SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Kvinnor, var är ni?


 
Av Linda Bjuvgård

Denna krönika riktar jag till er, mina kära medsystrar. Till att börja med: var sjutton är ni? För let´s face it: sanningsrörelsen består till 95 % av män, killar och grabbar. Och det är inte bra av många olika skäl varav det viktigaste och största kanske är att båda könen bär ett ansvar för hur vår värld ser ut. Båda bär ett ansvar för att rätta till de fundamentala fel vi alla lever med och i.

Men det är som sagt fattigt på kvinnor i den här ”sanningsbranschen”. Inte för att alla deltagande killar och män verkligen deltar på allvar. Majoriteten av de killar som hänger på vaken.se eller andra bloggar och sidor som handlar om konspirationer och sanningsrörelsen är inga ”doers” som kommer att förändra världen. De flesta är bara där för att tjattra om den hobby som hela apparaten kring NWO och Illuminati har blivit för många av dem. Ett lagom kittlande tidsfördriv i klass med att klättra i berg eller spela World of Warcraft. Sorgligt men sant.

Var är kvinnorna då? På någon modeblogg kanske eller så hänger de på familjeliv.se och diskuterar det ”lilla livet”. Det är senaste skötväskan och hur man bäst lindrar blöjeksem som gäller. Och det är inget fel på det lilla livet, faktum är att jag tycker det är en smula nedsättande att kalla det för ett litet liv, för det är det inte. Att ta hand om, vårda och nära allas våra barn är STORT. Det är vackert och förtjänar all heder men det gör inte tillräckligt med skillnad i världen i stort. Detta är ett faktum som bevisas av vår historia. Kvinnor har fostrat man på man som klivit ut i världen och fortsatt upprätthålla den rådande patriarkala (o)ordningen. Kvinnor har likaledes fostrat och fött kvinna på kvinna som trätt ut i ett ständigt varande förtryck av deras innersta kraft.

Det kan hända att det kommer att finnas modebloggar i ett framtida Orwellianskt kontrollsamhälle, men om våra tankar ägs av staten och våra barn fryser ända in i själen, vad är då modet värt? För det är våra barn som kommer att tvingas leva i den skräckvärld som vi i sanningsrörelsen befarar är på intågande. Våra älskade barn - de som vi nu sitter och näthandlar onödiga skitprylar åt bara för att det kittlar så skönt i konsumtionskistan.

Ibland är jag så trött på allt prat om Illuminati och Bilderberggruppen. Namedropping av gubbar i kostym. Och 9/11 som givetvis är jätteviktigt men… det finns så mycket annat viktigt som måste upp på tapeten!  Och många ämnen är vi kvinnor bättre talespersoner för. Vi behöver lyfta ämnen som barnens situation och hur vi tenderar att värdera barn som lite mindre mänskliga än oss vuxna, människors psykiska illamående, våra trossystem och svara på frågan varför så många faktiskt BER OM ett övervakningssamhälle – det som vi inom sanningsrörelsen fruktar så hårt.

Men mest av allt behöver vi börja skapa visioner. Vi måste våga drömma och prata om den utopi vi önskar oss. För förhoppningsvis kommer det en dag när alla elitgrupper och hemliga gubbsällskap är avslöjade och ute ur sina garderober. En dag när alla stora och omvälvande händelser som 9/11, Estoniaolyckan, invasioner av länder och andra obehagliga händelser är klarlagda in i minsta detalj. När alla måste börja ta sitt ansvar och alla drabbade kan pusta ut. Men när den dagen har kommit och gått – vad händer då? Vad vill vi då, hur ser den värld ut som vi strävar efter?

Jag tror och hoppas att mina medsystrar har ett och annat att säga om det. Medan män gärna fastnar i detaljer om etnicitet, namedropping och frimurarsymbolik så tror jag kvinnor oftare tar ett helhetsgrepp och vill att ALLA ska med till vår sköna nya värld. Att alla barn är våra barn att ta hand om, oavsett hudfärg, religion och politik. Personligen är jag dödstrött på allt prat om sionismen hit och Israel dit. ALLA ska som sagt med. Sanningsrörelsen bör ägna sig åt mänskligheten i sin helhet och inte gräva ner sig i detaljer som inte leder någon vart. Kärlek är nyckelordet.

Sanningsrörelsen vill finna sanningen om en mängd olika saker och händelser. Det är av högsta vikt att hitta sanningen och att leva i sanningen. Och förhoppningsvis kommer det en dag när vi kommit dit. Jag efterlyser som sagt visioner. Jag efterlyser helhet. Vi måste våga börja skapa vår Nya Sköna Värld i våra tankar. Och om vi ska hedra sanningen och sträva efter att leva i den så måste det första steget bli ett krasst konstaterande att denna gamla unkna värld vi lever i, i dagsläget, i stora drag är skapad av män. På samma gång är det just män som brett ut sig i sanningsrörelsen. Män som påstår sig vilja ha en ny värld.

Men de kan inte lyckas med det. De skulle bara bygga upp en värld som i mångt och mycket är väldigt lik den värld vi redan har. Hur skulle de annars göra? Verktygslådan är densamma. Arkitekterna är desamma. Testosteronhalten är densamma och i bakgrunden sitter kvinnorna fortfarande och snackar barnmat på familjeliv.se.

Nej, männen kan inte bygga något Utopia på egen hand, lika lite som vi kvinnor skulle kunna göra det. Vägen till paradiset är tvåfilig.


Det finns också ett mer personligt och tja, egoistiskt skäl till att jag ropar efter er kvinnor. Jag behöver er. Jag vill ha mina medsystrars stöd och förståelse!

Jag är ganska ensam i den här ”branschen”, i synnerhet här i Sverige. Och många är de gånger jag önskat träffa andra kvinnor som intresserar sig för dessa ämnen OCH faktiskt gör något.
Som kvinna blir jag ofta förbisedd som om jag vore osynlig. Men så är det i vår patriarkala värld. Och jag tror att det mesta sker ganska omedvetet och automatiserat. Med andra ord är det nog inte så ofta som män (och ibland kvinnor) nonchalerar/inte ser på grund av pur illvilja. Nej, det bara sker. Hela vårt normsystem och vår historia backar upp och göder ett sådant beteende.  På samma sätt som vi alla tenderar att se mammor som bättre föräldrar än pappor…

Männen kommer aldrig titta upp med förvånade hundögon och förskräckt utbrista:” bröder, var är alla våra systrar?!” Anledningen är två: dels den gamla vanliga att de flesta inte frivilligt släpper ifrån sig makt. Och makt finns det även i den här "branschen". För så länge det finns prestige, status, kändisskap och liknande så finns det också makt. Den andra anledningen är förstås att de flesta män inte ens SER att det råder en akut kvinnobrist i sanningsrörelsen. Att även sanningsrörelsen är en stor herrklubb är för dem helt naturligt och inget som de ens ids reflektera över.

Vi gör alltså båda fel. Männen håller på sin offentliga makt som talesmän för det STORA. Kvinnorna väljer att smita från ansvaret genom att gräva ner sig i det LILLA. Lösningen är förstås att mötas någonstans i mitten.

Samtidigt är det just det sk lilla livet som bidrar till att suga musten ur många kvinnor. Att agera företagsdirektör i hemmet och familjen är ganska slitsamt. Det innebär att vara den som leder, organiserar och planerar familjens – framförallt barnens – förehavanden. Köpa present till det där kalaset som lillan blivit inbjuden till, dags att gå till frisören, notera när det är utvecklingssamtal nästa gång – och bestämma vem som ska följa med, påminna mannen om besiktningen av bilen, packa gympapåsar, skriva inköpslistor… Än idag är det många kvinnor som också tar på sig att hålla reda på sin mans släkt. Som när svärmor fyller år och vad man (hon) ska köpa åt henne. När kvinnan är företagsdirektör för Familjen AB så spelar det ibland mindre roll att hon delar en massa sysslor lika med sin man. Att han går på barnens utvecklingssamtal lika många gånger som hon, att de tvättar varannan gång eller lagar middag halva veckan var. För det är tankearbetet och ANSVARET som ledarpositionen innebär som suger kraft ur kvinnan. Så det är kanske inte så konstigt att hon inte orkar rädda världen OCKSÅ…

Men det måste gå i alla fall. Jag vet inte exakt hur. Det enda jag vet säkert är att om ni, mina kära medsystrar, inte ni kliver ut i världen och ”gör er grej” så kommer era små gullråttor till barn i sina supervarma åkpåsar och med perfekt tillagad välling i sina flaskor få ett rent helvete i framtiden. Antingen i den Orwellianska skräckvärlden eller i de manliga ”befriarnas” snedvridna värld. En värld inte helt olik den vi lever i nu.

Det är upp till er. Själv har jag gjort mitt val. I handling.

Linda  
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

60 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Säg hej till zombiebarnen!




Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda


Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Naken robot - om den personliga integritetens död


Jag är inte bara en robot - jag är naken också!

Av Linda Bjuvgård 

Integritet kan ha många innebörder men den som jag syftar på i denna krönika kan nog bäst beskrivas så här: ”En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).” (Wikipedia)

Integritet är en viktig del av att vara människa. Människor som saknar integritet liknar mer robotar än människor.

Slavar, krigsfångar, koncentrationslägersfångar, tortyroffer m fl är exempel på människor som på grund av yttre omständigheter och tvång tvingats att ge upp en stor del av sin integritet. Men medan de utgör – sett i ett större perspektiv – ganska få och extrema exempel är det lätt att glömma bort den samhällsutveckling som sakta tagit form och fått styrka och som drabbar oss ALLA. Det är en samhällsutveckling som startat i västvärlden men som är på väg att lägga hela Jorden under sig. Den kommer som en tjuv om natten och ännu är det inte många som ens känner till dess existens.

Det handlar om slutet för den personliga integriteten. Dess död om man så vill.

HUR DET SER UT IDAG

Mobiltelefonerna som spred sig som en löpeld över västvärlden var ett tidigt steg som vande oss vid att öppet och helt ogenerat avhandla de mest privata ämnen och frågor ute på stan eller varför inte sittandes inklämda som sardiner på ett pendeltåg. Jag minns hur besvärad jag var i början när jag skulle svara i min gamla mobil på t ex en buss. Jag undvek mobilen så långt jag kunde. Idag har jag vant mig även om jag fortfarande inte är fullt så ogenerad som somliga andra som jag titt som tätt tvingas lyssna på, på stan.
  
På Internet lämnar man också ut sig vitt och brett. Det liknar mest en själslig prostitution. Och man nöjer sig inte med att lämna ut sig själv, man lämnar ut sina barn också, som förstås inte har mycket att säga till om.

En gång i tiden var dagböcker något hemligt och högst privat. Där skrev man ner sina mest privata och innersta tankar och när man var klar för dagen låste man sin dagbok med det tillhörande hänglåset, eller låste in hela dagboken någonstans. Idag däremot publicerar man sina personliga dagböcker (blogg i dess ursprungliga betydelse) helt öppet för vem som helst att läsa.

Sedan har vi alla diskussionsforum där man också vräker ut de mest personliga detaljer. Man lämnar ut sina barns namn och ansikten. Man berättar hej vilt om sin lilla Tildas förstoppning eller hjärtfel. Och om hur lilla Oliver blir mobbad i skolan. Bara när det handlar om riktigt skam- eller tabubelagda ämnen åberopar man anonymiteten. Som när man ligger i vårdnadstvist eller när man eller någon i ens närhet gjort något riktigt illa. Eller när man själv känner för att hata eller mobba någon annan på nätet.

Och apropå mobbing. I och med Internet, mobiltelefoner osv. har den tagit än större och läskigare proportioner. Detta alla antimobbingplaner, Friends-organisationer och den ”ökande medvetenheten” till trots. Det som förr var (naturligtvis smärtsamma) hårda ord och ögonblicksbilder av terror kan nu leva kvar för evigt på YouTube, eller cirkulera bland alla man känner som ett mass-sms.  På så vis tar smärtan aldrig slut för mobbingens offer.

Om man vill veta var någon befinner sig eller vad de ämnar göra senare under dagen är det bara att besöka deras blogg. Vi kan alla bli små SÄPO-agenter eller stalkers utan friktion om vi vill. Och utan att ha gjort något direkt fel, ”hey, det stod ju öppet på hennes sida!”.

Den personliga integriteten naggas också rejält i kanten av alla övervakningskameror vi ser omkring oss idag. Kameror som de flesta VILL ha. ”Övervaka mig mera, tack!” Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: vill inte människor längre skydda sin privata sfär? Och vart tog stoltheten, värdigheten och behovet av att skydda och värna om sina nära och kära vägen?

Vad är det som har hänt och varför?

TILLBAKABLICK OCH DEN LILLA BYN SOM BLEV STOR

Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) levde människor nära varandra i små orter. Man var inte fler än att alla kände alla och på så vis blottades människor för varandra vare sig de ville det eller inte.  När människor klickar sig in på Internet idag tycks de tro att de fortfarande befinner sig i en liten oskyldig by någonstans där alla känner alla. De tycks leva i en illusion om att det bara är en liten utvald och ofarlig klick som ser dem på nätet, när i själva verket hela världen kan se dem.

Här om dagen fann jag mig sittandes slötittandes på The Tyra Banks show på TV. Ämnet för dagen var barn som blivit stora YouTube-stjärnor. Det visades ett videoklipp på en 7-årig kille i en bil. Pojken såg påtagligt påverkad ut, som om han drogats. Pappan höll i kameran och filmade sin son allt medan pojken pratade om hur han kände sig konstig, hur det snurrade i huvudet och så vidare. Han ställde också den lillgamla frågan: ”är det här livet?”. Detta videoklipp har fått – och håll i er nu – flera miljoner tittare på YouTube och över 45 000 kommentarer!

Pojken och hans föräldrar fanns på plats i studion och förklarade att pojken vid inspelningen av videoklippet precis varit hos tandläkaren och fått en omfattande behandling och att det var på grund av detta som han de facto var drogad. Efter en stunds noga förklarande att det inte fanns något att vara orolig över – bilen hade stått stilla och pojken hade varit fastspänd och så vidare – så ville pappan lite urskuldande få fram att videoklippet, trots sin enkelhet och oförarglighet faktiskt hade gett eko ända ner till Irak där amerikanska soldater blivit uppmuntrade och fått sig ett gott skratt. För att inte tala om alla dem som hört av sig och berättat hur de för en stund fått lätta på sin ångest över sin dåliga ekonomi och andra aktuella svårigheter.
Minsann om inte pojkens pappa är en världsförbättrare! Om inte annat ville han framstå så.

Pojken då, vad tyckte han om all denna uppståndelse (som han inte valt)? Hans blyga svar på uppmärksamheten löd: ”jag var arg och mådde illa”.

Det hela avslutades med att Tyra Banks lagom allvarlig tydliggjorde för sina tittare att man inte ska droga sina barn för att de ska bli roliga. ”Det är inte bra”.

Så nu vet vi det.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN UR ETT SVENSKT PERSPEKTIV

Jag frågar mig alltså hur det blev så här och tycker mig se ett samband mellan denna utveckling mot en allt svagare integritet och de generationer som föddes på 80-talet och framåt. Åtminstone här i Sverige. Jag vill kalla dem dagisfolket eftersom de är de första generationerna som i större utsträckning började tillbringa större delen av sin tillvaro på just dagis. Innan dess var det vanligaste att barn var hemma med sina mammor fram till skolstarten. Det funkade då, på den tiden, eftersom samhället ännu inte bestämt sig för att en separation mellan barn och deras mammor var nödvändigt för kvinnans frigörelse (vilket är helt befängt, men får utgöra en annan krönika en annan gång). Dagisfolket börjar bli vuxna nu och därmed synas lite varstans. De är generationerna som aldrig vetat om något annat än Internet och mobiltelefoner.

 ”Va, har inte det alltid funnits?”
 ”Ehm, nä faktiskt inte”, svarar vi något äldre och mossigare samhällsmedborgare.
”Och det gick bra ändå”, tillägger vi lite besvärat fastän vi inser att dagisfolket ändå inte tror på oss.

Dagisfolket växte upp på dagis och är således vana att bli torkade i rumpan av fem olika främmande människor under loppet av någon vecka. De tycker – eftersom de inte vet något annat –att det är en mänsklig rättighet att få ha ”egen vuxentid” när deras egna barn är blott en månad gamla. För dem är det naturligt att vi alla lever separerade från varandra stora delar av dagarna. För dem är det något självklart att leva i offentligheten på Internet, och cirkulera bilder och filmer från det som förut var något privat, vitt och brett över mobilnätet eller MSN.
 
För mig är det en skrämmande bild. Vi har fött upp en icke-generation. Ett folk som har alldeles för svaga gränser utåt. De har inte vett att vakta ordentligt på sin egen energi, den essens som är dem själva.

Och de utgör bara början. Jag tror att det kommer att bli mycket värre innan det (förhoppningsvis) blir bättre. Exakt hur utvecklingen sett ut i andra länder vet jag inte, men jag vågar påstå att det i alla västländer – på något sätt – har skett en förtunning av människors personliga integritet.  

DEN FARLIGA AVTRUBBNINGEN

Det sker allstå så sakteligen en avtrubbning. En urvattning av den personliga integriteten som lämnar plats för vem som helst med mörka avsikter att gå in och ta för sig.
Att äga en personlig integritet är stort och viktigt, mycket viktigare än många tycks förstå idag. Det handlar om värdighet och stolthet. Det handlar om att skydda och bevara sin egen kraft. När man tummar på sin integritet river man upp sår för andra att klafsa runt i.

Det är något oroväckande och obehagligt över människor med låg integritet. De är som små bebisar som sitter framåtvända i bärselar. Människor som möter dessa barn vänder instinktivt bort sina blickar för att skydda det sårbara barnet och detta därför att de flesta av oss känner att det inte är riktigt bra.

Människor med för låg integritet är just sårbara och dessutom lättstyrda. De jamsar hit och dit och bryr sig inte speciellt mycket om vem som ser deras (själsligt) nakna kropp.

Och det är i det lättstyrda som den största faran lurar. För tänk om det faktiskt finns de som vill att det ska vara så här. Tänk om det faktiskt finns ett medvetet syfte, en agenda om man så vill, bakom den här samhällsutvecklingen.

Wikipedia säger:
”En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär”.

Och om någon önskar sig en totalitär stat så måste ju den personen sitta och mysa i dessa tider där var och varannan människa helt frivilligt ger upp sin integritet. Noll ansträngning för den blivande diktatorn.

För som jag försökt måla upp i denna krönika så är det ju så att människor idag säljer sina själar och sina barn. Det spelar ingen roll att de gör det för att de söker bekräftelse, uppmuntran eller rent av kärlek. Det spelar ingen roll om de blottar sina barn för att de är så förbannat stolta över dem och vill visa dem ”för hela världen”.

Resultatet blir detsamma oavsett syftet bakom handlingen.

Men jag förstår, tro inget annat!

Flocken är skingrad, människor lever sina liv skilda från varandra och är därför vilsnare än någonsin. De söker råd på nätet eftersom de inte har någon flock omkring sig. De har inga visa äldre som med sina livserfarenheter kan leda dem. De visa äldre sitter på ett ålderdomshem tio mil bort. Ibland är de neddrogade också. Så att personalen orkar med dem med de snåla resurser de har tillgodo.

Föräldralediga sitter isolerade i sina hem och söker desperat efter vänner på nätet. Lyckan är stor över att ”möta” andra som förstår och har det likadant. I all glädje är det lätt hänt att man lämnar ut sig själv och sitt barn lite för mycket.

Och visst kan det kännas tryggt att veta att kameran ser allt som händer. Att den registrerar och kanske stoppar alla ”bad guys” som vill förstöra för oss. Det är bara det att det kommer en dag när någon tycker att det är du som är ”the bad guy”… Och idag finns det knappt något annat alternativ än att sätta sina barn på dagis den dagen föräldrapenningen tar slut. Samhället har sett till att vi inte har råd med något annat.

I en splittrad, ensam värld söker vi alla bekräftelse och kärlek mer än någonsin förr. Den lilla byn har blivit så stor, så stor och anonym. Men bloggar jag så finns jag...

Så ja, jag förstår.

Men resultatet blir detsamma ändå.

Nakna robotar var vi än ser.  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

24 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Varför vi hellre lagas än helas

 

Av Linda Bjuvgård


I vårt samhälle delar vi in sjukvården i två huvudgrupper. Först (och främst i deras egna ögon) har vi den konventionella vården, den i samhällets ögon godkända skolmedicinen. Därutöver finns den så kallat alternativa vården (alternativmedicin), ja ni vet allt sådant som stavas homeopati, healing, energimedicin, aromaterapi, chakrabalansering, hypnoterapi, Shiatsu med mera.

Många alternativa behandlingsformer utgår från att människan är så mycket mer än sin fysiska kropp. Vi har energikroppar och en själ också. Och om man erkänner deras existens så borde en naturlig följd bli att man också inser att den utgångspunkten ger betydligt större möjligheter att bota sjukdomar än vad ett begränsat synsätt, så som den konventionella vårdens, gör.

Och det gör jag.

Men efter en vår med många besök på sjukhus har jag börjat fundera över varför jag och de flesta andra av oss, s.k. öppna människor – när det väl gäller – ändå väljer den konventionella sjukvården framför den alternativa. Det känns sorgligt på något vis. Jag tror ju på mycket av det den alternativa vården står för. Jag tycker att det är självklart – en logisk konsekvens – t ex att vi har ett energisystem som människor med sina egna kroppar och sin egen energi kan behandla hos andra människor. Inga nålar nödvändiga!

Jag vet att vårt energisystem är indelat i olika s.k. energikroppar. Och givetvis borde det vara möjligt att behandla sjukdomar genom att ”pilla och mecka” med de energikropparna (genom t ex energimedicin och chakrabalansering). Vi är alla genomsyrade av en livsenergi som, oavsett om man väljer att kalla den för chi, prana eller Kalle Anka, går att överföra i läkande syfte till allt och alla som lever (genom t ex healing). Jag vet detta genom min intuition men också genom år av självutbildning och intresse. Och, inte minst, genom att dra logiska slutsatser.

Och just därför är jag alltså tvungen att ta mig en funderare över varför jag – när det väl gäller - ändå ratar det alternativa.

Svaret är det enkla faktum att den konventionella vården fungerar så mycket oftare än den alternativa! Något som folk som är inne i de alternativa kretsarna ofta har svårt att erkänna, ens för sig själva.

Men alla som har ögon att se med kan notera att det är på det här viset. En operation eller en antibiotikakur ger ju så påtagliga resultat. Det går det inte att komma ifrån. Två tabletter Alvedon må inte vara speciellt hälsosamt att ta men de tar i alla fall bort huvudvärken. Healing eller aurarening har för det mesta inte lika enkla eller snabba vägar fram till det smärtfria. Och en del alternativ vård funkar dessutom inte alls. Varför inte lika gärna erkänna det?

Men varför är det då så? Om nu alternativmedicinen är så bra och omfattar så många möjligheter – varför funkar den inte lika bra som den vanliga medicinen?

Svaret är komplicerat.
         
Jag vill påstå att den alternativa vården är hindrad på många olika sätt och fronter. Låt oss därför bena ut ett hinder i taget:

1. Den alternativa vården fokuserar nästan alltid på helheten, långsiktighet och ”friskdom” framför sjukdom och enstaka symtom. Den konventionella vården är väldigt ofta diametralt motsatt. Och denna skillnad är fundamental och utgör (underligt nog) ett stort hinder för den alternativa vården i nuläget. Vi lever i ett splittrat samhälle där det råder en stor obalans. Allt, precis allt, är uppdelat och fragmenterat. Gå in på ett sjukhus och du möts av femtioelva olika divisioner, alla designade för sjukdomar i varsina kroppsdelar. Ve dig om du vill ha hjälp för dina ledbesvär när du befinner dig på astmadivisionens mottagning! Att du har besvär med både lederna och lungorna är inte intressant för läkarna på någon division. De vill bara handskas med just det besvär som just de har valt att specialisera sig på.

I denna splittrade värld är inte helhetstänk, långsiktighet och friskdom välkommet. Det passar inte in, det är inte förstått och det ger inte lika mycket jobb. Och framförallt så generar det inte lika mycket PENGAR.

Och detta är förmodligen det största och mest grundläggande hindret för den alternativa medicinen.

2. Den alternativa världen bär på mycket kunskaper och snuddar ofta vid stora sanningar om våra kroppar och existensen av en själ. Det gör knappast den konventionella vården men ett snuddande räcker inte för att ge de fullständiga resultat som behövs och det är ännu en anledning till att den konventionella vården drar mest folk. Om du får en inflammation i blindtarmen så hjälper det dig inte särskilt mycket att du får förklarat för dig att inflammationen beror på en obalans i ett av dina chakran, något som i sin tur beror på att du inte ger uttryck för dina arga känslor gentemot din pappa. Det spelar ingen roll att detta kan vara hur sant som helst och att du – nu när du vet detta – kan förebygga framtida inflammationer i dina inre organ, eftersom du behöver hjälp här och nu! Och där står sig tyvärr den alternativa medicinen sig slätt (vad jag vet i alla fall). Den konventionella vården kan åtminstone snabbt operera bort det som gör ont. Vad gör den alternativa i nuläget?

3. Det finns oseriösa och inkompetenta behandlare inom både den konventionella och den alternativa vården. Problemet med den alternativa vården är att procenttalet kvacksalvare är betydligt högre. Detta beror förstås delvis på att den vården inte är lika övervakad eller granskad, vilket i sin tur är en naturlig följd av att samhället inte tar den på allvar. Ett s.k. moment 22 med andra ord. Det alternativa blir på så sätt inte heller bekräftad som riktig och den blir inte ej heller lika säker.

Och eftersom det alternativa aldrig får en rättvis chans att utforskas, utvecklas och förfinas (så som den konventionella får och alltid har fått) så kommer den inte till sin rätt. Allt blir halvdant. En healingssession funkar kanske vid det ena tillfället men inte det andra. Eller på den ena personen men inte på den andra. Klassisk vetenskap blandas vilt med alternativa teorier som kan vara hur vettiga som helst men tyvärr också ibland rent ut sagt galna. Vad som ofta händer är att de vettiga teorierna smutsas ner av det galna och därmed skrämmer bort många människor.
 
***

Skolmedicinen känns klumpig, primitiv och ganska brutal. Det känns som om vi borde ha kommit så mycket längre. Att vi borde fattat några grundläggande saker vid det här laget. Vissa vetenskapliga ”upptäckter” som stolt presenteras i läkartidningar, broschyrer och inför patienter och deras anhöriga är så självklara och grundläggande att jag nästan skäms för mänskligheten när jag hör om dem. Ett exempel är ett av de senaste rönen inom barnvården. Där har de kommit på att barn mår bäst och tillfrisknar fortast om de får vårdas i hemmet. Vilken fantastisk upptäckt! Suck. Men så var det inte många årtionden sedan som de ”kom på” att spädbarn faktiskt kan känna smärta också… Eller att barnen mår bäst om de får ha sina föräldrar hos sig. När jag var bebis på 70-talet var mina föräldrar tvungna att lämna mig ensam på sjukhuset när jag skulle genomgå en ögonoperation! Det är inte för inte som man undrar hur läkarna tänkte då.

Nej, den alternativa vården känns modernare, mer empatisk, mer human och mer tilltalande i största allmänhet.  Den alternativa vården är ibland är långt före sin tid medan det konventionellas envisa och normunderstödda motstånd håller tillbaka framtiden. Det konventionella tar alltför lång tid på sig för att utvecklas, något som bara till en väldigt liten del kan rättfärdigas av deras säkerhetstänk. Till största delen beror det istället på att skolmedicinen inte vill ha någon grundläggande förändring. De vill inte släppa fram några själar på operationsborden. Det blir för jobbigt för dem, för mycket samspel mellan hjärnhalvorna i deras vänsterhjärnhalvedominerade värld. I deras ögon skulle en sådan radikal förändring krångla till det och vända upp och ner på alla sjukhushierarkier, urholka den självklara läkarpondusen och auktoriteten, tvinga dem att skola om sig från grunden och så vidare... För att inte tala om vad det skulle innebära för läkemedelsindustrin (men det är en helt annan historia).

Det skulle också ta för mycket tid i anspråk eftersom ett helhetstänk inte låter nöja sig med 15 minuter hos husläkaren. Att den extra tid man bjuder på i inledningen av ett helande betalar tillbaka sig självt tusenfalt i ett lite mer långsiktigt perspektiv är inte en tanke som tycks hitta hem i läkarland.

Nej, det är betydligt lättare för skolmedicinarna och samhället att konsekvent blunda för tillvarons andliga och mystiska sidor än att öppna upp och ge ALLA möjligheter en rättvis chans. Och den tid och de pengar som krävs för att utforska, granska, säkerställa och utveckla det nya. Det som idag nästan aldrig utgör ett riktigt alternativ, trots sitt namn.

Linda
Tags:
Categories: Hälsa/helande | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den svartvita pesten


 

Av Linda Bjuvgård 

Större delen av mänskligheten lider av en sjukdom. Fast lider är nog inte rätt uttryckt. Människor tycks snarare gotta sig i den. Det är allmänt känt att sjukdomar kan skänka s.k. sjukdomsvinst. Det är för den sjuke, positiva sidoeffekter av att vara sjuk, t ex omgivningens medlidande och uppassande. Sjukdomen, som vi kan kalla för ”Den svartvita pesten”, har också en sjukdomsvinst, nämligen en stor portion Drama. Och människor älskar drama, det är som knark för en narkoman.

Den svartvita pesten har många ingredienser. Som så många andra sjukdomar är den i grunden ett bristtillstånd. Det handlar om en oförmåga att se tillvarons olika sidor, en brist på nyansering. Istället blir det mesta antingen svart eller vitt. Ett svartvitt tänk brukar vara typiskt för människor med det psykiatriska tillståndet Borderline. Som jag ser det har nästan hela mänskligheten en släng av Borderline.

Människor är, som sagt, i allmänhet drama-suckers . Vi både överdriver, skvallrar och hittar på i vår jakt efter att få känna oss lite levande. Och bristen på nyansering är en viktig komponent i detta. Genom att polarisera och hårddra skapas just stor dramatik. Genom att vi (mer eller mindre) medvetet blundar för nyanser och information kan vi lättare känna starka känslor för händelser och människor. Starka känslor som transformeras till Drama som i sin tur skapar ännu fler starka känslor. Det hela är ett litet spel som håller massorna i schack så att eliten får styra i fred.

Den svartvita pesten har som sagt många sidor. En annan sida är oförmågan att se flera egenskaper/sidor hos en och samma människa på en gång. En människorättsaktivist uttryckte sig ungefär så här: ”trots åratal av kamp för mänskliga rättigheter och frihet så är allt folk minns av mig min frisyr” (hon hade ett stort afrokrull – vad nu det har med något att göra).

En stor smittspridare är media. Media älskar det svartvita tänket och den främsta anledningen till detta är förstås deras ”behov” av konflikter. Konflikter skapas lätt av att man ställer något eller någon i opposition till något/någon annan.  I detta får det helst inte finnas några nyanser alls. Nyanser kan ju få människor att tänka ett steg längre och kanske rent av späda ut sina känslor av antipati mot skurken-för-dagen så att de inte blir så starka. Nyanser kan framkalla empati, eller åtminstone någon slags förståelse, där det svartvita tänket bara skapar oreflekterat hat.

Eftersom media har en så stor genomslagskraft kan det svartvita tänket skada människor för livet. En politiker eller kändis som gjort en liten tabbe kan försöka gottgöra det med 5000 goda gärningar, men det spelar ingen roll. En liten tabbe och hon/han är stämplad för livet. Maria Borelius är ju hon som anlitade svart barnpassning, ni vet. Att hon t ex har skrivit en jättebra bok om kvinnans kropp och själ efter en förlossning spelar ingen som helst roll längre. Hon är en snyltare och lögnare och det är ALLT hon är… Bara för att ta ett exempel av många.

Media älskar att skapa skurkar-för-dagen men man kan inte skylla allt på media. Utan vare sig tidningar eller tv klarar folk i allmänhet av att skapa egna skurkar utan problem. Och har så gjort i eviga tider.

På familjeliv.se är skurken-för-dagen, Anna Wahlgren, som lite klantigt (erkänner hon själv) la ut ett videoklipp på sin hemsida där hon demonstrerade en av sina metoder för att få småttingar att somna. Metoden som hon kallar för ”tryckpressen” kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att den verkar lite väl hårdhänt och obehaglig, men Anna påstår att den har sitt egenvärde i absoluta krissituationer när inget annat fungerar.  Och om detta kan jag inte säga så mycket eftersom jag aldrig har trampat i den totalt-utmattade-på-gränsen-till-hysteriske förälderns mockasiner (i alla fall inte tillräckligt länge). Dessutom känner jag inte heller till det sammanhang som Anna säger sig ha till metoden i fråga. Och det klantiga i Annas handling var just också det att hon la ut videoklippet UTANFÖR sitt sammanhang. MEN i en perfekt värld ska det egentligen inte ha så stor betydelse, för om människor i allmänhet inte hade denna bristsjukdom, Den svartvita pesten, utan istället tänkte själva, undersökte själva och kände efter (i motsats till att direkt REagera rakt ut på varje litet ”myggbett” som kliar) så skulle de antingen söka efter sammanhanget själva eller så skulle de ”ge upp” och acceptera att de inte vet tillräckligt mycket för att ha rätt att döma.

I fallet med Anna och mobben på familjeliv.se erkänner folk till och med gärna rakt ut att de inte vet speciellt mycket (eller inget) alls om vare sig Anna eller hennes metoder, men att de ändå verkligen avskyr det hon står för och anser att det är barnmisshandel.

Se där. Kliar dödsskönt i kistan.

Den svartvita pesten tar sig inte alltid uttryck som negativa känslor. Ibland slår det lika mycket åt det andra hållet. Det är de gånger när vi sätter människor på piedestaler och avgudar dem utan minsta uns av granskning. Men lika lite som någon människa är enbart ond och jävlig, lika lite hör någon hemma på en piedestal. Ett superaktuellt exempel på detta är förstås den amerikanske presidenten Barack Obama. Sällan har en hel värld slutit upp så bakom en person. Skygglappar på, öronproppar i och dum-syn rakt ner i backen. Hur många har brytt sig om att faktiskt reflektera över vad han egentligen säger och gör? Hur många har brytt sig om att kritiskt granska?

Knappt någon.

Behovet av en frälsare var så stort, främst i USA, men även i resten av västvärlden, att tankeförmågan och reflektionsförmågan åkte ut med basta på de flesta, inbegripet kritiker och stora kändisar, så snart Messias var presenterad och stämplad med ”godkänd-stämpeln” av etablissemanget (den globala eliten som bestämt att han skulle placeras på piedestalen).
 
Den svartvita pesten har sin grogrund i lathet. Det tar på krafterna att se längre, att anamma ett mångfacetterat varande. Självklart är det enklare att vara ett får i mängden. Men tänk om det är värt den kraft det kräver att välja nyanserna?


Att välja nyanserna

Tänk om människor kunde stanna upp en stund och öppna sina ögon för alla de färger som finns på paletten. Vad skulle det resultera i?

Jo, genom att anamma ett nyanserat synsätt berikar vi oss själva. Det gör oss fria att plocka lite här och där av livets godbitar:

”Den där Anna har verkligen en del korkade metoder, faktiskt så gillar jag inte alls att hon gör så där med bebisar, MEN det hon säger om social delaktighet är ju toppen!”.

Plocka, plocka russin, spotta ut resten.

”Det är ju toppen att det äntligen har blivit en svart president i USA, men synd att han inte verkar vara bättre än någon annan president. Synd att han redan första månaden började göra tvärtemot saker han lovat”.

Plocka, plocka russin, spotta ut resten.

Och om något av det man väljer bort stör en så mycket att man inte kan sova på nätterna, ja då är det dags att ta sitt ansvar och göra något för att förändra. Inte bara sitta och gotta sig i känslor av avsky och äckel. Det är inte en mänsklig rättighet att oreflekterat döma!

Det nyanserade sättet att se på tillvaron gör oss också fria från mycket skuldkänslor. Att gå runt och tycka illa om en massa människor av den ena eller andra anledningen tenderar nämligen att skapa just skuld. Det känns inte bra innerst inne att döma, det skapar ett lätt bakgrundsillamående.

Det nyanserande sättet låter kärleken flöda eftersom vi inte ”måste” hata allt som är ”fel”. Det är liksom okej att både gilla och inte gilla någon/något på samma gång.

Det nyanserade sättet undervisar oss om livets finare skiftningar. Vi får läsa mellan raderna och där står det spännande saker! Vi tränar vår ödmjukhet och blir schysstare, ja rent av godare människor. Det är faktiskt skönt att SE mera.

Så nästa gång vi drabbas av en akut sjukdomsepisod, nästa gång vi dränks av nattsvarta känslor av oreflekterad avsky (eller annan valfri stark känsla), kan vi väl i alla fall försöka stanna upp och ta några djupa andetag innan vi bestämmer oss för att reagera likt en av Pavlovs hundar?

För även om de flesta av oss beter oss som korkade får så tror jag inte att det egentligen är vår sanna natur. Vi kan mer, vet mer och bättre. Om vi vill.

Och Den svartvita pesten är synd, så jävla synd eftersom den just håller mänskligheten tillbaka. Den svartvita pesten orsakar konstant ineffektivitet. Den hämmar både den individuella och kollektiva utvecklingen.

Så länge vi inte ser verkligheten som den är kan vi inte förändra den i grunden. Och så länge vi vägrar att se alla nyanser på den svart-vita skalan så är vi också blinda för en stor del av tillvaron. Vi dömer och dömer ut och springer dessutom runt och är ständigt rädda för att själva bli dömda. På detta sätt håller vi inte bara oss själva, utan också alla andra tillbaka.

Och vi spelar den globala eliten rakt i händerna.

Yes we can (fast på riktigt). Vi kan bättre. Välj alla färger och nyanser.

Se längre

Känn efter

Tänk själv


Linda
 

Debattlänkar:
Aftonbladet
Dagens nyheter
Aftonbladet igen
Expressen 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Ja till jämställdhet, nej till konformitet!



Av Linda Bjuvgård 

Frihet, ack ljuva frihet. Om jämställdhet hade existerat så hade min pappa bjudit in mig i snickarboden när jag var liten. Jag tyckte det såg kul ut och nu som vuxen kan jag notera att jag nog har en viss talang för byggnadsarbeten. Jag älskade att skapa arkitektoniska ritningar över hus och lägenheter, men hade inte tillräckligt med självförtroende att söka till arkitektutbildningen den dagen jag skulle söka till universitetet. Det kanske jag hade haft om min pappa hade uppmuntrat mitt intresse för konstruktion och byggnation genom att just bjuda in mig till snickarbänken. Min pappa hade det inte i sig att se att hans dotter skulle kunna vara intresserad av att snickra. Och hela världen stöttar honom i hans blindhet.

Och jag är inte heller bitter, det är inte det som denna krönika bottnar i. Den handlar om friheten att få bli de vi är ämnade att vara. 

Men jämställdhetsdebatten handlar sällan om frihet eller rätt att få vara den man är. Nej, debatten tenderar att köra fast och fokusera på ytliga, yttre fenomen. Det blir en fråga om lika/olika och diskussionen går runt i en cirkel för att snart vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag anser att vi lurar oss själva och fastnar i ett slags evigt Moment 22 när vi väljer att debattera på den nivån. Och det finns krafter som vill ha det så också. Krafter som älskar att vi tjafsar om oväsentligheter och lägger vår energi på onda spiraler. Framförallt människorna bakom Den nya världsordningen.

Pseudodebatten fokuserar på meningslösa frågor som att pojkar ska vara fria att bära rosa kläder och tjejer ska få gapa högre i klassrummet. Det blir en aggressiv utsaga från ilskna feminister som vägrar ta in att det faktiskt kanske finns fysiska skillnader mellan könen. Och då inte bara avseende könsorgan och muskelmassa, utan också i våra hjärnor. So what! säger jag. Jag har inga problem med att acceptera ett sådant faktum. Jag kan till och med uppskatta skillnaderna. För på samma sätt som män brukar ropa att de inte förstår sig på oss kvinnor, att vi beter oss som om vi kom från en annan planet, så kan jag också stå och gapa av förvåning över manligt beteende. Ibland i positiv mening, ibland i negativ. För det finns egenskaper som jag avundas män för, likväl som det finns egenskaper hos oss kvinnor som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Jag är stolt över att vara kvinna och jag tycker att män ska vara stolta över att vara män. (Eller så får de väl byta kön.)

Nej, jämställdhet för mig är en fråga om frihet för alla, oavsett kön, att få vara och utvecklas så som vi behöver (utan att kompromissa alltför mycket med andra människors frihet till detsamma). Lika möjligheter såväl som lika skyldigheter.

Jag följde nyligen en debatt på ett Internetforum. En person frågade: ”Men varför kan man så sällan se en pojke i glittriga rosa sommarsandaler?”. Men vill vi det då? undrar jag. Och om vi frågar 100 män och killar samma fråga så är jag ganska säker på att de allra flesta kommer att skaka på huvudet och tycka att frågan är löjlig. De allra flesta män och pojkar VILL INTE gå runt i sådana skor, och vad är det för fel med det? Vad i hela friden skulle vi uppnå genom att tvinga dem?

Jämställdhet för mig är en fråga om att de få killar som vill gå runt i glittriga rosa sommarsandaler ska ha rätt att göra det utan några repressalier. Men det stora flertalet som inte vill detsamma ska också ha rätt att få slippa! Jämställdhet är INTE en fråga om att alla killar måste börja bära glittriga rosa sandaler.

Snälla nån, leve skillnaderna! Jag älskar skillnaderna mellan könen så länge de inte begränsar eller skadar oss. Och det är upp till oss själva att bestämma om de får göra det.
 
Jag vill inte leva i en värld där alla är likadana. Om vi tar bort alla skillnader oss människor emellan så dödar vi också allt vad attraktion heter. Om vi trollar bort den sexuella spänningen så tar vi bort en stor drivkraft och många hjul kommer att stanna.

Det handlar om ytliga olikheter och det är inte så förbannat svårt:

Bli inte hispiga när era söner dreglar över de blå killsidorna i leksakskatalogen. Känn er inte helt misslyckade som förebilder för att era döttrar himlar med ögonen över leksaksaffärens rosa Barbie-hyllor. Fundera ut vad som verkligen är viktigt. Minns hur det var när ni själva var små. Inte var det väl Barbie som fick dig att bli undersköterska med pisslön?

Låt era småpojkar leka krig men dela samtidigt med er av den erfarenhet och kunskap som ni som vuxna har av/om riktiga krig (med måtta). Säg: ”riktiga krig är inte kul, såna vill jag inte ha, men det är okej att leka krig, det är inte samma sak”. Och använd ert sunda förnuft. Ni kommer inte att stoppa några riktiga krig genom att förvägra era söner Star Wars-leksaker eller låtsatspistoler. Get real! Om ni så brinner för fred på Jorden, gör något men se till att det har substans.

Låt era småflickor frossa i rosa och glitter och leka med Barbies med perfekta kroppar. Det är ju roligt! Men berätta samtidigt att riktiga kvinnokroppar inte ser ut så där och visa att du (om du är kvinna) är stolt över din allt annat än perfekta kropp. Och om du är man, att du föredrar hur verkliga kvinnor ser ut. Om du är kvinna och vill få till en verklig förändring så måste du offra din Lady Shave och push up-bh, inte stå och gorma över Barbie.

Tänkande och reflekterande kvinnor brukar förstå att det inte funkar så bra, att som mamma frenetiskt raka bort vartenda litet kroppshår och ständigt prata om sin bantning, OCH samtidigt säga till sin dotter att hon duger precis som hon är, att hon inte behöver göra någonting med sin kropp för att vara attraktiv för män.

Tänkande och reflekterande män förstår också att de inte kan säga till sina söner att män visst får visa känslor och gråta om de själva samtidigt aldrig någonsin gör detsamma.

Det handlar om frihet att få vara den man är och det är inte så förbannat svårt: En man måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel sjuksköterska utan att mötas av en ”vad är det för fel på honom då som inte blev läkare/ är han dum i huvudet/är han bög”-attityd.

En kvinna måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel polis utan att mötas av en ”vad är det för fel på henne, har hon problem med sin kvinnlighet/är hon lesbisk/har hon en taskig relation till sin pappa”-attityd.

Jo, för kom igen, fördomar har vi alla! Det handlar om att skänka möjligheter, chanser och frihet och det är inte så förbannat svårt:

Bjud in era döttrar i snickarboden. Era söner kan ni välkomna till skötbordet nästa gång det är dags att byta blöja på lillasyskonet. Och gör det i självklarhet och utan tvekan.

Men tillåt olikheterna, vägra konformitet. Begränsa inte.

Ekvationen går ihop.

Om vi vill.
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sverige, ett andligt tomrum



Av Linda Bjuvgård  

Sverige är ett tämligen själlöst land, ett land där andligheten har förpassats ut i skamvrån, något som ännu en gång blev så tydligt för mig en helg för några veckor sedan när Mats och jag fick för oss att åka på ”andlig utflykt”. Vi började med att besöka en vanlig svensk kyrka, faktiskt den kyrka där jag döptes en gång i tiden. Kyrkan är riktigt gammal, vacker och ligger belägen på en kulle med utsikt över ett vackert åkerlandskap. Kullen är vad människor förr i tiden skulle betraktat som en naturlig kraftplats. Nästan alla gamla kyrkor är placerade på mark som bär på speciella vibrationer. Att det är på det viset är det inget som vi är ensamma om att notera. Kraftplatser har uppmärksammats genom hela historien och över hela jorden, men getts olika namn och olika betydelser.

En kraftplats alltså, ett magiskt område där vad som helst kan hända? Nja, så värst dramatiskt är det nog inte men nog borde en sådan plats åtminstone sjuda av liv och andlighet.  Mats och jag gick ett varv runt kyrkogården för att därefter kliva in i själva kyrkobyggnaden. Dörren stod olåst och det visade sig att det fanns människor där inne, något som inte alls är självklart nu för tiden. Kyrkofolket förberedde sig inför ett bröllop fick vi snart veta.

Kyrkovärden tog sig an oss och visade runt medan jag fotade lite interiör. Det blev snart tydligt att han kunde sin kyrka och dess historia. Men kunde han sin andlighet då, började jag fundera efter ett tag. För det var just där som det felade. Vi fick reda på så mycket men allt, precis allt, handlade om det materiella. Vår värd höll ett föredrag om kyrkobyggnaden och restaureringar, årtal hit och årtal dit. Han berättade passionerat om värdefulla historiska föremål och kopior, stölder och bränder. Han gav till och med fototips. Han visade sig kunna en del om belysning och Photoshop.

Men var fanns själen? Var fanns den andliga födan? Överallt men inte i kyrkan, verkade det som.

Vi lämnade den svenska kyrkan bakom oss och begav oss istället mot Hare Krishnas huvudsäte som ligger beläget bara någon kilometer därifrån. Gården består av ett tiotal hus varav en som tjänar som huvudbyggnad.  En del av husen var målade i indiskinspirerade pastellfärger och vi kunde känna en doft av rökelse när vi smög runt innanför staketet som omgärdar gården. Vid ett tillfälle passerade vi nog gränsen för lagbrott eftersom Mats ville kika närmare på huvudbyggnaden. Vi smög på tok för nära husväggen och kikade in genom fönstret för att där inne skåda vad som såg ut att vara ett altare. Då öppnas plötsligt fönstret och ut sticker ett huvud! Mats och jag var snabba att ursäkta oss men vår ärliga nyfikenhet räddade oss tack och lov, precis som den brukar göra för det mesta.
 
Så istället blev vi inbjudna till det allra mest heliga och sedan följde ett långt samtal. Och det var på riktigt, det var äkta och det var inte tal om någon sektaktig ”övertalningskampanj”, om nu någon trodde det.  Vi kunde mötas någonstans mittemellan i en djup konversation om våra mest grundläggande tankar om livet. Vi ställde esoteriska frågor, jämförde olika religioner, redde ut paralleller och skillnader mellan Krishnafilosofin och kristendomen. Vi fotade de indiska moders- och fadersgudarnas skulpturer och ställde praktiska frågor om livet på gården, livet i Hare Krishna-rörelsen, deras ekonomi, matvanor, meditation, deras framtidsbild och mycket mer.  Och innan vi åkte hem till vår vanliga Lördagsfika framför tv:n hade vår värd försett oss med vegetariskt fikabröd (en del var okej, men det mesta var ganska smaklöst, tack och lov för Delicatos punchrullar).

Vår Hare Krishna-värd berättade förresten att prästen i min gamla dopkyrka brukar komma dit ibland. För andliga samtal i gott samförstånd. Hare Krishna-värden brukade dock aldrig hälsa på i svenska kyrkan. Något som inte förvånar mig ett dugg.

 
Allt som allt var det två intressanta men vitt skilda möten. För det är inte lätt att finna likheter mellan svensk kristendom och Krishnarörelsen. Visserligen är även Hare Krishna på nedåtgång, de har inte alls lika många medlemmar idag som de hade en gång i tiden.  I alla fall inte i Sverige. Men där de tappar i medlemsantal och inkomster så tycks de i alla fall inte tappa i andlighet, vilket är allt annat än vad man kan säga om svensk kristendom som snudd på prostituerar sig med sin desperata buss- och tågreklam. Och som håller själlösa dop och bröllop för människor som mest gillar den sköna och traditionella atmosfären som en kyrka kan skänka, men som ger blanka fan i Jesus och hans kärleksbudskap…

Jo, förresten det finns en likhet till. Vår svenske kyrkvärd berättade att de nu för tiden inte kan ha kyrkan olåst när den är obemannad. Med tiden har nämligen stölderna och skadegörelsen ökat dramatiskt. Missdåd utförda av människor utan någon som helst känsla för vare sig religioner eller historia. Vi pratade aldrig om sådant på Hare Krishnas gård, men vi kunde inte låta bli att lägga märke till flera övervakningskameror vid ingångarna.

Religioner har gjort mycket ont i världen, inget snack om det. Det här är ingen propaganda för den ena eller andra religionen. Det finns mycket att anmärka på i både kristendomen, Krishnarörelsen och vilken andra religioner som helst. Men trots att vi klarar oss utan religioner så behöver vi en andlighet. För mig är andligheten en lika självklar ingrediens som mat och vatten i Maslows psykologiska behovstrappa. Varför? Jo, därför att vi ÄR andliga varelser, vi har en själ och kan därför aldrig nöja oss med att bara mata våra kroppar.
 
Var och en blir salig på sin tro, brukar det heta. Och det spelar faktiskt ingen större roll hur den tron ser ut. Men tro inte att det går att komma undan tron i sig! För även om vi väljer att förkasta allt vad gudar och andlighet heter och istället väljer att tillbe den allsmäktige Vetenskapen, så är det fortfarande en tro. En tro med ganska stora brister om du frågar mig.  Och dess största brist ligger i att den inte ens kan tillfredställa vårt allra mest grundläggande behov, nämligen behovet av förtröstan.

Men vi lever i Sverige, landet där Gud är mobbad och satt på undantag. Landet där alla som är religiösa automatiskt blir betraktade som sektmedlemmar. Att säga att man tror på Gud skapar en tryckt stämning i rummet, medan att säga att man inte tror på en Gud direkt, men på ”någonting större i alla fall” – det är okej.  Fast vad är skillnaden?

Personligen har jag min egen andlighet. Jag behöver varken kristendom, Hare Krishna eller någon annan färdigtuggad andlig föda. Men jag önskar en större öppenhet för andliga värden i detta land. Och mer värme. Jag vill att vi ska våga prata med varandra om det existentiella. Skit samma att vi tycker och tror olika!
 
Det kommer att komma en dag när det andliga vakuumet, Sverige, kommer att kväva oss. Därför är det hög tid att fylla det andliga tomrummet med själ. Och med luft, så att vi alla kan få andas.


Diskussionslänkar:  Aftonbladet


Tags:
Categories: Andlighet | Krönikor av Linda

27 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Övervaka mig mera, tack!


 

Av Linda Bjuvgård

För bara en liten tid sedan gick Datainspektionens generaldirektör, Göran Gräslund, ut i pressen och uppmärksammade samhället på det missbruk av övervakningskameror som blivit kutym i svenska skolor. En av de viktigaste poänger han framförde var faran för att vi skapar en avtrubbande effekt hos våra barn och unga. Se där, äntligen en poäng som är lätt att förklara och få förståelse för tänkte jag. Eller?

En rektor jag känner gick ut i den lokala pressen, poserade för tidningens kameror tillsammans med sina elever under en av sina övervakningskameror och uttryckte sin starka åsikt att det var helt uppåt väggarna att förbjuda övervakningen. Till sin uppbackning hade han flera tonåriga elever vilka alla var rörande överens om att kamerorna var jättebra. ”Så länge det inte finns kameror på toaletterna så är de inga problem för mig”. Typ.

Obemärkt och överallt ploppar det upp nya kameror. Vi vänjer oss gradvis. Och ändå tyckte de flesta att det var lite obehagligt med tv-programmet Big Brother när det först kom. Ni vet den där såpan där deltagarna är inlåsta i ett totalövervakat hus dygnet runt i flera veckor. Jag var inte ensam om att reagera med obehag och kallt konstatera att ”det där skulle jag aldrig gå med på själv”.

Eftersom jag arbetar i skolans värld passade jag en dag på att fråga ett par lärare i fikarummet vad de tyckte om alla dessa övervakningskameror. Och som de flesta andra tyckte också de att det var bra. Och är det något som jag har lärt mig så är det att tron på kamerornas effekt är stor, alldeles för stor. För väldig få känner till hur lite effekt övervakningskamerorna egentligen har. Och ännu färre är de som har funderat över de långsiktiga skadorna som kamerorna istället åsamkar. Som det där med den avtrubbande effekten för att ta ett enda exempel av många. För vad är det för signaler vi sänder ut till våra minsta samhällsmedborgare? Att Big Brother på tv är förkastligt men att vilken vuxen som helst ska ha rätt att sitta och övervaka dig på en monitor i skolan. Och på bussen, tåget, i affärer, på gatorna, på sjukhus, på arbetsplatsen, ja i stort sett överallt. Utom toaletten då förstås, där går ju gränsen.

Nej, vi skapar medborgare som från barnsben blir präglade till att låta överheten göra vad som helst. Integriteten försvinner, vi uppmuntras så sakteligen till ett slags prostituerande där våra gränser suddas ut. Övergreppen kan öka eftersom vi inte längre har vett att säga nej.

En annan rektor jag känner kommenterade det hela genom att först påstå att hon var emot övervakningskameror men att hon inte tänkte stänga av kamerorna förrän någon ytterligare instans (jag minns inte vilken) fattat ett beslut som utan tvekan säger att skolan inte får använda dem. Men om man säger så, så kan man ju inte vara emot kamerorna. Inte på riktigt va?

Förutom att vara övervakad på jobbet så kan jag nu för tiden inte ens peta mig i näsan i fred på väg till eller från jobbet. De små globformade kamerorna som sitter som ett pärlband i varje SL-buss har full koll på mig. Jag undrar om även chauffören har det, kan han/hon se mig i en liten tv-monitor där framme i förarhytten? Kan han/hon kanske till och med se vad jag läser? Hugaligen. Trygghetssystem heter det visst, och jag som aldrig upplevt att det skulle varit speciellt otryggt på bussarna. Kanske är det så i innerstan, men knappast här ute i förorten där jag bor. Men faktum är att körkortslösa jag aldrig, under alla de år som jag har nyttjat de kommunala färdmedlen i Stockholmsregionen, har varit med om någon situation där en övervakningskamera skulle varit till nytta.

Övervakning handlar inte bara om kameror. Långt ifrån! I en diskussionstråd på Familjeliv.se var nästan alla mammor rörande överens om att de gärna skulle köpa ett litet mikrochip och sätta in i deras barns kläder som ett sätt att ha koll på var barnen befinner sig. Halleluja för den nya tekniken! Några mammor var beredda att gå ännu ett steg, nämligen att placera chippet under huden på barnen eftersom ”en jacka kan man ju ta av sig”. Jackan existerar för övrigt redan.

Idag finns det en uppsjö av tekniska lösningar avsedda att övervaka människor. Utöver kameror och chip finns det t ex sofistikerad programvara för datorer som bland annat kan skilja på och identifiera ansikten på ett foto. Det finns programvara som kan skanna Internet efter misstänkta terrorister, likväl som att reagera om du lånar en bok för mycket om tortyr på biblioteket. Det finns GPS-sändare i våra mobiltelefoner som med hjälp av satelliter kan berätta exakt var vi befinner oss. Det finns programvara som kan analysera övervakningsfilm för att spåra människor som i någon mening har ett avvikande beteende. Och ja, listan kan göras lång. För de som är intresserade kan jag rekommendera www.stoppa-storebror.se.

Men nu är det ju faktiskt så att vi vill bli kontrollerade och övervakade. Och våra unga allra mest. I skolan där jag arbetar har det den senaste tiden skett en mängd stölder ur elevernas skåp. Men bara på ställen där det inte finns några kameror. Och genast höjs ungdomarnas röster i protest: ”varför finns det inga kameror där för?!”. Att dagens unga inte protesterar mot sådana trivialiteter som krig, svält eller taskig behandling av politiska fångar i utlandet längre, må så vara. Vi får ju vara glada att de skriker om någonting i alla fall.

Och eftersom jag har rent mjöl i påsen ska jag ju inte klaga. Övervaka mig gärna mera, kära Storebror. Varför inte på toaletten också, jag gör ju inget konstigt eller olagligt där heller…

Debattlänkar   DN


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Linda

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Fröken, älskar du mig?

Av Linda Bjuvgård

”Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste” har författaren och supermamman Anna Wahlgren sagt. Låter inte det ganska logiskt och rätt? Inte har väl ett barn på 1-2 år ett så stort behov av social stimulans att det utan vidare släpper det trygga taget om mamma/pappa och umgås med vem som helst, var som helst, som t ex dagis, hela långa dagarna? Snälla nån, de har fullt upp med den lilla världen, världen allra närmast de själva. Den världen består av den närmsta familjen och hemmet. Och räcker inte det när man är så liten?

Ändå blir vi alla itutade att dagis inte bara är en praktisk lösning för att båda föräldrarna i en familj ska kunna jobba om dagarna – nej, vi får höra att dagis är snudd på nödvändigt för att våra barn ska bli rekorderliga vuxna. Hur ska annars de små liven lära sig det sociala spelet, säger man. Vi får höra att det är en viktig träning inför skolan. Ja, inte bara viktig utan absolut nödvändig för en normal skolgång. Ända från första dagen på dagis ska barnen tränas inför skolan. De flesta barn av idag får alltså en mellan 4,5-5 år lång förberedelse för skolan och ändå…

…så är det så uppenbart för de flesta idag att skolan inte funkar! Hur kommer det sig? Alla är ju så förberedda som de någonsin kan bli, ändå måste skolminister Björklund ta i med hårdhandskarna och strama åt tyglarna.

Ja, hur kommer det sig…

…att majoriteten av de ungdomar som jag träffar på gymnasiet varje dag i mitt arbete, som också har gått på dagis sedan blöjtiden, ändå inte kan sitta still och lyssna på sina lärare i mer än två minuter åt gången?
…att jag och många andra 70-talister och äldre inte gick på dagis men ändå har klarat både skolan och livet ganska bra?

Och…

…hur kommer det sig att nästan alla dagisföräldrar (framför allt mammorna) gör allt de kan för att lämna så sent som möjligt och hämta så tidigt som möjligt – om det nu är så BRA på dagis?
…hur kommer det sig att så många pusslar och sparar dagar till både höger och vänster – allt för att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går – om det nu är så BRA med dagis?
…hur kommer det sig att ingen vill att deras barn ska bli kvar sist av alla – när nu dagis är en så bra miljö med så välutbildad och professionell personal?

Du känner förmodligen inte personalen som du anförtror det bästa och största du har till. Du vet inte vad de är för sorts människor, vilka värderingar de har, hur empatiska dem är eller inte är… De måste inte vara pedofiler för att det ska kännas olustigt. Men fröken Britta och fröken Cissi älskar inte våra barn, så mycket är i alla fall säkert. Av alla möjliga logiska och sansade skäl är de är noga med att inte bli för känslomässigt involverade i våra barn.

Man kan alltid se på saker och ting ur olika perspektiv, men ibland måste man låta det sunda förnuftet och maggropskänslan få råda. När nu nästan alla föräldrar upplever det som en hjärtslitande terror att lämna ett vilt gråtande barn i armarna på en främmande personal, så kanske det är dags att fundera över om det är ett bra sätt att leva på. Jag minns hur det var att lämna min son på dagis i början. Han grät och så snart jag promenerat bortom hans synfält så grät jag också. Ung och oerfaren som jag var gick jag nästan på dagispersonalens försök att skuldbelägga mig för att min son grät. De insinuerade att det var jag som inte kunde släppa taget om mitt barn och att det var därför han grät. Idag sju år senare har jag talat med många andra föräldrar som också de måste ha svåra problem med att släppa taget om sina barn eftersom även deras barn gråter förtvivlat när de ska lämnas på dagis. Och det är alla sorters föräldrar jag pratar om, inte bara hönsmammorna eller de överdrivet känslosamma.

En del brukar invända med att säga att människor alltid har lämnat bort sina barn för att kunna försörja sig och sin familj. Och det kanske är sant, men det är en sanning med modifikation. Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) tog man med sig barnen ”ut på fälten”. Ungarna hängde bokstavligen med i bärselen och bärsjalar. När barnen var för stora för att bäras på brukade någon närstående passa dem. Någon närstående alltså: en mormor, farfar, väninna, eller ett större syskon till exempel – inte en helt främmande människa som fått en teoriutbildning av farbror Staten. En viss skillnad med andra ord. 

Människor diskuterar barn som om de vore varelser från en annan planet, men herregud människor, har ni glömt bort att ni själva har varit små? Minns ni inte hur det kändes? Kommer ni till exempel inte ihåg känslan när någon vuxen sa någonting som tillintetgjorde er för en stund, något som fick alla runt omkring att skratta men som fick dig att vilja sjunka ner genom ett hål i marken. Alla har vi väl varit med om sådant, utan att för den skull varit med om de värsta sorternas kränkningar. Minns då hur det kändes, minns hur medveten du var och inse att dagens barn är lika medvetna.

Barn av idag är inga annorlunda mot de barn som vi en gång var! De har samma funderingar över livet, samma rädslor och samma behov. Och om vi alla tänkte på det, så skulle vissa frågor bli så lätta att svara på – inte sant?

Dagis är ingen bra miljö och alla vet det. Skulle du stå ut med att alltid behöva äta, sova, gå på toaletten och luftas samtidigt med alla andra– inte efter dina behov? Det finns en annan sorts institution där man också till stor del lever så – den kallas för fängelse.

Men vi fortsätter att svälja våra tårar, stoppa ner obehaget så långt ner det går och k o m p e n s e r a med prylar och ”häftiga upplevelser”. Och inget kommer att förändras så länge vi inte är ärliga nog att fråga barnet inom oss själva. Och faktiskt vågar lyssna på svaret.

(Anna Wahlgren skriver passionerat och fantastiskt bra om barn och dagis. Några av hennes artiklar hittar du här.)

Debattlänkar AF


Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Hellre en svart än en kvinna

Av Linda Bjuvgård

Eftersom jag är en kvinna så brukar jag reflektera över sakernas tillstånd ur ett kvinnligt perspektiv. I alla fall ibland. Inget konstigt med det kanske? En sak som jag funderat en del över de senaste månaderna är det pågående presidentvalet i USA. Nu är ju jag av den uppfattningen att det valet är riggat från början till slut och att den riktiga makten ligger i andra händer än just presidentens. Men mer om det en annan gång. Alldeles oavsett så säger ändå valet något om hur det amerikanska folket – och därmed också till viss del hela den västerländska befolkningen – tänker.

För första gången någonsin (och fundera på det nu) så fanns det en kvinna att välja till president i USA. En kvinna - ni vet en medlem ur den där andra halvan av jordens befolkning. Bara det är ju så häpnadsväckande att hela planeten borde skaka i magmagrunden. Alla som röstar på demokraterna hade chansen att göra en reell skillnad. De hade kunnat ”göra historia”, som man brukar säga i USA. Men det blev inte så och jag vill påstå att det inte berodde på att kvinnan var just Hillary Clinton. 

Vän av ordning skulle nu kanske invända med två argument. Det ena är förstås det mest slående, att det inte är könet man ska rösta på, utan vem personen är och vad hon/han står för. Det andra argumentet skulle vara att den andra demokratiske kandidaten är svart, och genom att rösta fram honom så gör man också ett rejält nertramp i historien, för någon svart människa har ju heller aldrig intagit vita huset. Så sant, så sant. Men ändå… Det ekar ihåligt här. För av någon outgrundlig anledning så finns det alltid goda skäl till att välja bort kvinnor, när det väl gäller. Och här vill jag provocera genom att påstå att de flesta människors val har väldigt lite att göra med politikernas åsikter och hjärtefrågor att göra. Inte för att människor skulle vara dumma på något sätt (även om det finns sådana också), utan mest för att de flesta av oss är så slutkörda och upptagna av att klara av våra vanliga liv för att orka sätta oss in i vartenda val vi måste göra. Det spelar ingen roll om det gäller ett val av elbolag, mobiloperatör eller president/parti. Istället låter vi våra instinkter vägleda oss i våra val. Vad som ”känns rätt” får avgöra.

”Barack Obama känns som en bra människa”, ”Mona Sahlin verkar så labil och darrig på nåt vis”, ”Jag får taskiga vibbar av George Bush”…

Vad är det då som avgör vad vi känner? Ja, inte kan det väl vara så banala ingredienser som: ingrodda vanor, fördomar, rädslor och förtryck? Allt ivrigt utbasunerat av en massmedia som är allt annat än opartisk. Jo men, hur kan man annars förklara att vi gör samma val om och om igen? Hur kommer det sig annars att vissa frågor bara dyker upp när det handlar om kvinnor? Varför är det bara Sarah Palin som blir ifrågasatt som förälder och inte Barack Obama? Varför blev Hillary Clinton utsatt för mängder av sexistiska skämt och nedtryckande kommentarer under sin tid som kandidat, inte minst av Obama själv?  Hmm, kan det ha att göra med att det inte är rumsrent eller politiskt korrekt, utan snarare aja-baja-i-allra-högsta-grad att angripa någon på grund av dennes rastillhörighet, men (hör och häpna) fortfarande ganska okej att angripa en kvinna för att hon inte har en snopp?

Varför är bara den ena sortens fula förtryck aja-baja? 

Men om du som läser detta är en kvinna, var varsam! Om du blir alltför känslosam, kanske rent av förbannat upprörd över den obalans som råder för dig och dina döttrar: håll igen, sansa dig och för guds skull ta några djupa andetag innan du blottar dina känslor, för annars dröjer det inte förrän du framstår som bitter, otillfredsställd och allmänt jobbig. Härskarteknik, heter det visst och tillhör, i mitt tycke, en av de fulaste. För, eftersom du inte bara är kvinna, utan också människa så reagerar du säkerligen på sådana anklagelser genom att bli ännu mer upprörd, och den onda cirkeln har börjat få spinn…

Glöm heller inte bort att ordet feminism är något fult. Se till att inte bli förknippad med feminism!

Feminism = rörelse för kvinnors jämställdhet med män (Svenska Akademiens ordlista).

Och så var det, det där med språket också. I var och varannan bok och artikel om feminism så stöter jag på ett svårt och konstlat språk. Att som människa ständigt befinna sig i ett underläge är inget som jag kan tala lugnt och sansat om hela tiden. Känslor har en tendens att vakna till liv i mig. Och känslor SKA väckas! Det är liksom en naturlig del av att vara människa. Men ändå, varje gång frågan om ojämlikhet mellan könen ska dryftas i något offentligt sammanhang så ska alla känslor dämpas. Istället ska det "sakliga" språket fram – läs det manliga språket – och känslorna ska kamoufleras och paketeras in i ord som genus, sociala konstruktioner och könsmaktssystem. 

Varför kan ingen bara säga som det är? Att den ojämställdhet som råder är rent ut sagt förjävlig och bara helt enkelt fel!

Var inte blind! En mans ord tas nästan alltid på större allvar. En mans handlingar likaså. Både kvinnor och män har en tendens att mest vända sig mot mannen i ett sällskap bestående av en man och en kvinna. Prova, om du inte tror mig. Börja forska i din vardag, iaktta och reflektera och du kommer att häpna. Om du själv är kvinna, börja studera dig själv och ditt beteende. Men bli inte förvånad om det du upptäcker får dig att skämmas över dig själv.

Nej,

i en värld där kvinnor är så förtryckta att de kallar sig själva för tjejer fastän de har passerat 50-strecket...
I en värld där kvinnorna i ett av de mest jämlika länderna (Sverige) fortfarande tjänar
18 procent mindre än männen…
I en värld där kvinnor är de som gör mest för barnen, men ändå är de som har störst dåligt samvete för att de ”gör för lite”…
I en värld där ingen skulle komma på tanken att kalla en tävling för vuxna för killmilen, men där det inte finns några problem med en tjejmil…
I en värld där kvinnliga kandidater till viktiga poster bedöms efter utseende och sexighet, före kompetens och kunskap…

…där finns det fortfarande mycket kvar att göra. Och det finns all anledning att reagera varje gång en kvinna blir bortvald.


Tags:
Categories: Kvinnligt/manligt | Krönikor av Linda

10 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper