utlämnade till att på vansinnets rand ta hand om skrikande bebisar klockan 3 på natten. Det ska finnas andra människor omkring dem som kan ta över när det behövs. Andra människor som blir nära och trygga vuxna för barnen de också. Människor som finns där och avlastar för att de vill det, inte för att de får betalt för det.

Och självklart finns det gamla människor i stammen också. De är en stor tillgång med sitt tidsperspektiv, sina minnen av det förflutna och sina kunskaper. Och när de inte orkar mer så finns hela stammen där för att ta hand om dem.

I min drömvärld är människor snälla och respektfulla mot varandra. Vi låter kärleken flöda utan motstånd för alla vet att de är värda kärlek och att de får allt de behöver. Brist existerar inte, inte i någon mening.  Vi omger oss inte med mängder av materiella ting, bara det vi verkligen behöver och njuter av.

Och självklart har kvinnans kraft och väsen sin självklara plats, till gagn för båda könen.

Hur ser era utopia ut?

En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård

Denna krönika riktar jag till er, mina kära medsystrar. Till att börja med: var sjutton är ni? För let´s face it: sanningsrörelsen består till 95 % av män, killar och grabbar. Och det är inte bra av många olika skäl varav det viktigaste och största kanske är att båda könen bär ett ansvar för hur vår värld ser ut. Båda bär ett ansvar för att rätta till de fundamentala fel vi alla lever med och i.

Men det är som sagt fattigt på kvinnor i den här ”sanningsbranschen”. Inte för att alla deltagande killar och män verkligen deltar på allvar. Majoriteten av de killar som hänger på vaken.se eller andra bloggar och sidor som handlar om konspirationer och sanningsrörelsen är inga ”doers” som kommer att förändra världen. De flesta är bara där för att tjattra om den hobby som hela apparaten kring NWO och Illuminati har blivit för många av dem. Ett lagom kittlande tidsfördriv i klass med att klättra i berg eller spela World of Warcraft. Sorgligt men sant.

Var är kvinnorna då? På någon modeblogg kanske eller så hänger de på familjeliv.se och diskuterar det ”lilla livet”. Det är senaste skötväskan och hur man bäst lindrar blöjeksem som gäller. Och det är inget fel på det lilla livet, faktum är att jag tycker det är en smula nedsättande att kalla det för ett litet liv, för det är det inte. Att ta hand om, vårda och nära allas våra barn är STORT. Det är vackert och förtjänar all heder men det gör inte tillräckligt med skillnad i världen i stort. Detta är ett faktum som bevisas av vår historia. Kvinnor har fostrat man på man som klivit ut i världen och fortsatt upprätthålla den rådande patriarkala (o)ordningen. Kvinnor har likaledes fostrat och fött kvinna på kvinna som trätt ut i ett ständigt varande förtryck av deras innersta kraft.

Det kan hända att det kommer att finnas modebloggar i ett framtida Orwellianskt kontrollsamhälle, men om våra tankar ägs av staten och våra barn fryser ända in i själen, vad är då modet värt? För det är våra barn som kommer att tvingas leva i den skräckvärld som vi i sanningsrörelsen befarar är på intågande. Våra älskade barn - de som vi nu sitter och näthandlar onödiga skitprylar åt bara för att det kittlar så skönt i konsumtionskistan.

Ibland är jag så trött på allt prat om Illuminati och Bilderberggruppen. Namedropping av gubbar i kostym. Och 9/11 som givetvis är jätteviktigt men… det finns så mycket annat viktigt som måste upp på tapeten!  Och många ämnen är vi kvinnor bättre talespersoner för. Vi behöver lyfta ämnen som barnens situation och hur vi tenderar att värdera barn som lite mindre mänskliga än oss vuxna, människors psykiska illamående, våra trossystem och svara på frågan varför så många faktiskt BER OM ett övervakningssamhälle – det som vi inom sanningsrörelsen fruktar så hårt.

Men mest av allt behöver vi börja skapa visioner. Vi måste våga drömma och prata om den utopi vi önskar oss. För förhoppningsvis kommer det en dag när alla elitgrupper och hemliga gubbsällskap är avslöjade och ute ur sina garderober. En dag när alla stora och omvälvande händelser som 9/11, Estoniaolyckan, invasioner av länder och andra obehagliga händelser är klarlagda in i minsta detalj. När alla måste börja ta sitt ansvar och alla drabbade kan pusta ut. Men när den dagen har kommit och gått – vad händer då? Vad vill vi då, hur ser den värld ut som vi strävar efter?

Jag tror och hoppas att mina medsystrar har ett och annat att säga om det. Medan män gärna fastnar i detaljer om etnicitet, namedropping och frimurarsymbolik så tror jag kvinnor oftare tar ett helhetsgrepp och vill att ALLA ska med till vår sköna nya värld. Att alla barn är våra barn att ta hand om, oavsett hudfärg, religion och politik. Personligen är jag dödstrött på allt prat om sionismen hit och Israel dit. ALLA ska som sagt med. Sanningsrörelsen bör ägna sig åt mänskligheten i sin helhet och inte gräva ner sig i detaljer som inte leder någon vart. Kärlek är nyckelordet.

Sanningsrörelsen vill finna sanningen om en mängd olika saker och händelser. Det är av högsta vikt att hitta sanningen och att leva i sanningen. Och förhoppningsvis kommer det en dag när vi kommit dit. Jag efterlyser som sagt visioner. Jag efterlyser helhet. Vi måste våga börja skapa vår Nya Sköna Värld i våra tankar. Och om vi ska hedra sanningen och sträva efter att leva i den så måste det första steget bli ett krasst konstaterande att denna gamla unkna värld vi lever i, i dagsläget, i stora drag är skapad av män. På samma gång är det just män som brett ut sig i sanningsrörelsen. Män som påstår sig vilja ha en ny värld.

Men de kan inte lyckas med det. De skulle bara bygga upp en värld som i mångt och mycket är väldigt lik den värld vi redan har. Hur skulle de annars göra? Verktygslådan är densamma. Arkitekterna är desamma. Testosteronhalten är densamma och i bakgrunden sitter kvinnorna fortfarande och snackar barnmat på familjeliv.se.

Nej, männen kan inte bygga något Utopia på egen hand, lika lite som vi kvinnor skulle kunna göra det. Vägen till paradiset är tvåfilig.


Det finns också ett mer personligt och tja, egoistiskt skäl till att jag ropar efter er kvinnor. Jag behöver er. Jag vill ha mina medsystrars stöd och förståelse!

Jag är ganska ensam i den här ”branschen”, i synnerhet här i Sverige. Och många är de gånger jag önskat träffa andra kvinnor som intresserar sig för dessa ämnen OCH faktiskt gör något.
Som kvinna blir jag ofta förbisedd som om jag vore osynlig. Men så är det i vår patriarkala värld. Och jag tror att det mesta sker ganska omedvetet och automatiserat. Med andra ord är det nog inte så ofta som män (och ibland kvinnor) nonchalerar/inte ser på grund av pur illvilja. Nej, det bara sker. Hela vårt normsystem och vår historia backar upp och göder ett sådant beteende.  På samma sätt som vi alla tenderar att se mammor som bättre föräldrar än pappor…

Männen kommer aldrig titta upp med förvånade hundögon och förskräckt utbrista:” bröder, var är alla våra systrar?!” Anledningen är två: dels den gamla vanliga att de flesta inte frivilligt släpper ifrån sig makt. Och makt finns det även i den här "branschen". För så länge det finns prestige, status, kändisskap och liknande så finns det också makt. Den andra anledningen är förstås att de flesta män inte ens SER att det råder en akut kvinnobrist i sanningsrörelsen. Att även sanningsrörelsen är en stor herrklubb är för dem helt naturligt och inget som de ens ids reflektera över.

Vi gör alltså båda fel. Männen håller på sin offentliga makt som talesmän för det STORA. Kvinnorna väljer att smita från ansvaret genom att gräva ner sig i det LILLA. Lösningen är förstås att mötas någonstans i mitten.

Samtidigt är det just det sk lilla livet som bidrar till att suga musten ur många kvinnor. Att agera företagsdirektör i hemmet och familjen är ganska slitsamt. Det innebär att vara den som leder, organiserar och planerar familjens – framförallt barnens – förehavanden. Köpa present till det där kalaset som lillan blivit inbjuden till, dags att gå till frisören, notera när det är utvecklingssamtal nästa gång – och bestämma vem som ska följa med, påminna mannen om besiktningen av bilen, packa gympapåsar, skriva inköpslistor… Än idag är det många kvinnor som också tar på sig att hålla reda på sin mans släkt. Som när svärmor fyller år och vad man (hon) ska köpa åt henne. När kvinnan är företagsdirektör för Familjen AB så spelar det ibland mindre roll att hon delar en massa sysslor lika med sin man. Att han går på barnens utvecklingssamtal lika många gånger som hon, att de tvättar varannan gång eller lagar middag halva veckan var. För det är tankearbetet och ANSVARET som ledarpositionen innebär som suger kraft ur kvinnan. Så det är kanske inte så konstigt att hon inte orkar rädda världen OCKSÅ…

Men det måste gå i alla fall. Jag vet inte exakt hur. Det enda jag vet säkert är att om ni, mina kära medsystrar, inte ni kliver ut i världen och ”gör er grej” så kommer era små gullråttor till barn i sina supervarma åkpåsar och med perfekt tillagad välling i sina flaskor få ett rent helvete i framtiden. Antingen i den Orwellianska skräckvärlden eller i de manliga ”befriarnas” snedvridna värld. En värld inte helt olik den vi lever i nu.

Det är upp till er. Själv har jag gjort mitt val. I handling.

Linda  
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda

Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Jag är inte bara en robot - jag är naken också!

Av Linda Bjuvgård 

Integritet kan ha många innebörder men den som jag syftar på i denna krönika kan nog bäst beskrivas så här: ”En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).” (Wikipedia)

Integritet är en viktig del av att vara människa. Människor som saknar integritet liknar mer robotar än människor.

Slavar, krigsfångar, koncentrationslägersfångar, tortyroffer m fl är exempel på människor som på grund av yttre omständigheter och tvång tvingats att ge upp en stor del av sin integritet. Men medan de utgör – sett i ett större perspektiv – ganska få och extrema exempel är det lätt att glömma bort den samhällsutveckling som sakta tagit form och fått styrka och som drabbar oss ALLA. Det är en samhällsutveckling som startat i västvärlden men som är på väg att lägga hela Jorden under sig. Den kommer som en tjuv om natten och ännu är det inte många som ens känner till dess existens.

Det handlar om slutet för den personliga integriteten. Dess död om man så vill.

HUR DET SER UT IDAG

Mobiltelefonerna som spred sig som en löpeld över västvärlden var ett tidigt steg som vande oss vid att öppet och helt ogenerat avhandla de mest privata ämnen och frågor ute på stan eller varför inte sittandes inklämda som sardiner på ett pendeltåg. Jag minns hur besvärad jag var i början när jag skulle svara i min gamla mobil på t ex en buss. Jag undvek mobilen så långt jag kunde. Idag har jag vant mig även om jag fortfarande inte är fullt så ogenerad som somliga andra som jag titt som tätt tvingas lyssna på, på stan.
  
På Internet lämnar man också ut sig vitt och brett. Det liknar mest en själslig prostitution. Och man nöjer sig inte med att lämna ut sig själv, man lämnar ut sina barn också, som förstås inte har mycket att säga till om.

En gång i tiden var dagböcker något hemligt och högst privat. Där skrev man ner sina mest privata och innersta tankar och när man var klar för dagen låste man sin dagbok med det tillhörande hänglåset, eller låste in hela dagboken någonstans. Idag däremot publicerar man sina personliga dagböcker (blogg i dess ursprungliga betydelse) helt öppet för vem som helst att läsa.

Sedan har vi alla diskussionsforum där man också vräker ut de mest personliga detaljer. Man lämnar ut sina barns namn och ansikten. Man berättar hej vilt om sin lilla Tildas förstoppning eller hjärtfel. Och om hur lilla Oliver blir mobbad i skolan. Bara när det handlar om riktigt skam- eller tabubelagda ämnen åberopar man anonymiteten. Som när man ligger i vårdnadstvist eller när man eller någon i ens närhet gjort något riktigt illa. Eller när man själv känner för att hata eller mobba någon annan på nätet.

Och apropå mobbing. I och med Internet, mobiltelefoner osv. har den tagit än större och läskigare proportioner. Detta alla antimobbingplaner, Friends-organisationer och den ”ökande medvetenheten” till trots. Det som förr var (naturligtvis smärtsamma) hårda ord och ögonblicksbilder av terror kan nu leva kvar för evigt på YouTube, eller cirkulera bland alla man känner som ett mass-sms.  På så vis tar smärtan aldrig slut för mobbingens offer.

Om man vill veta var någon befinner sig eller vad de ämnar göra senare under dagen är det bara att besöka deras blogg. Vi kan alla bli små SÄPO-agenter eller stalkers utan friktion om vi vill. Och utan att ha gjort något direkt fel, ”hey, det stod ju öppet på hennes sida!”.

Den personliga integriteten naggas också rejält i kanten av alla övervakningskameror vi ser omkring oss idag. Kameror som de flesta VILL ha. ”Övervaka mig mera, tack!” Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: vill inte människor längre skydda sin privata sfär? Och vart tog stoltheten, värdigheten och behovet av att skydda och värna om sina nära och kära vägen?

Vad är det som har hänt och varför?

TILLBAKABLICK OCH DEN LILLA BYN SOM BLEV STOR

Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) levde människor nära varandra i små orter. Man var inte fler än att alla kände alla och på så vis blottades människor för varandra vare sig de ville det eller inte.  När människor klickar sig in på Internet idag tycks de tro att de fortfarande befinner sig i en liten oskyldig by någonstans där alla känner alla. De tycks leva i en illusion om att det bara är en liten utvald och ofarlig klick som ser dem på nätet, när i själva verket hela världen kan se dem.

Här om dagen fann jag mig sittandes slötittandes på The Tyra Banks show på TV. Ämnet för dagen var barn som blivit stora YouTube-stjärnor. Det visades ett videoklipp på en 7-årig kille i en bil. Pojken såg påtagligt påverkad ut, som om han drogats. Pappan höll i kameran och filmade sin son allt medan pojken pratade om hur han kände sig konstig, hur det snurrade i huvudet och så vidare. Han ställde också den lillgamla frågan: ”är det här livet?”. Detta videoklipp har fått – och håll i er nu – flera miljoner tittare på YouTube och över 45 000 kommentarer!

Pojken och hans föräldrar fanns på plats i studion och förklarade att pojken vid inspelningen av videoklippet precis varit hos tandläkaren och fått en omfattande behandling och att det var på grund av detta som han de facto var drogad. Efter en stunds noga förklarande att det inte fanns något att vara orolig över – bilen hade stått stilla och pojken hade varit fastspänd och så vidare – så ville pappan lite urskuldande få fram att videoklippet, trots sin enkelhet och oförarglighet faktiskt hade gett eko ända ner till Irak där amerikanska soldater blivit uppmuntrade och fått sig ett gott skratt. För att inte tala om alla dem som hört av sig och berättat hur de för en stund fått lätta på sin ångest över sin dåliga ekonomi och andra aktuella svårigheter.
Minsann om inte pojkens pappa är en världsförbättrare! Om inte annat ville han framstå så.

Pojken då, vad tyckte han om all denna uppståndelse (som han inte valt)? Hans blyga svar på uppmärksamheten löd: ”jag var arg och mådde illa”.

Det hela avslutades med att Tyra Banks lagom allvarlig tydliggjorde för sina tittare att man inte ska droga sina barn för att de ska bli roliga. ”Det är inte bra”.

Så nu vet vi det.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN UR ETT SVENSKT PERSPEKTIV

Jag frågar mig alltså hur det blev så här och tycker mig se ett samband mellan denna utveckling mot en allt svagare integritet och de generationer som föddes på 80-talet och framåt. Åtminstone här i Sverige. Jag vill kalla dem dagisfolket eftersom de är de första generationerna som i större utsträckning började tillbringa större delen av sin tillvaro på just dagis. Innan dess var det vanligaste att barn var hemma med sina mammor fram till skolstarten. Det funkade då, på den tiden, eftersom samhället ännu inte bestämt sig för att en separation mellan barn och deras mammor var nödvändigt för kvinnans frigörelse (vilket är helt befängt, men får utgöra en annan krönika en annan gång). Dagisfolket börjar bli vuxna nu och därmed synas lite varstans. De är generationerna som aldrig vetat om något annat än Internet och mobiltelefoner.

 ”Va, har inte det alltid funnits?”
 ”Ehm, nä faktiskt inte”, svarar vi något äldre och mossigare samhällsmedborgare.
”Och det gick bra ändå”, tillägger vi lite besvärat fastän vi inser att dagisfolket ändå inte tror på oss.

Dagisfolket växte upp på dagis och är således vana att bli torkade i rumpan av fem olika främmande människor under loppet av någon vecka. De tycker – eftersom de inte vet något annat –att det är en mänsklig rättighet att få ha ”egen vuxentid” när deras egna barn är blott en månad gamla. För dem är det naturligt att vi alla lever separerade från varandra stora delar av dagarna. För dem är det något självklart att leva i offentligheten på Internet, och cirkulera bilder och filmer från det som förut var något privat, vitt och brett över mobilnätet eller MSN.
 
För mig är det en skrämmande bild. Vi har fött upp en icke-generation. Ett folk som har alldeles för svaga gränser utåt. De har inte vett att vakta ordentligt på sin egen energi, den essens som är dem själva.

Och de utgör bara början. Jag tror att det kommer att bli mycket värre innan det (förhoppningsvis) blir bättre. Exakt hur utvecklingen sett ut i andra länder vet jag inte, men jag vågar påstå att det i alla västländer – på något sätt – har skett en förtunning av människors personliga integritet.  

DEN FARLIGA AVTRUBBNINGEN

Det sker allstå så sakteligen en avtrubbning. En urvattning av den personliga integriteten som lämnar plats för vem som helst med mörka avsikter att gå in och ta för sig.
Att äga en personlig integritet är stort och viktigt, mycket viktigare än många tycks förstå idag. Det handlar om värdighet och stolthet. Det handlar om att skydda och bevara sin egen kraft. När man tummar på sin integritet river man upp sår för andra att klafsa runt i.

Det är något oroväckande och obehagligt över människor med låg integritet. De är som små bebisar som sitter framåtvända i bärselar. Människor som möter dessa barn vänder instinktivt bort sina blickar för att skydda det sårbara barnet och detta därför att de flesta av oss känner att det inte är riktigt bra.

Människor med för låg integritet är just sårbara och dessutom lättstyrda. De jamsar hit och dit och bryr sig inte speciellt mycket om vem som ser deras (själsligt) nakna kropp.

Och det är i det lättstyrda som den största faran lurar. För tänk om det faktiskt finns de som vill att det ska vara så här. Tänk om det faktiskt finns ett medvetet syfte, en agenda om man så vill, bakom den här samhällsutvecklingen.

Wikipedia säger:
”En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär”.

Och om någon önskar sig en totalitär stat så måste ju den personen sitta och mysa i dessa tider där var och varannan människa helt frivilligt ger upp sin integritet. Noll ansträngning för den blivande diktatorn.

För som jag försökt måla upp i denna krönika så är det ju så att människor idag säljer sina själar och sina barn. Det spelar ingen roll att de gör det för att de söker bekräftelse, uppmuntran eller rent av kärlek. Det spelar ingen roll om de blottar sina barn för att de är så förbannat stolta över dem och vill visa dem ”för hela världen”.

Resultatet blir detsamma oavsett syftet bakom handlingen.

Men jag förstår, tro inget annat!

Flocken är skingrad, människor lever sina liv skilda från varandra och är därför vilsnare än någonsin. De söker råd på nätet eftersom de inte har någon flock omkring sig. De har inga visa äldre som med sina livserfarenheter kan leda dem. De visa äldre sitter på ett ålderdomshem tio mil bort. Ibland är de neddrogade också. Så att personalen orkar med dem med de snåla resurser de har tillgodo.

Föräldralediga sitter isolerade i sina hem och söker desperat efter vänner på nätet. Lyckan är stor över att ”möta” andra som förstår och har det likadant. I all glädje är det lätt hänt att man lämnar ut sig själv och sitt barn lite för mycket.

Och visst kan det kännas tryggt att veta att kameran ser allt som händer. Att den registrerar och kanske stoppar alla ”bad guys” som vill förstöra för oss. Det är bara det att det kommer en dag när någon tycker att det är du som är ”the bad guy”… Och idag finns det knappt något annat alternativ än att sätta sina barn på dagis den dagen föräldrapenningen tar slut. Samhället har sett till att vi inte har råd med något annat.

I en splittrad, ensam värld söker vi alla bekräftelse och kärlek mer än någonsin förr. Den lilla byn har blivit så stor, så stor och anonym. Men bloggar jag så finns jag...

Så ja, jag förstår.

Men resultatet blir detsamma ändå.

Nakna robotar var vi än ser.  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård

I vårt samhälle delar vi in sjukvården i två huvudgrupper. Först (och främst i deras egna ögon) har vi den konventionella vården, den i samhällets ögon godkända skolmedicinen. Därutöver finns den så kallat alternativa vården (alternativmedicin), ja ni vet allt sådant som stavas homeopati, healing, energimedicin, aromaterapi, chakrabalansering, hypnoterapi, Shiatsu med mera.

Många alternativa behandlingsformer utgår från att människan är så mycket mer än sin fysiska kropp. Vi har energikroppar och en själ också. Och om man erkänner deras existens så borde en naturlig följd bli att man också inser att den utgångspunkten ger betydligt större möjligheter att bota sjukdomar än vad ett begränsat synsätt, så som den konventionella vårdens, gör.

Och det gör jag.

Men efter en vår med många besök på sjukhus har jag börjat fundera över varför jag och de flesta andra av oss, s.k. öppna människor – när det väl gäller – ändå väljer den konventionella sjukvården framför den alternativa. Det känns sorgligt på något vis. Jag tror ju på mycket av det den alternativa vården står för. Jag tycker att det är självklart – en logisk konsekvens – t ex att vi har ett energisystem som människor med sina egna kroppar och sin egen energi kan behandla hos andra människor. Inga nålar nödvändiga!

Jag vet att vårt energisystem är indelat i olika s.k. energikroppar. Och givetvis borde det vara möjligt att behandla sjukdomar genom att ”pilla och mecka” med de energikropparna (genom t ex energimedicin och chakrabalansering). Vi är alla genomsyrade av en livsenergi som, oavsett om man väljer att kalla den för chi, prana eller Kalle Anka, går att överföra i läkande syfte till allt och alla som lever (genom t ex healing). Jag vet detta genom min intuition men också genom år av självutbildning och intresse. Och, inte minst, genom att dra logiska slutsatser.

Och just därför är jag alltså tvungen att ta mig en funderare över varför jag – när det väl gäller - ändå ratar det alternativa.

Svaret är det enkla faktum att den konventionella vården fungerar så mycket oftare än den alternativa! Något som folk som är inne i de alternativa kretsarna ofta har svårt att erkänna, ens för sig själva.

Men alla som har ögon att se med kan notera att det är på det här viset. En operation eller en antibiotikakur ger ju så påtagliga resultat. Det går det inte att komma ifrån. Två tabletter Alvedon må inte vara speciellt hälsosamt att ta men de tar i alla fall bort huvudvärken. Healing eller aurarening har för det mesta inte lika enkla eller snabba vägar fram till det smärtfria. Och en del alternativ vård funkar dessutom inte alls. Varför inte lika gärna erkänna det?

Men varför är det då så? Om nu alternativmedicinen är så bra och omfattar så många möjligheter – varför funkar den inte lika bra som den vanliga medicinen?

Svaret är komplicerat.
         
Jag vill påstå att den alternativa vården är hindrad på många olika sätt och fronter. Låt oss därför bena ut ett hinder i taget:

1. Den alternativa vården fokuserar nästan alltid på helheten, långsiktighet och ”friskdom” framför sjukdom och enstaka symtom. Den konventionella vården är väldigt ofta diametralt motsatt. Och denna skillnad är fundamental och utgör (underligt nog) ett stort hinder för den alternativa vården i nuläget. Vi lever i ett splittrat samhälle där det råder en stor obalans. Allt, precis allt, är uppdelat och fragmenterat. Gå in på ett sjukhus och du möts av femtioelva olika divisioner, alla designade för sjukdomar i varsina kroppsdelar. Ve dig om du vill ha hjälp för dina ledbesvär när du befinner dig på astmadivisionens mottagning! Att du har besvär med både lederna och lungorna är inte intressant för läkarna på någon division. De vill bara handskas med just det besvär som just de har valt att specialisera sig på.

I denna splittrade värld är inte helhetstänk, långsiktighet och friskdom välkommet. Det passar inte in, det är inte förstått och det ger inte lika mycket jobb. Och framförallt så generar det inte lika mycket PENGAR.

Och detta är förmodligen det största och mest grundläggande hindret för den alternativa medicinen.

2. Den alternativa världen bär på mycket kunskaper och snuddar ofta vid stora sanningar om våra kroppar och existensen av en själ. Det gör knappast den konventionella vården men ett snuddande räcker inte för att ge de fullständiga resultat som behövs och det är ännu en anledning till att den konventionella vården drar mest folk. Om du får en inflammation i blindtarmen så hjälper det dig inte särskilt mycket att du får förklarat för dig att inflammationen beror på en obalans i ett av dina chakran, något som i sin tur beror på att du inte ger uttryck för dina arga känslor gentemot din pappa. Det spelar ingen roll att detta kan vara hur sant som helst och att du – nu när du vet detta – kan förebygga framtida inflammationer i dina inre organ, eftersom du behöver hjälp här och nu! Och där står sig tyvärr den alternativa medicinen sig slätt (vad jag vet i alla fall). Den konventionella vården kan åtminstone snabbt operera bort det som gör ont. Vad gör den alternativa i nuläget?

3. Det finns oseriösa och inkompetenta behandlare inom både den konventionella och den alternativa vården. Problemet med den alternativa vården är att procenttalet kvacksalvare är betydligt högre. Detta beror förstås delvis på att den vården inte är lika övervakad eller granskad, vilket i sin tur är en naturlig följd av att samhället inte tar den på allvar. Ett s.k. moment 22 med andra ord. Det alternativa blir på så sätt inte heller bekräftad som riktig och den blir inte ej heller lika säker.

Och eftersom det alternativa aldrig får en rättvis chans att utforskas, utvecklas och förfinas (så som den konventionella får och alltid har fått) så kommer den inte till sin rätt. Allt blir halvdant. En healingssession funkar kanske vid det ena tillfället men inte det andra. Eller på den ena personen men inte på den andra. Klassisk vetenskap blandas vilt med alternativa teorier som kan vara hur vettiga som helst men tyvärr också ibland rent ut sagt galna. Vad som ofta händer är att de vettiga teorierna smutsas ner av det galna och därmed skrämmer bort många människor.
 
***

Skolmedicinen känns klumpig, primitiv och ganska brutal. Det känns som om vi borde ha kommit så mycket längre. Att vi borde fattat några grundläggande saker vid det här laget. Vissa vetenskapliga ”upptäckter” som stolt presenteras i läkartidningar, broschyrer och inför patienter och deras anhöriga är så självklara och grundläggande att jag nästan skäms för mänskligheten när jag hör om dem. Ett exempel är ett av de senaste rönen inom barnvården. Där har de kommit på att barn mår bäst och tillfrisknar fortast om de får vårdas i hemmet. Vilken fantastisk upptäckt! Suck. Men så var det inte många årtionden sedan som de ”kom på” att spädbarn faktiskt kan känna smärta också… Eller att barnen mår bäst om de får ha sina föräldrar hos sig. När jag var bebis på 70-talet var mina föräldrar tvungna att lämna mig ensam på sjukhuset när jag skulle genomgå en ögonoperation! Det är inte för inte som man undrar hur läkarna tänkte då.

Nej, den alternativa vården känns modernare, mer empatisk, mer human och mer tilltalande i största allmänhet.  Den alternativa vården är ibland är långt före sin tid medan det konventionellas envisa och normunderstödda motstånd håller tillbaka framtiden. Det konventionella tar alltför lång tid på sig för att utvecklas, något som bara till en väldigt liten del kan rättfärdigas av deras säkerhetstänk. Till största delen beror det istället på att skolmedicinen inte vill ha någon grundläggande förändring. De vill inte släppa fram några själar på operationsborden. Det blir för jobbigt för dem, för mycket samspel mellan hjärnhalvorna i deras vänsterhjärnhalvedominerade värld. I deras ögon skulle en sådan radikal förändring krångla till det och vända upp och ner på alla sjukhushierarkier, urholka den självklara läkarpondusen och auktoriteten, tvinga dem att skola om sig från grunden och så vidare... För att inte tala om vad det skulle innebära för läkemedelsindustrin (men det är en helt annan historia).

Det skulle också ta för mycket tid i anspråk eftersom ett helhetstänk inte låter nöja sig med 15 minuter hos husläkaren. Att den extra tid man bjuder på i inledningen av ett helande betalar tillbaka sig självt tusenfalt i ett lite mer långsiktigt perspektiv är inte en tanke som tycks hitta hem i läkarland.

Nej, det är betydligt lättare för skolmedicinarna och samhället att konsekvent blunda för tillvarons andliga och mystiska sidor än att öppna upp och ge ALLA möjligheter en rättvis chans. Och den tid och de pengar som krävs för att utforska, granska, säkerställa och utveckla det nya. Det som idag nästan aldrig utgör ett riktigt alternativ, trots sitt namn.

Linda
Tags:
Categories: Hälsa/helande | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård 

Större delen av mänskligheten lider av en sjukdom. Fast lider är nog inte rätt uttryckt. Människor tycks snarare gotta sig i den. Det är allmänt känt att sjukdomar kan skänka s.k. sjukdomsvinst. Det är för den sjuke, positiva sidoeffekter av att vara sjuk, t ex omgivningens medlidande och uppassande. Sjukdomen, som vi kan kalla för ”Den svartvita pesten”, har också en sjukdomsvinst, nämligen en stor portion Drama. Och människor älskar drama, det är som knark för en narkoman.

Den svartvita pesten har många ingredienser. Som så många andra sjukdomar är den i grunden ett bristtillstånd. Det handlar om en oförmåga att se tillvarons olika sidor, en brist på nyansering. Istället blir det mesta antingen svart eller vitt. Ett svartvitt tänk brukar vara typiskt för människor med det psykiatriska tillståndet Borderline. Som jag ser det har nästan hela mänskligheten en släng av Borderline.

Människor är, som sagt, i allmänhet drama-suckers . Vi både överdriver, skvallrar och hittar på i vår jakt efter att få känna oss lite levande. Och bristen på nyansering är en viktig komponent i detta. Genom att polarisera och hårddra skapas just stor dramatik. Genom att vi (mer eller mindre) medvetet blundar för nyanser och information kan vi lättare känna starka känslor för händelser och människor. Starka känslor som transformeras till Drama som i sin tur skapar ännu fler starka känslor. Det hela är ett litet spel som håller massorna i schack så att eliten får styra i fred.

Den svartvita pesten har som sagt många sidor. En annan sida är oförmågan att se flera egenskaper/sidor hos en och samma människa på en gång. En människorättsaktivist uttryckte sig ungefär så här: ”trots åratal av kamp för mänskliga rättigheter och frihet så är allt folk minns av mig min frisyr” (hon hade ett stort afrokrull – vad nu det har med något att göra).

En stor smittspridare är media. Media älskar det svartvita tänket och den främsta anledningen till detta är förstås deras ”behov” av konflikter. Konflikter skapas lätt av att man ställer något eller någon i opposition till något/någon annan.  I detta får det helst inte finnas några nyanser alls. Nyanser kan ju få människor att tänka ett steg längre och kanske rent av späda ut sina känslor av antipati mot skurken-för-dagen så att de inte blir så starka. Nyanser kan framkalla empati, eller åtminstone någon slags förståelse, där det svartvita tänket bara skapar oreflekterat hat.

Eftersom media har en så stor genomslagskraft kan det svartvita tänket skada människor för livet. En politiker eller kändis som gjort en liten tabbe kan försöka gottgöra det med 5000 goda gärningar, men det spelar ingen roll. En liten tabbe och hon/han är stämplad för livet. Maria Borelius är ju hon som anlitade svart barnpassning, ni vet. Att hon t ex har skrivit en jättebra bok om kvinnans kropp och själ efter en förlossning spelar ingen som helst roll längre. Hon är en snyltare och lögnare och det är ALLT hon är… Bara för att ta ett exempel av många.

Media älskar att skapa skurkar-för-dagen men man kan inte skylla allt på media. Utan vare sig tidningar eller tv klarar folk i allmänhet av att skapa egna skurkar utan problem. Och har så gjort i eviga tider.

På familjeliv.se är skurken-för-dagen, Anna Wahlgren, som lite klantigt (erkänner hon själv) la ut ett videoklipp på sin hemsida där hon demonstrerade en av sina metoder för att få småttingar att somna. Metoden som hon kallar för ”tryckpressen” kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att den verkar lite väl hårdhänt och obehaglig, men Anna påstår att den har sitt egenvärde i absoluta krissituationer när inget annat fungerar.  Och om detta kan jag inte säga så mycket eftersom jag aldrig har trampat i den totalt-utmattade-på-gränsen-till-hysteriske förälderns mockasiner (i alla fall inte tillräckligt länge). Dessutom känner jag inte heller till det sammanhang som Anna säger sig ha till metoden i fråga. Och det klantiga i Annas handling var just också det att hon la ut videoklippet UTANFÖR sitt sammanhang. MEN i en perfekt värld ska det egentligen inte ha så stor betydelse, för om människor i allmänhet inte hade denna bristsjukdom, Den svartvita pesten, utan istället tänkte själva, undersökte själva och kände efter (i motsats till att direkt REagera rakt ut på varje litet ”myggbett” som kliar) så skulle de antingen söka efter sammanhanget själva eller så skulle de ”ge upp” och acceptera att de inte vet tillräckligt mycket för att ha rätt att döma.

I fallet med Anna och mobben på familjeliv.se erkänner folk till och med gärna rakt ut att de inte vet speciellt mycket (eller inget) alls om vare sig Anna eller hennes metoder, men att de ändå verkligen avskyr det hon står för och anser att det är barnmisshandel.

Se där. Kliar dödsskönt i kistan.

Den svartvita pesten tar sig inte alltid uttryck som negativa känslor. Ibland slår det lika mycket åt det andra hållet. Det är de gånger när vi sätter människor på piedestaler och avgudar dem utan minsta uns av granskning. Men lika lite som någon människa är enbart ond och jävlig, lika lite hör någon hemma på en piedestal. Ett superaktuellt exempel på detta är förstås den amerikanske presidenten Barack Obama. Sällan har en hel värld slutit upp så bakom en person. Skygglappar på, öronproppar i och dum-syn rakt ner i backen. Hur många har brytt sig om att faktiskt reflektera över vad han egentligen säger och gör? Hur många har brytt sig om att kritiskt granska?

Knappt någon.

Behovet av en frälsare var så stort, främst i USA, men även i resten av västvärlden, att tankeförmågan och reflektionsförmågan åkte ut med basta på de flesta, inbegripet kritiker och stora kändisar, så snart Messias var presenterad och stämplad med ”godkänd-stämpeln” av etablissemanget (den globala eliten som bestämt att han skulle placeras på piedestalen).
 
Den svartvita pesten har sin grogrund i lathet. Det tar på krafterna att se längre, att anamma ett mångfacetterat varande. Självklart är det enklare att vara ett får i mängden. Men tänk om det är värt den kraft det kräver att välja nyanserna?


Att välja nyanserna

Tänk om människor kunde stanna upp en stund och öppna sina ögon för alla de färger som finns på paletten. Vad skulle det resultera i?

Jo, genom att anamma ett nyanserat synsätt berikar vi oss själva. Det gör oss fria att plocka lite här och där av livets godbitar:

”Den där Anna har verkligen en del korkade metoder, faktiskt så gillar jag inte alls att hon gör så där med bebisar, MEN det hon säger om social delaktighet är ju toppen!”.

Plocka, plocka russin, spotta ut resten.

”Det är ju toppen att det äntligen har blivit en svart president i USA, men synd att han inte verkar vara bättre än någon annan president. Synd att han redan första månaden började göra tvärtemot saker han lovat”.

Plocka, plocka russin, spotta ut resten.

Och om något av det man väljer bort stör en så mycket att man inte kan sova på nätterna, ja då är det dags att ta sitt ansvar och göra något för att förändra. Inte bara sitta och gotta sig i känslor av avsky och äckel. Det är inte en mänsklig rättighet att oreflekterat döma!

Det nyanserade sättet att se på tillvaron gör oss också fria från mycket skuldkänslor. Att gå runt och tycka illa om en massa människor av den ena eller andra anledningen tenderar nämligen att skapa just skuld. Det känns inte bra innerst inne att döma, det skapar ett lätt bakgrundsillamående.

Det nyanserande sättet låter kärleken flöda eftersom vi inte ”måste” hata allt som är ”fel”. Det är liksom okej att både gilla och inte gilla någon/något på samma gång.

Det nyanserade sättet undervisar oss om livets finare skiftningar. Vi får läsa mellan raderna och där står det spännande saker! Vi tränar vår ödmjukhet och blir schysstare, ja rent av godare människor. Det är faktiskt skönt att SE mera.

Så nästa gång vi drabbas av en akut sjukdomsepisod, nästa gång vi dränks av nattsvarta känslor av oreflekterad avsky (eller annan valfri stark känsla), kan vi väl i alla fall försöka stanna upp och ta några djupa andetag innan vi bestämmer oss för att reagera likt en av Pavlovs hundar?

För även om de flesta av oss beter oss som korkade får så tror jag inte att det egentligen är vår sanna natur. Vi kan mer, vet mer och bättre. Om vi vill.

Och Den svartvita pesten är synd, så jävla synd eftersom den just håller mänskligheten tillbaka. Den svartvita pesten orsakar konstant ineffektivitet. Den hämmar både den individuella och kollektiva utvecklingen.

Så länge vi inte ser verkligheten som den är kan vi inte förändra den i grunden. Och så länge vi vägrar att se alla nyanser på den svart-vita skalan så är vi också blinda för en stor del av tillvaron. Vi dömer och dömer ut och springer dessutom runt och är ständigt rädda för att själva bli dömda. På detta sätt håller vi inte bara oss själva, utan också alla andra tillbaka.

Och vi spelar den globala eliten rakt i händerna.

Yes we can (fast på riktigt). Vi kan bättre. Välj alla färger och nyanser.

Se längre

Känn efter

Tänk själv


Linda
 

Debattlänkar:
Aftonbladet
Dagens nyheter
Aftonbladet igen
Expressen 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda