Av Linda Bjuvgård

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda | Politik

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats | Politik

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats | Mytologi/Magi | Politik

Hej på er

Här kort bara lite status-läge.

Först vill jag nämna skribenten Lindas (ej Klar Sikt-Linda) länk (se hennes kommentar) till grundlagsändringen som just nu håller på att klubbas igenom.
Tack Linda för en superviktig länk.

Som jag försökt förmedla sen några veckor tillbaka så har både jag och Linda haft nolltid över. Vi har bl.a. annat jobbat med media och Robotfolket och får se vart det bär i eventuella recensioner m.m. Att skriva är en sak, men så ska man vara försäljare också och ringa upp kulturchefer på landets största tidningar, radiokanaler och berätta att man har en bok som är såååå viktig, det är ett helt annat yrke!!
Kulturredaktioner får nya böcker varje dag tillskickade av förlag och konkurrensen för att få en recension är mördande hård.

Uppgraderingen av Klar Sikt gjorde jag i natt och hoppas på att det inte ska leda till några tekniska problem, utan tvärtom, stoppa en massa kommentars-spam som plågat oss och er läsare. Den nya bloggmotorn som ni som läsare inte kan särskilja mot förut, har ett administrativt gränssnitt där man kan hantera och filtrera spam. Ifall ni stöter på problem med sidan så ropa till.

Jag hoppas att vi ska kunna återkomma med bra krönikor här också inom kort.
Tills vidare, ta gärna del av Linda:s länk.

Allt gott!
Mats

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

Av Mats Sederholm

För 15 år sedan ansåg jag att allt detta med ”hemliga regeringar” och dylikt var rent nonsens. Det var osociala, introverta och allmänt tvistade hjärnor som sysslade med sånt. Jag blev direkt illa berörd av det. Jag var då också under influens av nyandlighetens ”se bara ljuset” tänk. För mig var det otänkbart att världen t.ex. skulle acceptera utvecklingen av EU till ett slags förenta stater. Det var otänkbart att människor skulle acceptera storebrossamhället eller att bli microchippade m.m. Jag tänkte då att, det finns inte en chans att människor kommer att acceptera något så uppenbart otrevligt och farligt. Alla känner väl till uppenbarelseboken eller boken 1984!

Men jag lärde mig. Det tog mig några år att förstå hur detta går till. För att förklara hur den apparat fungerar som ändå kan få en sådan utveckling till stånd så krävs det massor av krönikor. Det var därför som jag och Linda skrev boken Robotfolket vars varningar om framtiden tar en allt tydligare form.  Men ett av de sätt varmed man kan skapa en skräckvärld och få människor att själva driva på den, är vad denna krönika ska handla om.

Normsättningarna

Ett samhälle bygger på grundnormer. Politisk demokrati är exempel på en sådan norm. Andra grundnormer är tron på vetenskapen, tron på pengars betydelse, tron på konkurrens, tron på jämställdhet o.s.v. I andra samhällen utgör religionen en grundnorm. Dessa normer genererar olika sidor eller egenskaper i ett samhälle. Normerna infiltrerar och påverkar dess innevånare. Normerna sätter de ramar ur vilka människor definierar sunt förnuft, normalt beteende, rätt och fel o.s.v. Normerna är inte enbart rättesnören som människor följer, människor BLIR normerna. De LEVER normerna och ser själva till att normerna efterföljs. Detta beroende på att de aldrig fått ett alternativ till normerna, samhället utgör i den här meningen en sekt.  Att bryta sig ut innebär att man mister flocktillhörigheten, något som extremt få människor klarar av att göra. Se krönikan ”Är du också bevakad?”

Nåväl, ur grundnormerna formas underordnade normer, vardagsnormer som vi lever med i det lilla. Moden, musikstilar, humor, sociala beteenden, barnuppfostran, samliv, karrärslusta, existentiella värderingar o.s.v. De här vardagsnormerna är de som vi handskas med varje dag. På arbetsplatser, i familjer, på dagis, i föreningsverksamheten, inom idrotten, på krogen o.s.v.  De här vardagsnormerna är vad som direkt styr oss, det är de som utgör vår vardagliga verklighet. Grundnormera är däremot mer diffusa och abstrakta och något som man personligen inte har någon anledning att förhålla sig till, de är ju som de är.  Pengar måste man ha, man måste klara sig själv, arbetsmarknaden erbjuder de jobb man kan välja på, politiker sätter gränserna för visionerna om vårt framtida samhälle, världen  är såsom det rapporteras om i våra media, historien är som den går att läsa om i våra historieböcker, världen är funtad såsom vetenskapen säger och du som människa värderas utifrån vilken grad som du kan anpassa sig till dessa vardagsnormer.

Människor i gemen lever i vardagsnormernas värld. Inkapslade i de mindre ramverk av livsvillkor som grundnormerna genererar. Det betyder att ifall man har makten att påverka grundnormerna, så har man makten över flertalet människor och deras vardagsliv. Och dessutom utan att människorna bryr sig eller ens reflekterar över det.

De som råder över grundnormerna. alltså de normer som är förenade med det ekonomiska systemet, globala klimatpolitiker, de politiska valmöjligheterna eller media kan också forma civilisationers utveckling. De kan påverka traditioner, kulturer och allt det som i sin tur råder över människors vardagsliv.

Men det måste följa vissa regler, det finns gränser för hur stora förändringar man göra utan att människor stannar upp och till sist börja söka efter förklaringarna bortom deras vardagsliv.

De små framgångarna skymmer

I vår värld så är vi stolta över all den medicinska forskning som i sin tur genererar mediciner eller hjälpmedel som ser till att rädda liv, eller som kan se till att skapa hopp och drägliga liv för t.ex. alzeimersjuka.  Men vad få reflekterar över, eftersom den insikten existerar på grundnormsnivå, är att det är samhället i sig som skapar de flesta av de sjukdomar som samhället sedan kan reparera. Grundnormer såsom konkurrens, tidseffektivitet, materialism o.s.v. skapar de flesta av de hjärt-kärlsjukdomar som vi sedan får hjälp med. Grundnormerna genererar ett samhälle där vi utsätts för massor av gifter som i sin tur skapar allergier eller cancer. Bristen på grundnormer såsom empati, ”människan kommer först” genererar människor med psykiska besvär eller som begår övergrepp av olika former.


De konkreta besvären utspelar sig i människors vardag, medan grundnormerna som genererar dem, existerar utanför människors omedelbara begreppsvärld.

Lösningarna på problemen utspelar sig på vardagsnivå, alltså vad läkaren på vårdcentralen förklarade, vad fröken i skolan sa på senaste föräldrasamtalet, eller vad företagsledningen i sina våndor över hur de ska hålla lönsamheten vid liv, beslöt angående personalnerdragningar eller förmåner. Lösningarna befinner alltid på en nivå under grundnormerna som genererar problemen. Därför sker heller inte större förändring i samhället.

”Det är så många inbrott i vårt kvarter, några övervakningskameror skulle kännas skönt”

Grundnormerna som generar de människor som mår dåligt, som saknar respekt, som givit upp och stjäl, håller politiker och media tyst om. Medan kamerorna, de kortsiktiga vardagslösningarna presenteras och accepteras eftersom dessa är begripliga i vardagsvärlden.

Ett storebrorssamhälle kan sakta växa fram eftersom det är de små vardagslösningarna som styr. ”It’s a small reasonable step for a man, but an insane leap for mankind".


De som äter snittar, dricker champagne och minglar på det årliga mötet på ”World economic forum” i Davos, eller de som ses på det årliga Bilderbergmötet, eller de allra mest inflytelserika tankesmedjorna,  är de som ytterst har möjligheterna att skruva på grundnormerna. Att införa globala gröna skatter skulle ge kortsiktiga och attraktiva lösningar på de globala klimatproblemen, de skulle passa som en vettig vardagslösning. Men grundnormen handlar om reglering och kontroll. Gröna skatter skulle generera en värld mer kontrollerbar och mer anpassad till en kommande världsregering. 

Att införa en microchippning av människor kommer att kunna lösa vardagsproblem där löften om att ”dina barn är under uppsikt”, ”din kropp kommer att känna av en sjukdom och varna dig”, kommer att vara vettiga vardagslösningar. Grundnormen, att kontrollera och märka människor som boskap framstår då som abstrakt och inte särskilt aktuell.

Att låta Iran eller andra länder utan "demokrati" ha kärnvapen är ett hot mot oss. Därför kanske krig behövs fär att sätta stopp mot detta. Så ser vardagslösningen ut. Grundnormen är att krig är tilllåtet och att vi här i väst vet bäst.
Det fungerade i Irak och det kommer att fungera igen. Ett steg närmare ett världskrig, men med små positiva lösningar i vardagen så köper människor den övergripande och extremt obehagliga utvecklingen.

Vad kan man göra för att uppmärksamma omgivningen på "de små vettiga stegen som skapar ett vidare vansinne"? 

Ta ut dom ur vardagen när frågeställningar kommer på tal som du vet kan generera små kortslutningar till lösningsförslag.  Det är snart valtider. Ställ öppet frågan ifall det är någon som tror att världen blir bättre oavsett vinnande parti. Slit ut dem ur snacket om villaskatten, "partiledaren X verkar bättre än partiledaren Y". "A-kassan slår hårt" o.s.v. Lyft fram frågor som makt, inflytande och kanske tankar om en annan värld.

Mats      
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

Av Mats Sederholm

Istället för en djupare krönika så tänker jag hänfalla mig åt några av de senaste nyheterna. Några av dem så bisarra att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig.

En strålande glad Anna Hedenmo på Aktuellt tipsar om ett fantastiskt reportage i kvällens Agenda. Det ska handla om livsglädje i Afghanistan. Är kriget på väg att ta slut, kan människor återgå till en normal vardag, är tankar som genomströmmar en först.



Men nej, livsglädjen handlar om ”Afghan Star”. Den Afghanska versionen av ”Idol” utmanar talibanerna! Hur cyniskt kan det bli? Hur nedlåtande och osjälsligt kan vi uppträda här i väst?
Man bara gapar och inser att vi tagit ytterligare ett steg närmare ett terrorattentat här i Sverige.

Så till nästa osannolika story.

Sexköpare är förstås ingenting som vittnar om ett gott samhälle. Det är en tragisk företeelse för alla inblandade, ett mänskligt nederlag, behov och utbud skapade därför att vårt samhälle är så andefattigt och kärlekslöst att själlös sex uppenbarar sig som en bieffekt. Vad är lösningen på detta då?

En annan värld, andra värderingar och normer, jo jag vet att du läsare är överens med mig.

Men lösningen på problemet är att skicka lila kuvert till den sexköparens familj så att det uppenbaras för alla inblandade vad det är som pågår. Det tycker vår justitieminister Beatrice Ask.


”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask under seminariet.”

Jo visst blir det ett jävla liv, precis som när man fick en hemanmärkning med sig hem i tredje klass i skolan efter att man snackat för mycket på lektionen.

Aftonbladet frågar:

Men om ett barn öppnar brevet?
”– Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far.”

Tillbaks till linjalen och ett slag på fingrarna.
Läs hela artikeln här

Men så här ser våra politikers visioner ut. De sträcker sig fram till, nästan nästippen, sen är det becksvart.

Jag ska avsluta den här nyhetskrönikan med tips på en bra artikel.


På DN – kultur ska det bantas med personal. Det utbryter diskussioner förstås, främst bland kulturskribenterna själva. Men även SvT Debatt ägnar ett program åt detta. Som vanligt debatter på lägsta nivå. Men jag hittade i alla fall en upplyftande artikel om detta och det centrala problemet. Den handlar om hur mediakonglomeratet Bonnier breder ut sig och i värsta kommunistiska anda tar över svensk media. Jag nämnde det själv i en tidigare krönika där jag uppmärksammade Newsmill och DN:s förmodade samarbete och en artikel jag blev nekad till på Newsmill.

Artikeln finns på Newsmill, ja en censur i det här läget går bara inte!

Isabelle Ståhl skriver om ”Bonnierkoncernen är ett hot mot demokratin”.

Tack för idag

Mats

Debattlänkar: DN  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).

Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?


”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

Av Mats Sederholm

Är vi på väg mot slutet? Jag menar, finns det en tid framför oss då den gamla världen är på väg att växla in på en ny?

Det mesta talar för det.

Det pågår idag en helt unik utveckling på vår planet. Mänskligheten håller sakta men säkert på att införlivas i en likformighet och centralisering som aldrig titigare skådats. Globaliseringen som hela tiden accelererar är fundamental och i linje med vad man skulle kunna förvänta sig av en utveckling som närmar sig en slags totalitär stagnering, därefter någon slags härdsmälta och sönderfall, och senare en helt ny värld.

Den pessimistiska ser enbart att människan är på väg att fängslas allt mer. Jag håller med om detta, men detta är inte slutet. Människan är yvig till sin natur och den saknar rätt genuppsättning för att kunna hållas fången inom ett och samma paradigm. Ju finurligare man är som arkitekt av den mänskliga utvecklingen och som drivkraft bakom globaliseringen, desto längre kan man lura människor och desto mer lyckosam kan man bli i sin strävan att likrikta människan. Problemet är att ju mer man drar åt snaran, desto högre blir trycket där inuti säcken. Motreaktionen blir explosiv när den väl kommer. Den blir förhoppningsvis så explosiv att det mesta av den gamla världens strukturer en gång för alla krasas sönder.

Tidigare paradigmsprängningar såsom medelmåttiga nationella revolutioner eller som gigantiska kollapser av t.ex. kommunismen har lett fram till förändringar, men aldrig tillräckliga för att skapa ett nytt mänskligt paradigm.

Den kommande svängningen blir ett rent helvete för de som fortfarande tror på den gamla världen. En riktig apokalyps. För oss andra handlar det om en period av fritt fall, en befrielse och tider av chanser till nystart.

Idag märker vi bara hur vattnet sakta lämnar stranden och hur delar av botten torrläggs som aldrig förut. Suget som drar vattnet ut mot havet har vi svårt att definiera för den annalkande tsunamin är bortom synhåll.

Den globaliserande kraften lämnar dock spår efter sig hela tiden. Den går att upptäcka och alltfler gör det också. Bara på de senaste månaderna har det som betraktades som konspirationsteorier för ett halvår sedan börjat få en verklig form. Omfattande politiska och medvetna agendor bakom kulisserna har blottats. 

- WHO och Läkemedelsindustrin
Den plötsliga vaccineringshysterin slog de flesta med häpnad och med en känsla av överdrift. Pandemibegreppet ändrades för något år sedan så att denna svininfluensa plötsligt kunde klassificeras som pandemi. Då drar också beställningarna på vaccin igång per automatik. WHO:s (som ändrade pandemibegreppet ) rådgivare är kopplade till läkemedelsindustrin. I dagarna så har WHO fått stå till svars inför Europarådet. Ordförande i rådet säger bl.a.

"Detta har kostat regeringar mycket pengar som kunde ha spenderats bättre, stressat människor och skapat kaos i sjukvården. WHO har förstört mycket av sin trovärdighet då de slagit falskt alarm."

Mer om detta finns i en artikel på Vaken.se.

- Klimatbluffen
I åratal har vi fått lära oss att det är människor som är skyldiga till den globala uppvärmningen genom alla koldioxidutsläpp. Drivkrafterna bakom detta har varit rent politiska och inte enbart grundade på en koncensus bland forskare som de flesta fått lära sig. Läckagen av mejl mellan forskare vid ett forskningsuniversitet i England i höstas visade sig innehålla både arrogans och mörkläggning av sanningen. Men även efter detta så har fler pinsamma avslöjanden har kommit fram där bl.a. IPCC, FN:s klimatorgan tillika nobelpristagare, använt ovetenskapliga metoder för att lyfta fram sin favoritförklaring av den globala uppvärmningen. Dessutom: Temperaturen under 2000-talet har heller inte stigit såsom alarmisterna hade trott. Något är gravt fel.

För många är sådana här nyheter helt obegripliga, är det verkligen sant, kan det verkligen vara så att så många blir förda bakom ljuset på en sån bred front, tänker de flesta. Den här osannolika känslan är en del av ett uppvaknande som alltfler gör just nu.

Känslan av att media är trovärdiga och objektiva har också fått sig några snytingar. Detta förtroende kommer att falla ännu mer allteftersom människor klarar av att smälta ”den otroliga känslan” , vakna till och ta till sig andra bilder av verkligheten.

Sanningsrörelsens uppsving i media under hösten och reaktionerna från systemet visar också vilken oerhörd rädsla som råder bland mainstream-journalister och försvarare av systemet. Inte minst kan undertecknad intyga detta. Rena lögner, retoriker, censur och skrämselskott av alla de slag haglade vilt under hösten när sanningsrörelsen stack upp huvudet.

Så, läsare. Var vid gott mod när det gäller förändringen av vår värld, det rör verkligen på sig. Mer avslöjanden och tappade hakor kommer.

Den övergripande agendan där klimatbluffen, WHO-bluffen endast utgör några pelare är svår för folk att se. Den är så omfattande och ofattbar att det kommer att krävas ytterligare några år innan den blir möjligt att greppa rent känslomässigt/förnuftmässigt, rent intellektuellt finns alla underlag till hands redan idag. Man kan dock iaktta den eftersom den delar på gemensamma värderingar och ifall man är uppmärksam på dessa. Nedan är några av dessa värderingar:

Den nya världsordningen slår sönder gränser, den splittrar människor så att de ska flyta fritt, den teknologiserar människor, den materialiserar människor, den programmerar och försöker neutralisera människor, den bagatelliserar människor, likgiltifierar människor och kanaliserar människors andliga och mänskliga längtan efter att bli sedda och betrodda till meningslösa underhållnings/drog ersättningar av alla de slag. Slutligen, den avdemokratiserar långsamt vårt samhälle.

Så har denna förändring och kommande paradigmskifte något att göra med 2012?

Vi närmar oss den 21/12 2012 med stormsteg. En del tror att mänskligheten verkligen genomgår ett inre gudomligt uppvaknande när nu Mayaindianernas långa cykel närmar sig sitt slut om knappt tre år. Nåja, om man ska finna det uppvaknandet så tvingas man leta djupt inne i människors dolda undermedvetande och bland kollektiva underströmmar. För i handling så finns det ännu inget uppvaknande över lag. Och ledsen men, det är i den här verkligheten jag vill ha en förändring. 

Jag tror att 2010 måste bjuda på en konkret och tydlig ny riktning bland människors tankar och inte minst handlingar, ifall vi ska få se ett omvälvande paradigmskifte redan i December 2012. Eller kanske det är så att vi måste bli av med 2012 innan alla illusioner om ett gudomligt ingripande har släppt och vi kan börja sätta spaden i marken.

Vägen fram till dess att det vänder är turbulent och utrensande. Den är kluven då världen till en början kommer att utvecklas enligt nuvarande hårda och mörka väg. Men kontrollen och makten bryter till sist ihop i någon mening. Hur vet jag inte. Därefter kan en annan värld blomma ur ruinerna. Exempel på signum för vägen framåt är som jag ser det:

• Den globala staten tar till en början allt tydligare former samtidigt som våra trossystem tappar alltmer i förtroende i takt med fler dramatiska avslöjanden. Ett ökat medvetande bland människor.
• Alla trossystem är krasst hierarkiskt uppbyggda och tron på den hierarkiska formen kommer vittra sönder allteftersom.
• Det största trossystemet, den monetära ekonomin blir på allvar ifrågasatt.
• De religiösa trossystemen, religionernas dogmatiska inflytande blir ifrågasatt.
• Förtroendet för de politiska trossystemen underblåses. Människor väljer plötsligt att inte rösta på samma gamla partier.
• Globala konflikter kommer att utbryta under denna resa. Den konservativa världen kommer att hårdna i takt med att makten glider dem ur händerna.
• Människor tar ansvar och väljer att skapa egna samhällen som inte binder upp sig mot samma gamla ekonomier, som söker självförsörjning i största möjliga grad.

Att det blir en ändring är en del av skapelsens eviga cykler. Om de senaste århundradena kunde förminskas till några månader så skulle tanken, i dagens snötäckta och nedkylda Sverige, på att vi skulle kasta oss i vattnet för att få lite svalka om några månader, framstå som rena snurren. Plötslig barmark här och där om nån månad räcker inte heller för att övertyga, men de som har ögonen öppna och kan tänka själva kommer att förstå.

Mats

Tags:
Categories: Allmänt | Framtid/Visioner | Krönikor av Mats

Av Linda Bjuvgård

Vi vet vad vi inte vill ha, va? Av någon anledning är det så mycket enklare att fastslå. Jag ska ta några av mina egna exempel:

Jag vill inte…
 …leva i en värld där kvinnans kraft och essens är så förtryckt att kvinnor förtrycker sig själva och varandra av gammal vana…
…att främmande människor ska ta hand om våra barn mer tid än vi själva gör. 
…att våra föräldrar – den dagen de blir gamla - ska bo på institutioner där de aldrig mer får komma ut i friska luften. Där underbetald och ibland ganska understimulerad personal, som de inte känner, ska torka dem i rumpan.
…leva i en värld där svälten bland världens barn faktiskt har ÖKAT de senaste decennierna, trots alla 50-lappar vi sms:ar in under pågående TV-galor.
…leva i en värld där soldater nu använder mammor som levande sköldar i krig? Mammor som dör mitt framför ögonen på sina barn, barn som dessutom tvingas leva utan både mamma och pappa resten av deras miserabla barndomar.
…ha en värld där kvinnors bröst är så sexualiserade och ägda av männen att det är helt okej att flasha dem i filmer och på stora affischer på stan, medan kvinnor som ammar sina små sitter och gömmer sig på toaletten för att inte stöta sig med amningsfobiker.
…att pojkar ska skolas in i en hårdhet de inte äger, en tuff yta som skyler ett sårbart hjärta.

Och så vidare. Ni kan redan en massa andra saker som är fel med denna värld. Saker långt grymmare än de jag nyss räknat upp. Saker så hemska att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Går det att göra på något annat sätt? Är en annan värld möjlig eller måste vi ha det så här? Vem bestämmer hur det ska vara?

Jag lyssnade på John Lennons julsång här om dagen. Ni vet den där som går ”so this is Christmas…”. Har ni hört vad kören sjunger vid sidan om?

”War is over. If we want to. Now...”

Smaka på de orden. Jag hade aldrig noterat dem förut. Så enkla men så oändligt sanna. Jag försökte med så många fler ord säga samma sak i min krönika ”Fred – Äh, vem bryr sig!”. Men eget ansvar och insikten att det inte behöver vara så oerhört komplicerat tar emot. Och mer än så. Det gör människor arga. Vi bär alla på så mycket smärta eftersom vi alla – mer eller mindre men aldrig helt utan - bombarderats av denna världs sjuka normsystem och perversiteter allt sedan vi tog våra första andetag.  Vi tror att livet ska innebära en viss dos smärta. Att det är menat så och inget att göra något åt. När så någon kommer och påstår att kanske, kanske det inte måste vara så, att det kanske, kanske inte är sant – då gör det ännu mer ont.

”The pain you carry is the love you withhold” (“Smärtan du bär på är den kärlek som du håller tillbaka”).
Alex Collier

Vårt stora grundproblem, har jag märkt, är att vi inte ens har förmågan att se en annan värld framför oss. Det tycks som om vår fantasi inte räcker till och som om vi har en inneboende spärr som slår igen och stänger alla dörrar till utopia så snart vi börjar komma någon vart i våra tankar. Ett mentalt och känslomässigt fängelse inte helt olikt det som omgärdar en misshandlad kvinna som är så nedtryckt att hon tycker att hon inte är värd nåt annat.

Så den normdränkta, robotifierade och ack så nedtryckta människan muttrar:
”Jaha, du tänkte sååå… Men det känns ju inte möjligt… Ha ha, hur skulle det någonsin kunna bli så?! Du ser ju hur det ser ut i världen…”

Men om vi inte ens klarar av att drömma om den värld vi vill leva i, hur ska vi då kunna skapa den?

Det kan vi inte heller och därför är det så viktigt att vi sätter igång och drömmer!  Vi inte bara borde drömma, vi måste, annars händer ingenting. Det är sant att tanken är skapande. Först kommer den inspirerande gnistan som vi oftast inte ens lägger märke till, sedan kommer tanken.  Först därefter kan vi så småningom handla (för en esoterisk förklaring av detta läs gärna Mats artikelserie).

Så vi måste börja tänka på och visualisera oss den värld vi vill ha. Och vi måste våga ta ut svängarna också. Inte nöja oss med halvmessyrer. Lek med tankarna! Ställ krav på livet! Det är okej att drömma stort. Vad som helst som funkar inom naturlagarnas begränsningar är möjligt (kanske mer än så…). Vi behöver knappt ta med någonting från den gamla världen in i den nya.

En indelning av planeten i länder är ingen naturlag (och en värld utan länder betyder inte per automatik en likformad värld utan mångfald - det är elitens version, inte min.)
Pengar är ingen naturlag.
Hierarkier är ingen naturlag.
Ledarskap är ingen naturlag.
Ej heller känslomässig smärta. Tro det eller ej.

Varje gång våra tankar krockar med ett ”fast blablabla bara måste vi ha i alla fall” bör vi stanna upp och tänka till. Är det verkligen så? Kanske men också kanske inte. I vart fall ska inget tas för självklart.
 
För vet du vad.  En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om den värld jag önskar (och ännu mer om den framöver).

Jag tänker mig att vi återgår till att leva i stammar. Kanske inte ute i bushen direkt och inte utan skojig teknik, men i vart fall nära naturen. Jag tror att vi är skapta för just detta. Vi behöver varandra. Vi behöver nötas och blötas mot varandra och vi behöver varandras stöd. Småbarnsföräldrar ska inte bo isolerade och utlämnade till att på vansinnets rand ta hand om skrikande bebisar klockan 3 på natten. Det ska finnas andra människor omkring dem som kan ta över när det behövs. Andra människor som blir nära och trygga vuxna för barnen de också. Människor som finns där och avlastar för att de vill det, inte för att de får betalt för det.

Och självklart finns det gamla människor i stammen också. De är en stor tillgång med sitt tidsperspektiv, sina minnen av det förflutna och sina kunskaper. Och när de inte orkar mer så finns hela stammen där för att ta hand om dem.

I min drömvärld är människor snälla och respektfulla mot varandra. Vi låter kärleken flöda utan motstånd för alla vet att de är värda kärlek och att de får allt de behöver. Brist existerar inte, inte i någon mening.  Vi omger oss inte med mängder av materiella ting, bara det vi verkligen behöver och njuter av.

Och självklart har kvinnans kraft och väsen sin självklara plats, till gagn för båda könen.

Hur ser era utopia ut?

En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

Jag är inte bara en robot - jag är naken också!

Av Linda Bjuvgård 

Integritet kan ha många innebörder men den som jag syftar på i denna krönika kan nog bäst beskrivas så här: ”En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).” (Wikipedia)

Integritet är en viktig del av att vara människa. Människor som saknar integritet liknar mer robotar än människor.

Slavar, krigsfångar, koncentrationslägersfångar, tortyroffer m fl är exempel på människor som på grund av yttre omständigheter och tvång tvingats att ge upp en stor del av sin integritet. Men medan de utgör – sett i ett större perspektiv – ganska få och extrema exempel är det lätt att glömma bort den samhällsutveckling som sakta tagit form och fått styrka och som drabbar oss ALLA. Det är en samhällsutveckling som startat i västvärlden men som är på väg att lägga hela Jorden under sig. Den kommer som en tjuv om natten och ännu är det inte många som ens känner till dess existens.

Det handlar om slutet för den personliga integriteten. Dess död om man så vill.

HUR DET SER UT IDAG

Mobiltelefonerna som spred sig som en löpeld över västvärlden var ett tidigt steg som vande oss vid att öppet och helt ogenerat avhandla de mest privata ämnen och frågor ute på stan eller varför inte sittandes inklämda som sardiner på ett pendeltåg. Jag minns hur besvärad jag var i början när jag skulle svara i min gamla mobil på t ex en buss. Jag undvek mobilen så långt jag kunde. Idag har jag vant mig även om jag fortfarande inte är fullt så ogenerad som somliga andra som jag titt som tätt tvingas lyssna på, på stan.
  
På Internet lämnar man också ut sig vitt och brett. Det liknar mest en själslig prostitution. Och man nöjer sig inte med att lämna ut sig själv, man lämnar ut sina barn också, som förstås inte har mycket att säga till om.

En gång i tiden var dagböcker något hemligt och högst privat. Där skrev man ner sina mest privata och innersta tankar och när man var klar för dagen låste man sin dagbok med det tillhörande hänglåset, eller låste in hela dagboken någonstans. Idag däremot publicerar man sina personliga dagböcker (blogg i dess ursprungliga betydelse) helt öppet för vem som helst att läsa.

Sedan har vi alla diskussionsforum där man också vräker ut de mest personliga detaljer. Man lämnar ut sina barns namn och ansikten. Man berättar hej vilt om sin lilla Tildas förstoppning eller hjärtfel. Och om hur lilla Oliver blir mobbad i skolan. Bara när det handlar om riktigt skam- eller tabubelagda ämnen åberopar man anonymiteten. Som när man ligger i vårdnadstvist eller när man eller någon i ens närhet gjort något riktigt illa. Eller när man själv känner för att hata eller mobba någon annan på nätet.

Och apropå mobbing. I och med Internet, mobiltelefoner osv. har den tagit än större och läskigare proportioner. Detta alla antimobbingplaner, Friends-organisationer och den ”ökande medvetenheten” till trots. Det som förr var (naturligtvis smärtsamma) hårda ord och ögonblicksbilder av terror kan nu leva kvar för evigt på YouTube, eller cirkulera bland alla man känner som ett mass-sms.  På så vis tar smärtan aldrig slut för mobbingens offer.

Om man vill veta var någon befinner sig eller vad de ämnar göra senare under dagen är det bara att besöka deras blogg. Vi kan alla bli små SÄPO-agenter eller stalkers utan friktion om vi vill. Och utan att ha gjort något direkt fel, ”hey, det stod ju öppet på hennes sida!”.

Den personliga integriteten naggas också rejält i kanten av alla övervakningskameror vi ser omkring oss idag. Kameror som de flesta VILL ha. ”Övervaka mig mera, tack!” Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: vill inte människor längre skydda sin privata sfär? Och vart tog stoltheten, värdigheten och behovet av att skydda och värna om sina nära och kära vägen?

Vad är det som har hänt och varför?

TILLBAKABLICK OCH DEN LILLA BYN SOM BLEV STOR

Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) levde människor nära varandra i små orter. Man var inte fler än att alla kände alla och på så vis blottades människor för varandra vare sig de ville det eller inte.  När människor klickar sig in på Internet idag tycks de tro att de fortfarande befinner sig i en liten oskyldig by någonstans där alla känner alla. De tycks leva i en illusion om att det bara är en liten utvald och ofarlig klick som ser dem på nätet, när i själva verket hela världen kan se dem.

Här om dagen fann jag mig sittandes slötittandes på The Tyra Banks show på TV. Ämnet för dagen var barn som blivit stora YouTube-stjärnor. Det visades ett videoklipp på en 7-årig kille i en bil. Pojken såg påtagligt påverkad ut, som om han drogats. Pappan höll i kameran och filmade sin son allt medan pojken pratade om hur han kände sig konstig, hur det snurrade i huvudet och så vidare. Han ställde också den lillgamla frågan: ”är det här livet?”. Detta videoklipp har fått – och håll i er nu – flera miljoner tittare på YouTube och över 45 000 kommentarer!

Pojken och hans föräldrar fanns på plats i studion och förklarade att pojken vid inspelningen av videoklippet precis varit hos tandläkaren och fått en omfattande behandling och att det var på grund av detta som han de facto var drogad. Efter en stunds noga förklarande att det inte fanns något att vara orolig över – bilen hade stått stilla och pojken hade varit fastspänd och så vidare – så ville pappan lite urskuldande få fram att videoklippet, trots sin enkelhet och oförarglighet faktiskt hade gett eko ända ner till Irak där amerikanska soldater blivit uppmuntrade och fått sig ett gott skratt. För att inte tala om alla dem som hört av sig och berättat hur de för en stund fått lätta på sin ångest över sin dåliga ekonomi och andra aktuella svårigheter.
Minsann om inte pojkens pappa är en världsförbättrare! Om inte annat ville han framstå så.

Pojken då, vad tyckte han om all denna uppståndelse (som han inte valt)? Hans blyga svar på uppmärksamheten löd: ”jag var arg och mådde illa”.

Det hela avslutades med att Tyra Banks lagom allvarlig tydliggjorde för sina tittare att man inte ska droga sina barn för att de ska bli roliga. ”Det är inte bra”.

Så nu vet vi det.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN UR ETT SVENSKT PERSPEKTIV

Jag frågar mig alltså hur det blev så här och tycker mig se ett samband mellan denna utveckling mot en allt svagare integritet och de generationer som föddes på 80-talet och framåt. Åtminstone här i Sverige. Jag vill kalla dem dagisfolket eftersom de är de första generationerna som i större utsträckning började tillbringa större delen av sin tillvaro på just dagis. Innan dess var det vanligaste att barn var hemma med sina mammor fram till skolstarten. Det funkade då, på den tiden, eftersom samhället ännu inte bestämt sig för att en separation mellan barn och deras mammor var nödvändigt för kvinnans frigörelse (vilket är helt befängt, men får utgöra en annan krönika en annan gång). Dagisfolket börjar bli vuxna nu och därmed synas lite varstans. De är generationerna som aldrig vetat om något annat än Internet och mobiltelefoner.

 ”Va, har inte det alltid funnits?”
 ”Ehm, nä faktiskt inte”, svarar vi något äldre och mossigare samhällsmedborgare.
”Och det gick bra ändå”, tillägger vi lite besvärat fastän vi inser att dagisfolket ändå inte tror på oss.

Dagisfolket växte upp på dagis och är således vana att bli torkade i rumpan av fem olika främmande människor under loppet av någon vecka. De tycker – eftersom de inte vet något annat –att det är en mänsklig rättighet att få ha ”egen vuxentid” när deras egna barn är blott en månad gamla. För dem är det naturligt att vi alla lever separerade från varandra stora delar av dagarna. För dem är det något självklart att leva i offentligheten på Internet, och cirkulera bilder och filmer från det som förut var något privat, vitt och brett över mobilnätet eller MSN.
 
För mig är det en skrämmande bild. Vi har fött upp en icke-generation. Ett folk som har alldeles för svaga gränser utåt. De har inte vett att vakta ordentligt på sin egen energi, den essens som är dem själva.

Och de utgör bara början. Jag tror att det kommer att bli mycket värre innan det (förhoppningsvis) blir bättre. Exakt hur utvecklingen sett ut i andra länder vet jag inte, men jag vågar påstå att det i alla västländer – på något sätt – har skett en förtunning av människors personliga integritet.  

DEN FARLIGA AVTRUBBNINGEN

Det sker allstå så sakteligen en avtrubbning. En urvattning av den personliga integriteten som lämnar plats för vem som helst med mörka avsikter att gå in och ta för sig.
Att äga en personlig integritet är stort och viktigt, mycket viktigare än många tycks förstå idag. Det handlar om värdighet och stolthet. Det handlar om att skydda och bevara sin egen kraft. När man tummar på sin integritet river man upp sår för andra att klafsa runt i.

Det är något oroväckande och obehagligt över människor med låg integritet. De är som små bebisar som sitter framåtvända i bärselar. Människor som möter dessa barn vänder instinktivt bort sina blickar för att skydda det sårbara barnet och detta därför att de flesta av oss känner att det inte är riktigt bra.

Människor med för låg integritet är just sårbara och dessutom lättstyrda. De jamsar hit och dit och bryr sig inte speciellt mycket om vem som ser deras (själsligt) nakna kropp.

Och det är i det lättstyrda som den största faran lurar. För tänk om det faktiskt finns de som vill att det ska vara så här. Tänk om det faktiskt finns ett medvetet syfte, en agenda om man så vill, bakom den här samhällsutvecklingen.

Wikipedia säger:
”En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär”.

Och om någon önskar sig en totalitär stat så måste ju den personen sitta och mysa i dessa tider där var och varannan människa helt frivilligt ger upp sin integritet. Noll ansträngning för den blivande diktatorn.

För som jag försökt måla upp i denna krönika så är det ju så att människor idag säljer sina själar och sina barn. Det spelar ingen roll att de gör det för att de söker bekräftelse, uppmuntran eller rent av kärlek. Det spelar ingen roll om de blottar sina barn för att de är så förbannat stolta över dem och vill visa dem ”för hela världen”.

Resultatet blir detsamma oavsett syftet bakom handlingen.

Men jag förstår, tro inget annat!

Flocken är skingrad, människor lever sina liv skilda från varandra och är därför vilsnare än någonsin. De söker råd på nätet eftersom de inte har någon flock omkring sig. De har inga visa äldre som med sina livserfarenheter kan leda dem. De visa äldre sitter på ett ålderdomshem tio mil bort. Ibland är de neddrogade också. Så att personalen orkar med dem med de snåla resurser de har tillgodo.

Föräldralediga sitter isolerade i sina hem och söker desperat efter vänner på nätet. Lyckan är stor över att ”möta” andra som förstår och har det likadant. I all glädje är det lätt hänt att man lämnar ut sig själv och sitt barn lite för mycket.

Och visst kan det kännas tryggt att veta att kameran ser allt som händer. Att den registrerar och kanske stoppar alla ”bad guys” som vill förstöra för oss. Det är bara det att det kommer en dag när någon tycker att det är du som är ”the bad guy”… Och idag finns det knappt något annat alternativ än att sätta sina barn på dagis den dagen föräldrapenningen tar slut. Samhället har sett till att vi inte har råd med något annat.

I en splittrad, ensam värld söker vi alla bekräftelse och kärlek mer än någonsin förr. Den lilla byn har blivit så stor, så stor och anonym. Men bloggar jag så finns jag...

Så ja, jag förstår.

Men resultatet blir detsamma ändå.

Nakna robotar var vi än ser.  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda