SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

MeRA25 och en ny europeisk demokrati



Foto: Mats Sederholm


Även publicerad i


Den politiska aktiviströrelsen DiEM25 med mer än 70 000 medlemmar över hela Europa startade nyligen sitt första politiska parti. Först ut blev Grekland och partiet MeRA25 med nästa års EU-val som närmaste mål. DiEM25-medlemmen Mats Sederholm om varför demokratin behöver förnyas på europeisk nivå.

Grunden och energin bakom MeRA25 härrör sig till vad som hände 2015 när den så kallade EU-trojkan tvingade Grekland till nya nödlån. Grekerna sa ifrån och röstade fram politiker som skulle försvara det grekiska folket, men som istället gick Trojkan till mötes och lät den eviga cirkulationen av lån till betalning av räntor på tidigare lån få fortsätta.  Läxan man vill lära sig är att EU:s utspel mot en enskild medlemsstat aldrig får hända igen.

MeRA25:s politiska program bygger på vad man kallar för konstruktiv olydnad och består av en 7-punkter lång åtgärdslista. Den 26:e mars tog Yanis Varoufakis tillsammans med tre MeRA25-kollegor plats i Ilisia-teatern i Aten under en välbesökt presskonferens. På frågan från en Reuterreporter om MeRA25:s förslag om att drastiskt sänka skatter för mindre företag, att stoppa panikutförsäljningar av statliga tillgångar och att skapa ett statligt betalsystem för att skydda sig från inflytande från finansmarknader och så vidare är realistisk och genomförbar förklarar Varoufakis:  Detta är ”riktlinjer och förslag som har ett enda enkelt syfte, att återföra realistiska hopp till det här landet.”

När nationalism och protektionism växer i Europa och flitigt uppmärksammas av media så växer samtidigt denna Europas gemensamma rörelse DIEM25 med MeRA25 som sin första partigren. Men varför paneuropeiskt? Varför startar man inte bara ett vanligt traditionellt parti med en ny politik i Grekland?

Anledningen är att de krafter som sätter ordningen i Europa är nationslösa varför demokratin, människors möjlighet att kunna stå upp emot dessa nationslösa krafter också måste organiseras bortom nationsgränser. Finansmarknader, EU-kommissionen, EU:s centralbank och Internationella valutafonden verkar gemensamt på en nivå som inte längre har en tillräcklig närhet till medborgare. Dessutom så är de heller inte helt demokratiska till sin natur och tenderar att skapa sin egen hybrid av politiker, teknokrater och tjänstemän såsom vi sett upprepas genom historien då kaster och aristokratier av olika slag tagit över bestämmandet när makten centraliserats.  En samlad europeisk medborgarkraft som med all tydlighet vill ändra på de demokratiska förutsättningarna i EU är DiEM25:s uppsåt och som man ser det, den enda möjligheten till att behålla demokratin. Att just DIEM25 för den här politiken beror på att man inte har ett gammalt politiskt tankegods att försvara eller gamla samhällstrukturer och traditioner att ta hänsyn till. Man är ett resultat av dagens sociala och politiska realiteter. MeRA25 är den första konkreta valbara manifestationen av denna unika politik.

Uppstarten i Aten blev inte helt odramatisk. När kvällsaktiviteterna kom till sitt slut så reser sig plötsligt en handfull besökare och protesterar högljutt. De blev senare identifierade som högerextremister. I taxin på väg till hotellet höll taxichauffören med om alla de iakttagelser av Grekland som MeRA25 beskriver men chauffören kommer inte att rösta på dem. Han, liksom så många andra har förlorat hoppet till politiker.

Det nationella vänsterpartiet Syriza som dominerar den Grekiska regeringen lockar inte medborgare eftersom de som politiker så gruvligt svek folket 2015. En nationell traditionell vänsterpolitik är inte vad DIEM25 primärt söker. Man söker aktivister och nytänkare som oavsett politisk bakgrund vill göra om det sociala och politiska Europa till något som kan återföra optimism och engagemang.    

Idén med att ”lyfta demokratin”, människors inflytande från en nationalistisk nivå upp till den nivå där den verkliga makten agerar är förmodligen något som förr eller senare kommer att väckas även i Sverige.  Här växer stödet för en folkomröstning om medlemskapet i EU samtidigt som en tydlig majoritet vill att Sverige är kvar i EU.

Någon Yanis Varoufakis syns inte i Landet lagom. Kombinationen av en karismatisk kändispolitiker, användandet av uttryck som ”det djupa etablissemanget” och oligarkstyre är möjligtvis lite för svulstigt för många svenska politiker, redaktörer, politiska analytiker och intellektuella.

Men från ett väljarperspektiv finns det alldeles säkert ett behov av politiker som med trovärdighet och tydlighet kan fånga upp en oro för överstatlighet och politisk uppgivenhet. Någon som kan vända upp och ner på de etablerade partierna och tvinga fram ett politiskt nytänkande. Någon som törs säga likt det som Varoufakis yttrade:

”Vi har inget europeiskt parlament, det har alltid bara varit där som ett fikonlöv, som en ersättning för bristen på genuint demokratiska processer.”

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Förakt för radikala

Av Mats Sederholm

Även publicerad i tryckt version hos 2018-02-09

Om man har en radikal syn på samhällsförändring idag så tillhör man en mobb av faktaförvanskande, lättlurade, oansvariga och ondskefulla skrikhalsar som skapar destruktivitet.

Det är slutsatsen av David Brooks, kolumnist i New York Times, analys i sin artikel översatt till svenska och publicerad på DN som: ”Ledare: Felet med radikalismen”. En lättsam och infriande läsning för den minskande skara av läsare som fortfarande är övertygade om att orsaken till ökande populism, till misstroende mot etablissemanget och ett nytt politiskt landskap över hela västvärlden endast är ett ovanligt virus, nämligen denna radikala, elakartade och infekterande mobb från vänster  eller höger. Men som man underförstått menar, det är de väletablerade politikerna, ekonomerna och opinionsbildarna som är de självklara herdarna och helarna.


David Brooks New York Times

Det finns något religiöst över detta. Åtminstone en stark verklighetsflykt. Tankarna går till Titanic och orkestern som spelade för 1:a klass passagerarna in i det sista. Välklädda, kultiverade och välbärgade människor, främst män, som delar på en illusorisk kultur som bara måste bestå.

För mig som är politiskt engagerad i en aktiviströrelse bestående av 70000 medlemmar, med konkreta ekonomiska, sociala alternativ till gällande ordning, med en längtan efter en genuin demokrati, efter transparens - tillsammans med människor som för länge sedan lämnat det sjunkande skeppet; syns kolumnister som Brooks som en utdöende ras.

Panamadokument, paradisläckor, tiotals år av politiskt välfriserade och ljugande presidenter, en ovärdig övervakning, en liten maktfullkomlig klick av människor inom finansindustrin som tillåts äga det mesta i världen, medieföretag som kontrollerar miljoner människors digitala liv, ökande psykisk ohälsa, en globalisering som förflyttat makten så långt bort från människors vardag att ingen längre bryr sig, är några exempel på isberget. Måhända fake news för sådana skribenter som Brooks eller andra liberala ledarskribenter i våra svenska media. Bakom förnekelsen ligger förstås insikten om att detta eländiga tillstånd är skapat av alla de makthavare man själva söker bevara, de vanligaste demokratiska och odemokratiska krafter som så länge styrt i vår västvärld.

Deras världsbild är drabbad av ett tunnelseende som långsamt minskat toleransen för politisk mångfald. Den flitigt använda prideflaggan och dess olika färger symboliserande tolerans och öppenhet saknas när det gäller mångfald i tanke och visioner. Den är idag svartvit. Det gamla vanliga i vitt och allt annat oavsett om det är radikalt eller radikaliserat i svart. Homofobin heter filofobi, rädslan för visdom. DN väljer att publicera Brooks. En räddhågsen, vajande, blödande och döende tjur på den politiska arenan som lite slött rusar mot närmaste röda skynke. Stungen av människors uppgivenhet över de styrande orsakat av den halvdemokratiska politiska och alltmer distansierade representationslösningen i förbund med en global och dikterande finanskapitalism. Att försöka täppa till truten på alla politiska dialekter utanför de traditionella är ett rop på hjälp och inget annat.

Det som en gång var ett liberalt ideal, att värna om individens rättigheter gentemot makt och myndighetsutövande har nu förbytts till dogmatism och självbevarande. Häromdagen uttryckte DN-skribenten Martin Jönsson sin starka oro över att Facebookanvändare i en enkätundersökning tilläts uttrycka sina egna åsikter över vilka nyhetskanaler som ska prioriteras i flödet. För tänk om de väljer bort de ”riktiga” nyheterna , de ”auktoriserade” och ingen längre lyssnar till Jönsson och Brooks.  Tänk vad mycket enklare det vore om man slapp blanda in individers egna åsikter.

Det iskalla vattnet stiger genom det sjunkande skeppet och paniken sprider sig. De må vara så att i denna undergångens stund att några av Titanics passagerna skriker, är högljudda, knuffar på varandra och att varje liten sak som yttras inte alltid är sant, men likväl, i jämförelse med liberala ledarskribenter står de på stadig grund vid insikten om att vårt samhälle inte längre främst tjänar medborgaren.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nyheter med politiska åsikter är inte önskvärda

Av Mats Sederholm

Delvis publicerad på News Voice

En tydlig majoritet av världens befolkning vill inte ha sin nyhetsrapportering förvanskad av politiska åsikter.

Endast hälften av befolkningen i 38 länder anser att deras nyhetsmedia klarar uppgiften att rapportera nyheter utan en politisk böjelse. I Sverige är förtroendet högre, 2/3 delar anser att svenska media klarar detta.

Undersökningen från Pew Reserach Center visar också att frågan om politiskt befriade nyheter är mer viktigt i länder där man utsatts för en kraftig medial poltitisk inblandning.  I Sydeuropa där man drabbats av statliga nedskärningar eller en politisk/ekonomisk intervention från EU och ett etablissemangsstöttande media så har man också större krav på ett opolitiskt media.

I USA är kraven på ett politiskt befriat media också ovanligt stora. Ett politiskt liberalt orienterat media och ett stöd för demokraterna har förstärkt den amerikanska befolkningens krav på en politiskt obunden nyhetsrapportering.
Så hur reagerar svenska  media på detta?

Chefredaktören på sajten Journalisten.se Helena Giertta tror att det låga förtroendet för medias opartiskhet inte har med media att göra utan att det handlar om nyhetskonsumenterna som inte får gehör för just sina politiska åsikter och därför får för sig att media gör fel.


Svt Morgonstudion Fredag 12/1

Vi ser alltså precis samma förnekelseretorik som i våras och i samband med att en stor undersökning om människors missnöje om media, SOM-studien, publicerades. Den gynnade mediaproducenterna istället för att söka svaren på missnöjet hos både producenter och konsumenter. ”Kunden har alltid fel” tycks vara både mediefolk som medieexperters automatförklaring.

Så här långt har det varit relativt tyst om det pinsamma beskedet om medias oförmåga att undvika vinkla nyheter politiskt. SvT Kultur tog upp nyheten där Giertta på journalisteförbundet yttradesig. Är detta inte märkligt? Skulle man ifall det framkom något dråpligt om vår regering endast  fråga regeringen själv om en förklaring? Och vad förväntar man sig då för svar?

Efter SOM-institutets rapport i våras skrev jag en artikel på SvT Opinion (som avböjt denna artikel) och i en 2 delar lång krönika här på Klar sikt som just belyste förbiseendet av åsiktsjournalistiken och hellre fokuserar på faktafel. Åsiktsjournalistiken som felorsak skulle ju sätta fokus på mediaproducenterna medan faktafel som orsak till misstroende är människor och mediakonsumenters påhitt.

När nu äntligen åsiktsjournalistiken, den politiska, tas upp och bekräftar en stor anledning till misstroende mot media så  leds allting om och återkopplas till mediekonsumenterna igen. Istället berättar media gladeligen om att människor i Sverige verkligen har ett stort förtroende för media. Man gjorde samma sak i våras trots att flera undersökningar pekade på det motsatta.

De flesta journalisters djupaste kall och övertygelse är att aldrig göra avkall på kritisk analys.  Men vad de aldrig förstår är att deras urval av sann kritik inte är objektiv. De märker inte sina egna åsikter eftersom detta kräver en självinsikt, en medvetenhet som alltid tycks underordnad kårandor,  yrkesstolthet och ägares politiska agendor. Det finns i huvudsak två orsaker till misstroende med media. Journalister och redaktörers inbäddade åsikter eller sociala mediers faktafel. Tror någon att media skulle föredra att debattera det första?

Kommer vi någonsin att få erfara nyhetsrapportering och samhällsanalyser som sätter fokus på konsumenterna och vikten av att ge ett opartiskt underlag för människor så att DE kan skapa sina åsikter istället för att låta media ha opinionsföreträde? Det är ytterst en demokratifråga och en fråga om vems åsikter som är viktigast. Ett fåtal opinionsbildare i media eller flertalet konsumenter och medborgare.


Källor


Pew Reserach Center: http://www.pewglobal.org/2018/01/11/publics-globally-want-unbiased-news-coverage-but-are-divided-on-whether-their-news-media-deliver/
SvT Kultur; https://www.svt.se/kultur/medier/undersokning-opartisk-nyhetsbevakning-viktig-sa-lange-media-rapporterar-det-man-vill-hora
Svt Opinion: Artikel av Mats Sederholm om mediamissnöjet
Helena Gierttas uttalande i SvT Kultur sänt i SvT Morgonstudion:
Men även om man lever i länder med demokrati så har man ändå den här skillnaden (mellan vad medier levererar i jämförelse med ens krav på oberoende journalistik)
Jag tror att det kan bero på att man väntar sig att få sin världsbild bekräftad och om man då inte får det eller att man inte håller med eller att man tycket att det här beslutet är dåligt eller att den här utredningen inte borde tillsats eller vad de kan vara. Då tycker man kanske att den här nyheten eller att det här mediet inte har uppfyllt sin funktion


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Konsumtionen och verklighetsflykten



Av Mats Sederholm


Även publicerad på i en kortare version.

Konsumtionen ökar berättar de senaste undersökningarna. Och vi vet ju hur det låter när politiker och ekonomer sjunger innantill ur nothäftena. Bra för den ekonomiska tillväxten, bra för sysselsättningen, bra för vår välfärd...

Men för alla er som stannade hemma och instinktivt undvek våra köpcentrum under Black Friday, ni som funderar över ifall vårt samhälle kan fortsätta med en förbrukningstakt som motsvarar 4 jordar. Ni som undrar varför ingen enda artikel eller analys av de katastrofala sjukskrivningarna och utbrändheten handlar om vår samhällskultur, om individualiseringen, tidshetsen eller den avdunstande känslan av samvaro och hjärta. Ni som undrar varför samhället i all sin dar vill höja den nedre gränsen för pensionsåldern? ”Vi lever längre och det kostar”, säger det ekonomipolitiska autosvaret. En djupare förklaring är den alltmer utbredda synen på människan som en ekonomisk varelse varför alla former av nyskapat levnadsutrymme tvångsmässigt måste fyllas ut med lönearbete.

Våra bostadsområden som en gång sjöd av liv och gemenskap avbefolkades först då barnen institutionerades och lämnade lekparker tomma och övergivna. Nu ska parkbänkar och promenadstråk rensas bort från alltför alerta pensionärer som just fått en chans att ta ett djupt andetag och reflektera över livet eller äntligen kunna ägna sig åt sina livslånga drömmar. ”Iväg och jobba med er, ännu har ni inte brunnit ut.”
 
” – Vi söker en verklighetsflykt, och det har gjorts satsningar på stora köpcentrum med många aktiviteter”, säger John Magnus Roos, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och redaktör för Konsumtionsrapporten.

Är det våghalsigt att tro att verklighetsflykten har med verkligheten att göra? Att vi konsumerar för att finna gemenskap, en identitet, ett värde, en status, en nisch och en kick i en kultur som inte när oss med den verklighet vi verkligen behöver. Den extroverta människan, den aktiverade människan, den uppdaterade och maximalt energigivande människan, samhällets idealmänniska,  håller på att krokna. Sprickan mellan den naturliga människan och denna samhällets vedträ till varelse växer för varje dag som går och allt fler faller ner i denna ravin mellan förmåga och måsten. Inte en enda politiker eller ekonom ids närma sig detta systemfel annat än genom att återföra problemet till individnivå eller till den lokala arbetsplatsen.

Besök i köpcentrum har fördubblats de senaste 5 åren, samtidigt slår graden av psykisk ohälsa nya rekord. Har vi någonsin haft ett större behov av en ny radikal politik, av nya ekonomiska och sociala visioner och har vi någonsin varit med om en sådan kompakt tystnad.

Förklaringen är att våra ansvariga politiker, våra opinionsbildare och myndigheter är systemförvaltare och inte samhällsförändrare. Och ska det hända någonting som kan skapa en förändring som exempelvis #metoo gjort,  så är det aktivism som gäller.

Ett utvilat och klart sinne. Vitalitet, närhet till naturen och mer samvaro med sina nära och kära tillhörde 90-talets framtidsvisioner om ökad livskvalité i en tid då man fortfarande trodde att samhällsutvecklingen syftade till att göra människors liv bättre. Idag tycks samhällsutvecklingen mest tjäna sig själv.

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 Europas nya parti



Av Mats Sederholm

Även publicerad på


DIEM25, den europeiska demokratirörelsen som startades 2016 kommer att formera sig även som ett parti. En överstatlig europeisk politik kan därmed få en europeisk demokratisk motvikt i Europaparlamentet, skriver författaren Mats Sederholm.


DIEM25 blir ett transnationellt parti, ett Europaparti, Detta står klart efter en omröstning bland deras 60.000 medlemmar runt om i Europa.

Men vad innebär det?

Ifall DIEM25 blir invalda i EU-parlamentet så skulle de ge Europas befolkning en mer direkt representation. En överstatlig europeisk politik får en europeisk demokratisk motvikt.

Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

Begreppet Europa har dessutom alltmer översatts till att betyda EU. Då DIEM25:s medlemmar inte bara kommer från EU-nationer så skulle Europas befolkning få en unik representation med DIEM25 i Europaparlamentet.

    Vilka är då DIEM25:s viktigaste frågor?

Demokrati i meningen en nerifrån-upp-påverkan samt transparens är nyckelord liksom att få ett slut på ett ekonomiskt och socialt förfall som man menar håller på att vittra sönder Europa. En röst på DIEM25 skulle också bidra till kritik mot beslut bakom stängda dörrar liksom en demokratiskt oklar sammanblandning mellan banker och politiker.

    Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

I dagsläget finns ett ekonomiskt program framtaget, the European New Deal. Där finns konkreta förslag på hur man vill tämja finansmarknader och bankers maktställning och istället avleda ekonomiska resurser till satsning på gröna investeringar och på en social upprustning.

Något som man menar är ett måste för att kunna återskapa optimism, värdighet och vitalitet bland människor.

Bland övriga prioriterade frågor förutom sysselsättning, flykting och migrationsfrågor kan nämnas:
  Ett europeiskt anti-nedskärningsprogram.
 Att motverka skatteparadis.
Regleringar av »Big Tech« och »Big Pharma«. En europeisk municipalism,  d.v.s. lokalt självbestämmande, direktdemokrati. Feminism.

Kan detta bli ett parti i Sverige? 

I dagsläget är det inte klart vilka länder man till en början kommer att agera i. Man kommer först söka nationella allianspartier som är beredda att stödja DIEM25:s ekonomiska politik och progressiva agenda.

Om det inte är möjligt så kan ett eget DIEM25-parti komma på fråga för respektive land. Partiet är samtidigt skeptiskt till existerande nationella partier som man menar mest prioriterar »mikropolitiskt käbbel«.

Men framförallt är det nya Europapartiet främst en politisk aktiviströrelse där drivkrafterna finns bland lokala medlemmar och grupper. I dagsläget finns en liten officiell lokal grupp i Sverige men utan förutsättningar för att skapa ett svenskt parti.

Det bör också sägas att alla initiativ i rörelsen alltid sker med en godkännande översyn (peer review) av flera medlemmar.

Vad som däremot inte går att ändra på är till exempel könsfördelningen bland medlemmarna i de ledande och validerande råden som måste vara lika. Detta är inskrivet i DIEM25:s förordning liksom den uttryckliga meningen: »DIEM25 är en feministisk rörelse».

I valet röstade 73 procent av DIEM25:s medlemmar och 93 procent av dessa röstade för att DIEM25 ska skapa en politiskt representativ sektion. 
Är Europas befolkning redo att investera sina politiska mandat i en ny politisk riktning?

Skulle svenskar våga lämna de traditionella partierna till förmån för något som pekar bort från en traditionell politisk och ekonomisk ordning men som också innebär ett avståndstagande från högerextremism?

Att det bland EU-politiker finns en förståelse för vikten av sociala initiativ bevisades av EU-toppmötet  i Göteborg senast. Men frågan är hur de traditionella partierna ställer sig till denna  ideologiskt radikala och progressiva rörelse/parti?

En katt bland hermelinerna eller en öppning för ett efterlängtat demokratiskt skifte.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

De säger: Det finns inga alternativ

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård


Även publicerad på och på engelska på DISSIDENT VOICE

VI lever i tider av ökad global ekonomisk orättvisa, misstroende mot etablissemanget och en politisk terräng som ritas om i en sådan omfattning att få analytiker riktigt förstår vad som sker. Sällan har vi sett en sådan politisk rörlighet och möjlighet till förändring. Men den styrande politiska konsensusen i Europa och västvärlden tycks orubblig: ”Det finns inget annat alternativ”.

Det politiska och ekonomiska ramverket berättar att det är hårt arbete, krediter och konsumtion som medborgaren har att förhålla sig till. Det outtalade budskapet är att en fortsatt utveckling av demokratin inte är möjlig varför ett annat samhälle präglat av delaktighet, tolerans, trygghet och livskvalitet heller inte går att förverkliga. Varför stannar politikers leveransförmåga vid vardagspolitik, blockstrategier och röstfångeri och varför kan man inte längre diskutera visioner och vidareutveckling av vårt samhälle? Vad har skett som har låst fast allting i ett skruvstäd?

Med början på 1980-talet gick politik och ekonomi skilda vägar. Banker fick fria tyglar att låna ut pengar så att tillväxten kunde eldas på samtidigt som den fria marknaden skulle göras ännu mer fri. Politiker och ekonomer var överens: ”Det finns inget annat alternativ”.

Därefter kom skuldkriserna på 1980-90-talen. Ett auktoriserat pyramidspel som vi till vardags känner till som fastighetsbubblor, finansbubblor med mera.

En globaliserad finansindustri satte den nya världskulturen. Allt måste gå snabbare, vara enklare, vara tillfälligt och följa finansmarknadens snabba kast. ”Finns det inga jobb på din ort, slit upp din familj och flytta till en annan.” Anslutningen till politiska partier och fackföreningar minskade, det gamla samhället uppfattades som rigid, trögt och omöjligt.

Människor uppmanades att gå runt sin egen betalningsförmåga och konsumera med framtida inkomster. Ett annat sätt att kringgå naturlagarna var den nya konsumismen. Den enkla principen att efterfrågan skapar utbud hade utgått. Istället skapade man först utbuden för att sedan med marknadsföring introducera efterfrågan liksom en nödvändig konsumtionskultur, lika illusorisk som tobaksreklam och bankkrediter.

Det nya samhället präglat av individualisering, effektivitet, strategiskt tänkande och mindre sammanhållning växte långsamt fram från 1990-talet in över 2000-talet. 1970-talets ideologiskt politiska vidd hade krympt ihop till en röd-grön-blå legering, ett samstämmigt arbets- och konsumtionsideal.

Så kom finanskraschen 2008 som drabbade miljoner människor med arbetslöshet, människor som förlorade sina hem och tvingades betala finanskalaset när länder måste spara in på mänsklig omvårdnad för att kunna betala skuldräntor. Politiker och ekonomer i västvärlden är ändå överens: ” Det finns inget annat alternativ”.

Politikers demokratiska kontrakt med medborgarna gick inte längre att upprätthålla. Den gamla principen att låta politiken hålla ordning på kapitalismens värsta påfund hade på några årtionden förvandlats till att istället låta politiken skydda finansvärlden från allt för mycket av demokratiska påfund. Politikers solidaritet med finansindustrin blev starkare än den med medborgarna. En ny kast av makthavare växte fram, ett skikt, en hybrid av politiker, ekonomer och teknokrater, ett allt djupare etablissemang.

Ovanför detta lager har dessutom en oligarkisk klick av makthavare, främst inom finansindustrin, förstärkt sin ställning. De agerar bortom nationsgränser och oberoende av länders statsbudgetar, arbetslöshet, materiell och social misär. Odebatterade och skyddade i globaliseringens namn.

Med åren och märkligt nog till mångas förvåning, har populism och kritiken mot makthavare tilltagit. Det utdragna kontraktsbrottet mellan de styrande och massorna har skapat en protektionistisk präriebrand över hela västvärlden på temat ”Det räcker nu”.

Den europeiska centralbanken och EU-politikers hot om att 2015 stänga ner Greklands banker och öppet avvisa en demokratisk folkomröstning var ett övergrepp, man hade lika gärna rullat in med tanks men då hade illusionen om att EU är lika med fred fått sig en mer uppenbar törn. När demokratin i Grekland sattes ur spel så stod Europas djupa etablissemang tysta och såg på. De tänkte förmodligen: ”Det finns inget annat alternativ”.

Destruktiv extremism, motsättningar och en uppgivenhet över hur samhället utvecklar sig är inte skapat av odemokratiska krafter eller av politiska dårar, det är skapat av och upprätthålls av alla våra vanligaste politiker, av EU-teknokrater, lobbyister och andra inflytelserika personer i vårt samhälle. De menar att människors missnöje hotar ”demokratin” men deras demokrati är endast ett mantra, ett urtvättat klubbmärke, ett lättjefullt tillmäle för att i en populistisk ton få människor att förtära en samhällsstruktur som för länge sedan passerat utgångsdatum. Detta går inte att avleda som en fråga om korrekta fakta eller inte, det är en fråga om en korrekt samhällskultur eller inte.

Alternativen består av en långsiktig förändring av synen på demokrati. Politiker måste återvända till sina uppdragsgivare väljarna och garantera de mest grundläggande ekonomiska förutsättningarna. Man måste frigöra mänsklig omvårdnad från ekonomisk hets och all den ohälsa och pessimism som den skapar. Det är dags att avlusa samhället från feltankar som att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser samtidigt som en liten procent äger enorma resurser. Politik måste inte heller vara ett val mellan antingen en ekonomisk maktfullkomlighet eller en statlig maktfullkomlighet.

Politiker behöver din hjälp, de behöver människors röst och tydliga besked. De måste anvisas till en helt annan politik och till en utvecklad demokrati som törs göra om och göra rätt. De kommer inte att gilla det, de kommer att skälla, bullra och hota, men det finns inget annat alternativ.

Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 kliver in på den politiska arenan

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Publicerad på
i en något kortare version samt på Truth out   på engelska.


”Europas största ’politiska rörelse’ är alla som väljer att inte rösta. Det finns miljoner potentiella väljare i Europa som varken stödjer högerextremism eller nyliberal-status-quo-politik.” Mats Sederholm från Diem25 om varför Europa behöver ett transnationellt progressivt parti.

”För att direkt kunna  konfrontera etablissemanget och skapa det progressiva Europa som så desperat är nödvändigt så uppmanar vi alla aktivister till att praktisera ”Konstruktiv Olydnad”.”

Citatet är en uppmaning till att inte acceptera ett odemokratiskt EU. Men demokratirörelsen DIEM25 (Democracy In Europe Movement)  är långt ifrån en renodlad proteströrelse. Att vägra acceptera förslag från EU menar man, måste kompletteras med motförslag.  Efter starten 2016 så har man skapat allianser med progressiva rörelser och politiker runt om i Europa och haft en kontinuerlig dialog med sina medlemmar. Man har ställt frågor såväl till andra som till sig själva om hur EU och Europa kan demokratiseras. Hur man kan sätta stopp för banker, teknokrater och en europeisk politisk konsensus som saknar politiska visioner. Som saknar lösningar på en utbredd europeisk arbetslöshet, på nedskärningar och kreditlösningar till förmån för banker och det ”djupa etablissemanget”.

I våras introducerade man European New Deal. Här finns svaren på frågorna i form av principer och förslag till konkreta politiska förändringar. Principer som exempelvis omvandlingen av rikedomar till investeringar som gynnar en grön och hållbar ekonomi men också anti-nedskärningsprogram och job-garanti-program. Bankförmögenheter, arvsskatter och gröna skatter ska leda om resurserna till Demos, folket.

DIEM25 har efter bara ett år förvandlat sitt politiska manifesto till konkret politik. Lösningen på vad man anser är Europas största problem, arbetslösheten måste först angripas genom att tämja banker och hela den finansiella sektorn så att stabilitet kan skapas i ett Europa som är på väg att slitas itu av ekonomiska och sociala krafter. Det övergripande syftet är att återinföra optimism och människors förtroende.

Idag består den största ”politiska rörelsen” av alla de Européer som väljer att inte rösta alls. I det franska valet röstade 12% blankt, mer än någon gång efter andra världskriget. Det finns alltså miljoner potentiella väljare i Europa som varken vill rösta på nationalism/högerextremism eller på nyliberal-status-quo-politik. En tomt utrymme av politisk mark där DIEM25 vill befinna sig.

Är då inte DIEM25 bara ett nytt vänsterinitiativ? Skatter och regleringar är ju trots allt gammal klassisk vänsterpolitik.

Man har i botten en mer holistisk och mindre identitetsorienterad syn på politik. DIEM25 söker allianser med grupper, rörelser och politiker oavsett deras partitillhörighet. Man saknar en ideologisk prestige vilket varit förutsättningen för mitt personliga engagemang och lust att verka politiskt.

”Det finns inte något enskilt parti i Europa med ett ledarskap kapabelt till att utvecklas från mikropolitiskt käbbel till nödvändiga och uppriktiga utbyten av idéer och som inte tillåter "politicking" (att övertyga/tinga andra om att rösta på ett speciellt parti). Nationalistisk politik, partipolitik passar inte våra syften.”
Yanis Varoufakis

Ett politisk unikt och målande exempel på hur de skiljer sig med sin mer holistiska syn på vilka krafter som råder i världen är hur de vill uppmärksamma på Silicon Valley som en destruktiv form av internationalism.

Google och andra sociala medieleverantörer samlar idag information från alla de som använder exempelvis deras tjänster. Problemet är inte att information samlas, problemet är att varje individ bidrar till detta sociala kapital men saknar själv kontroll över det. Fram till idag så har den biologiska människan haft lagstiftade skydd mot övergrepp. Men idag så har denna människa expanderat till att också vara en ”cyborg”, en digital människa.  Men den människan saknar mänskliga rättigheter. Med smartteknologier blir människor förvisso lite smartare men samtidigt så är det företag och myndigheter som hela tiden tillåts vara ännu smartare eftersom de kan samla in materialet och ligga steget före. Om inte du som individ ger ditt tillstånd till företag och myndigheters utbyten och rotanden i din privata värld så stängs du ute från det sociala nätverket. Helt oacceptabelt.

DIEM25 vill skapa en motkraft till Silicon Valley genom en fri, öppen och decentraliserad teknologi. Man vill skapa ett internet där varje invånare har kontroll över sin egen plats och sin privata information.  Internet kan sedan utgå från en sådan teknologiskt öppen bank av medborgarinformation vilket innebär att alla utbyten av information har sin grund i individers integritet och värdighet. Med andra ord  så förflyttas inflytandet tillbaka till människor. Något som borde vara självklart i en demokrati.

Som aktiv i DIEM25 och i Validating Council har jag det sista året både medverkat till och kunnat konstatera hur nya lokaka aktivistgrupper startas upp i land efter land. Hur de tillsatts med kompetenta människor som brinner för gemenskap och ett annorlunda Europa. Det växer så det knakar just nu och nästa naturliga steg är att formera sig som ett politiskt parti. Europas första transnationella parti.

Grekiska journalister undrar nyfiket ifall Diem25-grundaren och den forne finansministern Yanis Varoufakis nu ska återvända till den grekiska politiken. Men som transnationellt parti så är det alla Europas DIEM-medlemmar som avgör vilka länder som DIEM25 kommer att starta upp sin partiverksamhet i.


Erik Edman koordinator, Mats, Yanis Varoufakis m.fl

Igår Lördag den 9/9, en vecka innan den europeiska kommissionen har sitt ”State of the Union speech” , arrangerade DIEM25 eventet ”The real state of the Union” i Bryssel där man utvecklade starten av DIEM25 som parti, med fokus på det europeiska valet 2019. Jag och Linda var för övrigt på plats i en fullsatt teater med 1000 personer och fick chansen att både se och efteråt lära känna medlemmar och DIEMs kärna. Bara positivt. 

”Vi kommer att skaka om Europa, vänligt, passionerat men bestämt”.

Ett gigantiskt demokratiseringsprojekt  som givetvis kan ta vilken riktning som helst. Men för mig som inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år så känns det hoppfullt i en nödvändig och unik tid av politisk turbulens.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Systemhatare från höger - Nej Tack


Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Även publicerad på NewsVoice

Är du kritisk emot systemet? Spännande!
Är du emot globaliseringen också. Jag är fortfarande intresserad.

Men tyvärr har det blivit alltmer uppenbart att många med de här tankarna vill något annat, något väldigt mycket annorlunda än vad jag vill.

För de är inte främst emot systemet för att systemet urholkar människors kraft och gör dem tomma och anpassningsbara. De är bara emot de delar av systemet som yrkar på något kollektivt. Systemet för dem är skatter, staten, myndigheter och gemensamhet.

De är inte främst emot att barn hålls instängda på förskolan 7-5 för att det hindrar barnen från en naturlig uppväxt med sina käraste till hands i en verklig värld och av medmänskliga skäl. De är det eftersom de vill återskapa en gammal och fast familjekultur. Inte för familjens skull utan för den patriarkala ordningens skull och för att kvinnan ska hem igen.

De är inte främst emot globaliseringen för att globaliseringen leder vår kultur bort från människovärde och demokrati. De är emot globaliseringen eftersom de ser globaliseringen som en elit som bara vill bestämma över dem och de vill helst bara slippa andra som lägger sig i.

De vill inte främst ha ekologisk mat för att det är nyttigare och skapare ett naturligt och grönare samhälle.  De vill ha det eftersom de är övertygade om att annan mat är ett sätt för staten att förgifta människor och staten ska ge fan i dem. De vill inte vaccinera sig främst för att det kan vara en hälsorisk, de vill heller inte kontakta den vanliga vården främst  för att den ser på människan som en enkel biologisk maskin och saknar en holistisk syn på människan. Nej de vägrar eftersom de är övertygade om att den gemensamma sjukvården, deras system, medvetet vill dem illa.

De är emot feminism eftersom hela tanken på att kvinnors karaktär och kompetens ska få utrymme i samhället försvagar allt vad de står för. Att den patriarkala ordningen och förtryck skulle ha gjort kvinnor fly förbannade och skapat feminism vill de inte vidkännas, de hänvisar hellre till en elit som hittat på feminism och sedan lurat människor.

De uppmuntrar till hat mot muslimer och förvandlas då för en kort retorisk stund till försvarare av kvinnor för att det tjänar deras islamofobi, samtidigt som de uppmuntrar till kvinnoförtryck i rollen som vit-makt-förespråkare och den vita mannens naturliga dominans och världsordning. De är den gamla tidens korsriddare i nya kläder.

De hänvisar till konspiratoriska förklaringar, inte för det faktum att konspirationer verkligen kan finnas och att det är vettigt att beakta alla förklaringar med tanke på korruption, intriger och härskarteknik, nej, för att ”systemet alltid är konspiratoriskt” och vill dem illa.

De misstror inte media för att media har för stor makt, nej för att media gör som deras egna sajter gör, väljer fakta efter tycke.

De är inte emot härskande system, tvärtom de stöder härskande system. När kapitalism, banker och stålar styr varenda steg i deras värld, när fria marknaden och konkurrensnormen härskar över dem i varenda andetag så har de ingenting emot detta.  De har ingenting emot den kapitalistiska eliten eftersom den säger ”gör vad ni vill, ni har frihet”. Att detta förvandlar dem till fria kanariefåglar i en instängd bur av stålar och makt vill de inte veta av.

De är inte emot härskarstrategier, de hyllar härskande. De ställer folk mot folk, religioner mot religioner, väst mot öst, öga för öga och tand för tand, precis som härskare alltid fått fotfolket att göra.

De hatar aktivister eftersom aktivister är progressiva medan de är regressiva. De tror att alla människor som vill verka för en förändring och aktiverar sig är styrda av en elit. De vill, precis som en elit skulle önska sig av dem, supa sig fulla på selektiva fakta och bli oförmögna till handling och förändring och således stödja gällande ordning.

För dem är kärlek sammanhållning men utan medkänsla.

Systemhatare från höger, jag vill aldrig beblandas med era åsikter och er människosyn men ni har mig på er sida när någon ska tysta er röst för sin egen makts skull.

 


Tags:
Categories:

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 2



Av:
Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del 1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.


Förnekelseretoriken
---------------------------
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:

"Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år." SVT:s Programdirektör Jan Helin

"Hitler litade inte heller på medier" är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.

”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”
. Fredrik Virtanen Aftonbladet

Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem: ”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.

Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.

Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar  men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp. Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros. 

Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?



Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
-------------------------------------------------------------
SOM-institutets undersökning och analyserna i MMM säger att:
•    För 2014 var förtroende för journalister ungefär 50/50 (Figur 2 sidan 61).
•    49% av befolkningen mellan 16–85 år ansåg 2015 att nyhetsmedier är opartiska i sin nyhetsrapportering. (sidan 21)
•    SOM-undersökningarna visar att stödet för media är stabilt och att det inte finns någon trend för minskat förtroende (återkommande slutsats).


Så till Mediakademins förtroendebarometer från 2017:

•    Här kan man istället läsa att förtroendet för media minskar kontinuerligt sedan 2011 inte minst DN som förlorat förtroendet bara det sista året och nu slår Frälsningsarmen med endast 2%. Förtroendet för morgontidningarna har dalat kontinuerligt de senaste 2 åren.

Denna undersökning  förringas i MMM med motiveringen att en sådan här trend är otydlig!

Nästa studie är Novus undersökning från 2016. Den bekräftar att SD-sympatisörer i högre grad inte litar på traditionella media. Men säger också att:
•    60% av svenska folket (inte enbart gruppen SD-sympatisörer) tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar (att jämföra med SOM-institutet som menar att ca 49% anser att media skulle vara opartiska).
•    43% tror inte att media ger en rättvisande bild av samhället.

Ovan undersökning förringas i MMM som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.”

Hur kan man ta debatten i media om mediemisstroende på allvar med sådana här medvetna urval och vinklingar av undersökningar?


I det globala perspektivet faller alla svenska undersökningar samman
---------------------------------------------------------------------------------

Detta om de inhemska undersökningarna. Om man istället ser till de stora och globala förtroendeundersökningarna som exempelvis Edelmans Trust Barometer 2017 så blir bilden än mer intressant.  33 000 människor i 28 länder deltog under oktober och november 2016. Om man här börjar med att se till vad man kommit fram till vad gäller den svenska opinionen så finner man:

•    Förtroendet för media i Sverige ligger på 33% och Sverige befinner sig bland de 10 länder (av 28) med lägst förtroende för media.

Edelmans undersökning förringas i MMM som ”ett oroväckande tecken”.

Nu kan man verkligen undra över SOM-institutets undersökning liksom analyserna kring den. Man får en känsla av att hela mediedebatten som något sektartat. Finns det trots allt en hemmablindhet som smittat av sig och som gagnar de etablerade.  Inte illasinnad, inte medveten och helt utan agendor. Bara oförargligt oupplyst och inskränkt. Vi har sett det tidigare. Statsvetare och prognosexperter stod med gapande hakor efter valresultatet i USA. 

•    Den globala bilden är vad gäller förtroende för media som de skriver. ”Trust in Media Plunges to All Times Low”

•    De traditionella media är de som tappat allra mest förtroende sedan 2011.

Och kanske är det just den globala bilden de flesta borde se till för att förstå sammanhangen. Men det kräver att man orkar zooma ut från Publicistklubben, GP, Aftonbladet, Svenska medieforskares analyser, Almedalens forum, Vetenskapsfestivalen med mera. Jag tror det är absolut nödvändigt att se hela bilden om man vill ha en vital diskussion. Åtminstone om man söker verkliga svar och inte en utvald blandning av korrekta fakta eller frågeställningar som stödjer ens identitet, yrkesstolthet eller ett allmänt värnande av de etablerades självbild. Eller varför inte bilden av Sverige som ett moget och förnuftigt land.

Problemet med ett katastrofalt dåligt förtroende för media i såväl Sverige som världen handlar inte enbart om media, det handlar om ett allmänt dåligt förtroende för myndigheter, organisationer, politiska partier, affärsverksamheter, ledarskap eller för ”samhällssystemet”.

Det allmänna förtroendet för institutioner i världen sjunker. Från 2016 till 2017 var så fallet för 21 av de 28 länderna (Sverige oförändrat). 2017 hade det mest utbredda missnöjet sedan 2012 då dessa undersökningar påbörjades.

Kretsloppet av Misstroende - > Oro -> Populism snurrar allt snabbare.

Är det ens möjligt att diskutera sådant här? Kommer vi att få se en enda analytiker eller professor som törs ta i något som faktiskt andas systemkritik? Att media stängt dörren och barrikaderat sig måste bli ett exempel och inte ett steg i ett fortsatt samhällssjälvplågeri där människor rusar till nästa möjliga radikala parti i jakt på samhällstänkande friskluft.  

Edelmans konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är:
Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”. 

Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt. En sak är säker, det är en spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 1

Av: Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Boken ”Misstron mot medier”(MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.

Kunden har alltid fel
-----------------------
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter  så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna. Framme vid kapitlet ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade.  Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.

Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.

En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.

Sanningsversionen som prioriteras
----------------------------------------------------
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter. ”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen "utvalda-fakta-versionen" eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”

Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
--------------------------------------------------------------------------
MMM tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst. Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.

Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:

Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?

Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.

Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr som under en intervju med dold kamera får frågan:  ”Would it be 'fair to question the intellect of the American voter,”.  Carr svarar: ”Oh, no. They're stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trump’s presidentkampanj och ryska influenser.

Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska dagbladet och SvT om detta men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.

MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:

”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”

Källor

Mediastudier och boken ”Misstron mot medier” (Kan laddas ner)
http://mediestudier.se/publikationer/misstron-mot-medier/

CNN-Intervju med CNN reporter Jimmy Carr
http://www.dailymail.co.uk/news/article-4655134/CNN-producer-Kellyanne-looks-like-got-hit-shovel.html

 

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper