Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda

Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Av Linda Bjuvgård

Abortmotståndare finns i alla smaker. Det är både män och kvinnor, unga och gamla, alla raser finns representerade.  En del är religiösa, andra inte. Detsamma kan sägas om abortförespråkare. Abort är inte och kommer aldrig att bli ett enkelt ämne. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och ämnet rör upp många känslor. Den här krönikan gör därför inte anspråk på att komma med ”alla svar”, eller ens alla frågor. De allra flesta aborter (93 procent) utförs före utgången av fostervecka 12. Abortmotståndare däremot älskar att dra upp och dramatisera de aborter som utförs efter vecka 18, men de ”glömmer” bort att berätta hur otroligt få de sena aborterna är, och vad de beror på. De ca 300 sena aborter som under ett år utförs i Sverige beror på: fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent). De psykosociala skälen är oftast fall av misshandel, missbruk och kriminalitet. Där hittar du också tonåriga flickor som har förträngt sin graviditet.

I rättvisans namn ska också nämnas att abortförespråkare, å andra sidan, gärna pratar om de stackars kvinnor som blivit gravida genom incest eller en våldtäkt, men ”glömmer” bort att upplysa om att den kategorin bara utgör mindre än 1 procent av alla aborter.

Någonstans på den cirka nio månader långa vägen från ägg och spermie till ett livsdugligt foster blir en människa till. Den stora frågan är när och ingen kan svara på det. Om man som jag tror på själens existens blir frågan ännu mer komplicerad. Min uppfattning är att det blivande barnets själ vandrar sida vid sida med mamman en tid innan den kliver ner i sin fysiska kropp. Och även efter att själen har boat in sig i kroppen kan den, under en tid, ”hoppa” in och ut ur kroppen lite som den vill. Som ett sätt att sakta vänja sig vid den ganska tunga fysiska tillvaron. Som jag ser det går en själ aldrig ner i en kropp förrän mot mitten, kanske till och med slutet av graviditeten. Dessutom går det inte att döda en själ, du kan bara ta bort möjligheten för en själ att bosätta sig i en viss kropp.

Men hur som helst. Huvudämnet för denna krönika är något annat. Det handlar om varför en viss typ blir så starka abortmotståndare. Det handlar om medelålders män, ofta finklädda i kostym och inte alltför sällan religiösa.
 
När jag läser om eller ser inslag på TV om abortmotstånd så ser jag ofta just dessa män i fronten för kampen. Hur kommer det sig? Och dessa män _är_ verkligen passionerat hängivna sin kamp mot aborter. De talar om ”det ofödda barnets rättigheter” och påstår att ”varje embryo är en individ”. Dessa kostymklädda gubbar älskar verkligen foster, det kan det inte råda någon tvekan om. Frågan blir då följaktligen: var finns alla dessa kärleksfulla män i de födda barnens värld? För jag kan då inte se dem. Jag ser de inte i lekparkerna, inte på dagis, inte på öppna förskolan, inte i skolan, inte på föräldraforum på nätet, inte någonstans av alla de platser där det finns barn eller där barnafrågor dryftas.

Jag är övertygad om att ingen kvinna egentligen önskar genomföra en abort. Det finns något som tar emot på ett känslomässigt plan helt enkelt och jag tror att de flesta känner det. Därför vågar jag påstå att beslutet aldrig tas ”lättvindligt” som en del envisas med att hävda. Ändå utförs det över 33 000 aborter varje år, bara i Sverige. Sex är skönt, oftast lättsamt och roligt och det går att skydda sig mot en oönskad graviditet. Inte desto mindre händer det att en spermie tar sig förbi alla skydd och önskemål och vips så blev sexet genast så allvarligt och outhärdligt stort. Så oförargligt och ”hoppsan-aktigt” tror jag att det ligger till bakom många beslut om abort. Och visst vore det toppen om det gick att ändra på, på något vis. Framförallt för kvinnornas skull, för det är de som måste genomgå den medicinska eller kirurgiska processen och utstå både fysisk och psykisk smärta. Det är de som måste leva med skulden och skammen. Jag känner en kvinna som gjorde en abort i tonåren. Hon är en bit över 30 idag och barnlös. Hon bär fortfarande på en rädsla för att kanske inte kunna bli med barn. Det spelar ingen roll att all statistik talar emot den rädslan, hennes fruktan är starkare.

Ja, det är kvinnorna som får ta smällarna och det är nog därför jag blir så oerhört provocerad av kostymklädda, medelålders mäns kamp för ”de ofödda barnens rätt”. Och jag anar ugglor i mossen. Jag ser ingen kärlek skymta fram. Jag misstänker starkt att deras kamp egentligen handlar om något annat – kan det vara kontroll och makt?

För vad har dessa män egentligen med saken att göra? Har de själva blivit utsatta för idel kvinnor på rad som de har befruktat men som sedan aborterat bort deras blivande barn mot deras vilja? Vad är det som upprör så mycket? Jag förstår faktiskt inte.

Och de djupt religiösa är oftast värst av de alla. Det är de där männen som älskar foster men som hatar homosexuella. Yes, Jesus looooves you! De som värnar om de ofödda barnens rättigheter men som förtrycker de födda flickorna. Och de där prästerna och biskoparna i katolska kyrkan som kämpar för embryon som ser ut som grodyngel, men som utsätter småpojkar för sexuella övergrepp. ”I´m a messenger from God!”

Nej, det är något som är skumt här. Något som luktar unket. Och jag ger mig inte förrän jag har förstått vad det är.

En gång läste jag ett reportage i Illustrerad vetenskap om att människan utvecklas på samma sätt som alla andra djur i början. Att vi följer evolutionsstegen och därför, i de första embryostegen ser nästan likadana ut som t ex fågelfoster. Det är tankvärt tycker jag. Ett embryo är just bara det, ett embryo, en början på något som ännu inte är. Vi kan få tankeembryon som aldrig utvecklas till något annat än just en tanke. Den blir aldrig till, får aldrig form eller liv.

Jag hävdar att det inte finns någon annan lösning än att låta kvinnorna bestämma över abortfrågan. För tänk efter nu, hur skulle det annars vara? Ska vi ha ett samhälle där en man som befruktat en kvinna ska ha rätt att tvinga henne att vara gravid i nio månader och sedan i smärta föda fram ett barn som av sin mor inte är önskat? Vilken typ av värld skulle det bli? Jag ser ingen skillnad mellan en sådan inställning och en där man tycker att våldtäkt är okej.  ”Jag bestämmer över din kropp och en stor del av din existens”. Eller: ”Jag värnar om det cirka 2 cm stora embryots rättigheter, men skiter totalt i din hälsa”.

Det måste bli ett slut på det eviga skuldbeläggandet av kvinnor och mödrar!

Så glöm alla George W Bush, Ulf Ekman, John Ashcroft (justitieminister under Bush), Alf Svensson, Johan Lundell (generalsekreterare i ”Ja till Livet”), Tomas Seidal (ordförande i ”Ja till livet” och läkare), Lars Hamberger (läkare och professor), Göran Hägglund och allt vad de heter! De borde lägga sin energi på något annat.

Varför inte de födda barnen?

Linda

RFSU har en bra sida med fakta om aborter.
En debattartikel på aftonbladet.se skriven av ännu en man som pratar om sitt och andra mäns abortmotstånd. 
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Av Linda Bjuvgård

”Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste” har författaren och supermamman Anna Wahlgren sagt. Låter inte det ganska logiskt och rätt? Inte har väl ett barn på 1-2 år ett så stort behov av social stimulans att det utan vidare släpper det trygga taget om mamma/pappa och umgås med vem som helst, var som helst, som t ex dagis, hela långa dagarna? Snälla nån, de har fullt upp med den lilla världen, världen allra närmast de själva. Den världen består av den närmsta familjen och hemmet. Och räcker inte det när man är så liten?

Ändå blir vi alla itutade att dagis inte bara är en praktisk lösning för att båda föräldrarna i en familj ska kunna jobba om dagarna – nej, vi får höra att dagis är snudd på nödvändigt för att våra barn ska bli rekorderliga vuxna. Hur ska annars de små liven lära sig det sociala spelet, säger man. Vi får höra att det är en viktig träning inför skolan. Ja, inte bara viktig utan absolut nödvändig för en normal skolgång. Ända från första dagen på dagis ska barnen tränas inför skolan. De flesta barn av idag får alltså en mellan 4,5-5 år lång förberedelse för skolan och ändå…

…så är det så uppenbart för de flesta idag att skolan inte funkar! Hur kommer det sig? Alla är ju så förberedda som de någonsin kan bli, ändå måste skolminister Björklund ta i med hårdhandskarna och strama åt tyglarna.

Ja, hur kommer det sig…

…att majoriteten av de ungdomar som jag träffar på gymnasiet varje dag i mitt arbete, som också har gått på dagis sedan blöjtiden, ändå inte kan sitta still och lyssna på sina lärare i mer än två minuter åt gången?
…att jag och många andra 70-talister och äldre inte gick på dagis men ändå har klarat både skolan och livet ganska bra?

Och…

…hur kommer det sig att nästan alla dagisföräldrar (framför allt mammorna) gör allt de kan för att lämna så sent som möjligt och hämta så tidigt som möjligt – om det nu är så BRA på dagis?
…hur kommer det sig att så många pusslar och sparar dagar till både höger och vänster – allt för att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går – om det nu är så BRA med dagis?
…hur kommer det sig att ingen vill att deras barn ska bli kvar sist av alla – när nu dagis är en så bra miljö med så välutbildad och professionell personal?

Du känner förmodligen inte personalen som du anförtror det bästa och största du har till. Du vet inte vad de är för sorts människor, vilka värderingar de har, hur empatiska dem är eller inte är… De måste inte vara pedofiler för att det ska kännas olustigt. Men fröken Britta och fröken Cissi älskar inte våra barn, så mycket är i alla fall säkert. Av alla möjliga logiska och sansade skäl är de är noga med att inte bli för känslomässigt involverade i våra barn.

Man kan alltid se på saker och ting ur olika perspektiv, men ibland måste man låta det sunda förnuftet och maggropskänslan få råda. När nu nästan alla föräldrar upplever det som en hjärtslitande terror att lämna ett vilt gråtande barn i armarna på en främmande personal, så kanske det är dags att fundera över om det är ett bra sätt att leva på. Jag minns hur det var att lämna min son på dagis i början. Han grät och så snart jag promenerat bortom hans synfält så grät jag också. Ung och oerfaren som jag var gick jag nästan på dagispersonalens försök att skuldbelägga mig för att min son grät. De insinuerade att det var jag som inte kunde släppa taget om mitt barn och att det var därför han grät. Idag sju år senare har jag talat med många andra föräldrar som också de måste ha svåra problem med att släppa taget om sina barn eftersom även deras barn gråter förtvivlat när de ska lämnas på dagis. Och det är alla sorters föräldrar jag pratar om, inte bara hönsmammorna eller de överdrivet känslosamma.

En del brukar invända med att säga att människor alltid har lämnat bort sina barn för att kunna försörja sig och sin familj. Och det kanske är sant, men det är en sanning med modifikation. Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) tog man med sig barnen ”ut på fälten”. Ungarna hängde bokstavligen med i bärselen och bärsjalar. När barnen var för stora för att bäras på brukade någon närstående passa dem. Någon närstående alltså: en mormor, farfar, väninna, eller ett större syskon till exempel – inte en helt främmande människa som fått en teoriutbildning av farbror Staten. En viss skillnad med andra ord. 

Människor diskuterar barn som om de vore varelser från en annan planet, men herregud människor, har ni glömt bort att ni själva har varit små? Minns ni inte hur det kändes? Kommer ni till exempel inte ihåg känslan när någon vuxen sa någonting som tillintetgjorde er för en stund, något som fick alla runt omkring att skratta men som fick dig att vilja sjunka ner genom ett hål i marken. Alla har vi väl varit med om sådant, utan att för den skull varit med om de värsta sorternas kränkningar. Minns då hur det kändes, minns hur medveten du var och inse att dagens barn är lika medvetna.

Barn av idag är inga annorlunda mot de barn som vi en gång var! De har samma funderingar över livet, samma rädslor och samma behov. Och om vi alla tänkte på det, så skulle vissa frågor bli så lätta att svara på – inte sant?

Dagis är ingen bra miljö och alla vet det. Skulle du stå ut med att alltid behöva äta, sova, gå på toaletten och luftas samtidigt med alla andra– inte efter dina behov? Det finns en annan sorts institution där man också till stor del lever så – den kallas för fängelse.

Men vi fortsätter att svälja våra tårar, stoppa ner obehaget så långt ner det går och k o m p e n s e r a med prylar och ”häftiga upplevelser”. Och inget kommer att förändras så länge vi inte är ärliga nog att fråga barnet inom oss själva. Och faktiskt vågar lyssna på svaret.

(Anna Wahlgren skriver passionerat och fantastiskt bra om barn och dagis. Några av hennes artiklar hittar du här.)

Debattlänkar AF

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda