Av Linda Bjuvgård
I vårt samhälle delar vi in sjukvården i två huvudgrupper. Först (och främst i deras egna ögon) har vi den konventionella vården, den i samhällets ögon godkända skolmedicinen. Därutöver finns den så kallat alternativa vården (alternativmedicin), ja ni vet allt sådant som stavas homeopati, healing, energimedicin, aromaterapi, chakrabalansering, hypnoterapi, Shiatsu med mera.
Många alternativa behandlingsformer utgår från att människan är så mycket mer än sin fysiska kropp. Vi har energikroppar och en själ också. Och om man erkänner deras existens så borde en naturlig följd bli att man också inser att den utgångspunkten ger betydligt större möjligheter att bota sjukdomar än vad ett begränsat synsätt, så som den konventionella vårdens, gör.
Och det gör jag.
Men efter en vår med många besök på sjukhus har jag börjat fundera över varför jag och de flesta andra av oss, s.k. öppna människor – när det väl gäller – ändå väljer den konventionella sjukvården framför den alternativa. Det känns sorgligt på något vis. Jag tror ju på mycket av det den alternativa vården står för. Jag tycker att det är självklart – en logisk konsekvens – t ex att vi har ett energisystem som människor med sina egna kroppar och sin egen energi kan behandla hos andra människor. Inga nålar nödvändiga!
Jag vet att vårt energisystem är indelat i olika s.k. energikroppar. Och givetvis borde det vara möjligt att behandla sjukdomar genom att ”pilla och mecka” med de energikropparna (genom t ex energimedicin och chakrabalansering). Vi är alla genomsyrade av en livsenergi som, oavsett om man väljer att kalla den för chi, prana eller Kalle Anka, går att överföra i läkande syfte till allt och alla som lever (genom t ex healing). Jag vet detta genom min intuition men också genom år av självutbildning och intresse. Och, inte minst, genom att dra logiska slutsatser.
Och just därför är jag alltså tvungen att ta mig en funderare över varför jag – när det väl gäller - ändå ratar det alternativa.
Svaret är det enkla faktum att den konventionella vården fungerar så mycket oftare än den alternativa! Något som folk som är inne i de alternativa kretsarna ofta har svårt att erkänna, ens för sig själva.
Men alla som har ögon att se med kan notera att det är på det här viset. En operation eller en antibiotikakur ger ju så påtagliga resultat. Det går det inte att komma ifrån. Två tabletter Alvedon må inte vara speciellt hälsosamt att ta men de tar i alla fall bort huvudvärken. Healing eller aurarening har för det mesta inte lika enkla eller snabba vägar fram till det smärtfria. Och en del alternativ vård funkar dessutom inte alls. Varför inte lika gärna erkänna det?
Men varför är det då så? Om nu alternativmedicinen är så bra och omfattar så många möjligheter – varför funkar den inte lika bra som den vanliga medicinen?
Svaret är komplicerat.
Jag vill påstå att den alternativa vården är hindrad på många olika sätt och fronter. Låt oss därför bena ut ett hinder i taget:
1. Den alternativa vården fokuserar nästan alltid på helheten, långsiktighet och ”friskdom” framför sjukdom och enstaka symtom. Den konventionella vården är väldigt ofta diametralt motsatt. Och denna skillnad är fundamental och utgör (underligt nog) ett stort hinder för den alternativa vården i nuläget. Vi lever i ett splittrat samhälle där det råder en stor obalans. Allt, precis allt, är uppdelat och fragmenterat. Gå in på ett sjukhus och du möts av femtioelva olika divisioner, alla designade för sjukdomar i varsina kroppsdelar. Ve dig om du vill ha hjälp för dina ledbesvär när du befinner dig på astmadivisionens mottagning! Att du har besvär med både lederna och lungorna är inte intressant för läkarna på någon division. De vill bara handskas med just det besvär som just de har valt att specialisera sig på.
I denna splittrade värld är inte helhetstänk, långsiktighet och friskdom välkommet. Det passar inte in, det är inte förstått och det ger inte lika mycket jobb. Och framförallt så generar det inte lika mycket PENGAR.
Och detta är förmodligen det största och mest grundläggande hindret för den alternativa medicinen.
2. Den alternativa världen bär på mycket kunskaper och snuddar ofta vid stora sanningar om våra kroppar och existensen av en själ. Det gör knappast den konventionella vården men ett snuddande räcker inte för att ge de fullständiga resultat som behövs och det är ännu en anledning till att den konventionella vården drar mest folk. Om du får en inflammation i blindtarmen så hjälper det dig inte särskilt mycket att du får förklarat för dig att inflammationen beror på en obalans i ett av dina chakran, något som i sin tur beror på att du inte ger uttryck för dina arga känslor gentemot din pappa. Det spelar ingen roll att detta kan vara hur sant som helst och att du – nu när du vet detta – kan förebygga framtida inflammationer i dina inre organ, eftersom du behöver hjälp här och nu! Och där står sig tyvärr den alternativa medicinen sig slätt (vad jag vet i alla fall). Den konventionella vården kan åtminstone snabbt operera bort det som gör ont. Vad gör den alternativa i nuläget?
3. Det finns oseriösa och inkompetenta behandlare inom både den konventionella och den alternativa vården. Problemet med den alternativa vården är att procenttalet kvacksalvare är betydligt högre. Detta beror förstås delvis på att den vården inte är lika övervakad eller granskad, vilket i sin tur är en naturlig följd av att samhället inte tar den på allvar. Ett s.k. moment 22 med andra ord. Det alternativa blir på så sätt inte heller bekräftad som riktig och den blir inte ej heller lika säker.
Och eftersom det alternativa aldrig får en rättvis chans att utforskas, utvecklas och förfinas (så som den konventionella får och alltid har fått) så kommer den inte till sin rätt. Allt blir halvdant. En healingssession funkar kanske vid det ena tillfället men inte det andra. Eller på den ena personen men inte på den andra. Klassisk vetenskap blandas vilt med alternativa teorier som kan vara hur vettiga som helst men tyvärr också ibland rent ut sagt galna. Vad som ofta händer är att de vettiga teorierna smutsas ner av det galna och därmed skrämmer bort många människor.
***
Skolmedicinen känns klumpig, primitiv och ganska brutal. Det känns som om vi borde ha kommit så mycket längre. Att vi borde fattat några grundläggande saker vid det här laget. Vissa vetenskapliga ”upptäckter” som stolt presenteras i läkartidningar, broschyrer och inför patienter och deras anhöriga är så självklara och grundläggande att jag nästan skäms för mänskligheten när jag hör om dem. Ett exempel är ett av de senaste rönen inom barnvården. Där har de kommit på att barn mår bäst och tillfrisknar fortast om de får vårdas i hemmet. Vilken fantastisk upptäckt! Suck. Men så var det inte många årtionden sedan som de ”kom på” att spädbarn faktiskt kan känna smärta också… Eller att barnen mår bäst om de får ha sina föräldrar hos sig. När jag var bebis på 70-talet var mina föräldrar tvungna att lämna mig ensam på sjukhuset när jag skulle genomgå en ögonoperation! Det är inte för inte som man undrar hur läkarna tänkte då.
Nej, den alternativa vården känns modernare, mer empatisk, mer human och mer tilltalande i största allmänhet. Den alternativa vården är ibland är långt före sin tid medan det konventionellas envisa och normunderstödda motstånd håller tillbaka framtiden. Det konventionella tar alltför lång tid på sig för att utvecklas, något som bara till en väldigt liten del kan rättfärdigas av deras säkerhetstänk. Till största delen beror det istället på att skolmedicinen inte vill ha någon grundläggande förändring. De vill inte släppa fram några själar på operationsborden. Det blir för jobbigt för dem, för mycket samspel mellan hjärnhalvorna i deras vänsterhjärnhalvedominerade värld. I deras ögon skulle en sådan radikal förändring krångla till det och vända upp och ner på alla sjukhushierarkier, urholka den självklara läkarpondusen och auktoriteten, tvinga dem att skola om sig från grunden och så vidare... För att inte tala om vad det skulle innebära för läkemedelsindustrin (men det är en helt annan historia).
Det skulle också ta för mycket tid i anspråk eftersom ett helhetstänk inte låter nöja sig med 15 minuter hos husläkaren. Att den extra tid man bjuder på i inledningen av ett helande betalar tillbaka sig självt tusenfalt i ett lite mer långsiktigt perspektiv är inte en tanke som tycks hitta hem i läkarland.
Nej, det är betydligt lättare för skolmedicinarna och samhället att konsekvent blunda för tillvarons andliga och mystiska sidor än att öppna upp och ge ALLA möjligheter en rättvis chans. Och den tid och de pengar som krävs för att utforska, granska, säkerställa och utveckla det nya. Det som idag nästan aldrig utgör ett riktigt
alternativ, trots sitt namn.
Linda
b169efd5-6f95-469c-b5f0-31a3a3ac64b7|5|4.4
Tags:
Categories:
Hälsa/helande |
Krönikor av Linda