SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Är du AK eller PK?



Även publicerad i

Av Mats Sederholm


I den växande polariseringen så stämmer alltfler in i ogillandet av PK (Politiskt Korrekt) och det finns logiska förklaringar till detta. Bland annat att flertalet skribenter och politiker med åren i en tyst överenskommelse ansett att exempelvis immigrationsproblem inte bör diskuteras och att högernationalistiska argument inte bör normaliseras vilket också innebär att vissa medborgares åsikter inte får normaliseras och ytterst att dessa medborgare i sig inte bör anses som normala.

Idealism prioriteras före demokrati och inställningen att man som journalist eller politiker ska bilda eller rättare sagt fostra människor har bidragit till ett ökat missnöje bland väljare och till ett parlamentariskt kaos hos de styrande förra hösten. Ledsen alla ni politiska och journalistiska karriärister som drömde om att förändra världen med hjälp av tolkningsföreträde och maktpositioner, det har inte fungerat och kommer aldrig att fungera. Tolkningsföreträde är acceptabelt inom ramen för rättsväsende och vår parlamentarism - människor väljer de som ska styra över dem - så länge riksdagen fungerar som en spegel av väljarnas val. Tolkningsföreträde är inte något man tjänar in med poäng från högskolor, med rättvisepatos, värnande om mänskliga rättigheter, en gedigen erfarenhet av länder med förtryck eller liknande lika lite som man tjänar in sin rösträtt. Vi är alla lika hur orättvist det än kan kännas för de som med åren anser att de blivit klokare, mänskligare, vill så många väl och till sist fastnat i PK-bubblan och i åsiktskorridorer. Många i den här bubblan tänker säkert att: ”Rätten att få sin röst mer hörd än andra handlar inte alls om en demokratisk korruption nej, det handlar om att skydda vårt samhälle”.

Anti-PK stämningarna tar således vid och respekten för fler korrekta åsiktsdrev som exempelvis klimatfrågan tycks ogillas av allt fler som bara inte orkar höra mer om den goda Greta med mera.
Personligen är jag av en helt annan och positiv inställning till Gretas uttalanden men har en lika stor förståelse för reaktionerna och till skillnad från de i polariseringens ”goda pol” så anser jag att det är själva polariseringen i sig som är det största problemet oavsett fakta i sakfrågorna. 

Att vara anti-PK, att reagera på en övermäktig korrekthet och ett fåtals åsikters dominans är med andra ord inget per automatik ovärdigt eller något man snabbt kan sopa väck med slappa retoriska utfall som ”med rötter i…”. Men den ”onda polen”, den diskriminerade, den utan en röst begår faktiskt samma isolationistiska misstag som den ”goda polen”.

Kritik mot förhärskande åsikter understödda av PK-världens ”korrekta” fakta kan inte enbart bemötas med motsatta korrekta fakta, detta vore att spela enligt PK-reglerna. Dessutom så kan ”lögner” skapas med enbart utvalda korrekta favoritfakta. En PK-drink som ”bevisar” till PK-lägrets fördel.  Anti-PK-gemenskapen borde istället tydligare trycka på själva utsattheten och den stigande ojämlikheten. Det handlar om status, respekt och värdighet. Det handlar om slags hedersproblematik och inte om att få in en replikartikel på DN Debatt fullmatad med siffror, ett akademiskt språk och en respekterad titel som signatur. Det är åter igen en PK-strategi och ovärdigt att ta sig an.

Men istället för att finna en egen strategi och försök till möte så skapar man sin egen åsiktskorridor. I denna spretiga värld av missnöje så har en ideologi formats. För 10-15 år sedan fanns det en liten klick samhällskritik från vad som kallades alternativvärlden. Ifrågasättande av vaccinationer, Big Pharma, banker, gifter i maten, skolmedicin, genmanipulation av grödor, övervakning med mera. Den här i allmänhet opolitiska ilskan har dock beblandats med Alt-höger och stelnat till vad jag kallar för AK, Alternativ Korrekt. Här förväntas du tycka ”rätt” enligt följande kärnvärderingar.
•    Anti-islam
•    Anti-feminism
•    Anti-kollektivism
•    Anti-aktivism
•    Anti-HBTQ
•    Anti-klimatförändringar
Ilskan mot överhöghet och PK-makt gäller enbart myndigheter, skatter, FN, EU och globalisterna som är en odefinierbar elit vars existens du måste acceptera i AK-världen.  Kapitalismens och finansmarknaders överhöghet som varje dag styr varenda människas liv är det däremot tyst om. Asylsökande invandrare ska det vara jäkligt noga med medan utlandsägda företag och utländska direktinvesteringar som Googles med fleras beviljas ”asyl” utan protester eller resonemang om att vi riskerar att bli kulturellt utarmade.

Omsorgsfrågor, att se sociala mekanismer som förklaringar på problem i samhället är flummärkta liksom medmänskliga rättigheter. Invandringshatet, ofta i formen av Islamofobi, är också något man bör hålla med om.  Feminism och jämställdhet leder mest till irritation och försvar för enstaka utsatta män. Aktivism och protester är mer eller mindre alltid iscensatta eftersom människan i denna värld alltid är konspiratoriskt styrd. Att dryfta klimatproblemen ska vi inte tala om, du är en dåre om du lyfter människans skuld till klimatproblemen.

PK-bubblor mot AK-bubblor. De förmätna mot de förbannade.

Sprickan som ingen var beredd på. Polariseringen mellan en gammal självgod politisk, kulturell och akademisk koncensus och det isolerade utanförskapet som ingen såg komma och ingen vet hur man ska ta itu med. En ojämlikhet, inte ekonomisk, utan i status och värdighet som inte passar in i något ideologiskt eller klassmässigt sammanhang. Nya ideologiska, humanistiska och progressiva tankebanor måste till liksom ett stort mått av empati.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nej till AK (Alternativ Korrekt)


Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice


Är du emot PK och inte förstått att du är AK (Alternativ Korrekt) och tillbaka på ruta 1?

Att bli upprörd över PK har de senaste åren blivit allt mer populärt. Men samtidigt har många som backar bort från vårt etablissemang och deras favoritdebatter och åsikter inte förstått att de samlats i en annan homogen grupp som på sitt sätt kräver likriktade och kvävande åsikter.  Filterbubblor som filterbubblor.


Jag har den senaste veckan ivrigt deltagit i kommentarsfälten och genererat massor av kommentarer som till 99% bemöts negativt. Varför gör jag så? Varför beger jag mig till denna sajt vars ideologiska innehåll inte stämmer överens med min eget? Jag kan på förhand räkna ut att jag inte kommer få med mig särskilt många. En del undrar säkert detta vilket jag återkommer till.

Jag har under flera år noterat en förändring här på Newsvoice (NV) men inte bara jag. Börje Peratt tidigare skribent här med mera var väldigt aktiv förut. Vi hade många hårda debatter. Men i fallet med NV måste jag ge honom rätt. Hans reaktion på NV:s högersväng och beslut att inte befatta sig med NV liksom hans analys av den NV-dominerande högerskribenten Jan Norberg var överlag korrekt .
Många på NV är kritiska till exempelvis Big Parma, vaccinationer, övervakningssamhället, klimatalarmism och så vidare och inte sällan med ett konspiratoriskt upplägg. Det måste inte vara något fel med detta även om jag personligen lämnat de här lägren bakom mig sedan flera år. Problemet är att detta ”alternativa tänk” långsamt har drabbats av ett virus som i det dolda fått växa till sig. En likriktad missnöjeslusta som försiktigt har förflyttat innehållet och kommentarerna från saklig samhällskritik in i en kvävd och sekteristisk stämning. Missnöjeslustan har ökat i volym och flyttat kritik-siktet från samhälle till personer och bidragit till en ökad människofientlighet. 

Kärnan i denna ”ism” är egentligen inte ursprungligen höger, det är ett ogillande för alla kollektiva idéer som omsorg, tolerans, empati, gemensamma värderingar, planet-miljö-klimat och allt vad exempelvis enhet representerar. Den alternativa samhällskritiken har förvandlats till en ensidig högertypisk kritik mot myndigheter, FN, skatter, människors aktivism och liknande. Kritik mot maktmissbruk i formen av patriarkat, världens i särklass empiriskt mest bevisbara maktövergrepp, är det däremot tyst om. #Meetoo nämns knappt utan snarare är det tvärtom en anti-feminism som tagit över.

Samhällskritiken av den för alla människor så fruktansvärt destruktiva kombinationen av kapitalism, bankmakt och distanserade yrkespolitiker i en likriktad samhällskoncensus där arbete och konsumtion är lag, är det mest tyst om. Systemet som varje dag generar utbrända och utmattade människor analyserar man inte, det skulle gränsa till psykologi/empati vilket inte längre gör sig.

En gång i tiden var det de alternativa som skrev om hur banker skapar pengar ur ingenting. Idag hör man istället om hur pengar och ekonomi är viktigt eftersom det bland annat kostar på med invandrare. För en månad sen satt jag på ett föredrag med socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Där berättade ekonomer för publiken om pengaskapandet. Jag tänkte på hur konspirationsteoretiker i tiotals år försökt förmedla detta. Jag har också själv skrivit om detta, en av det största mörkade insikterna vi har i västvärlden.

Men allt detta har beblandats med islamofobi och nationalism. Att vara uppmärksam på härskartekniker som att ställa folk mot folk har ersatts av det motsatta. Vi mot dom. Hatet och egoismen har fått sitt grepp om NV och man bejakar med detta istället sitt eget slaveri och underkastelse då dessa kvalitéer alltid gynnat makten. När det skrivs om eliten här så tror jag inte riktigt att många är medvetna om vad makt egentligen är.

Man tror att man kritiserar PK fast man i själva verket har skapat AK (Alternativ Korrekt). Behovet av att under alla omständigheter tycka ”rätt” och här ingår:
- Anti-islam
- Anti-feminism
- Anti-kollektivism   
- Anti-omsorg
- Anti-aktivism
- Anti-HBTQ
- Anti-socialism

Många ämnen berörs här på NV och texterna varierar. Men åsikterna är desamma och smidda ur AK-värderingarna. Liksom de åsikter som saknas. Att prata om PK:s åsiktskorridor vittnar om en omedvetenhet. Åsiktskorridoren på NV har varit plågsam att skåda.

Men AK präglas inte enbart av ovan attribut utan också av väktarna som dominerat NV. Den aggressiva grabbiga jargongen där man urskiljningslöst verbalt sparkar på allt som inte passar in i AK. Ett gäng har fått härja fritt som effektivt stöter ut allt och alla som inte passar in. Både sheriffen måste jag säga och vice-sheriffen har suttit och druckit whisky under tiden och spelat kort med förövarna privat. Hur skitigt kan det bli?

Det ska vara högt i tak här va, bra va? Men högt i tak för vad?
Högt i tak för olika tankar och ideologiska yttringar med en medmänsklig och uppmuntrande tongång, högt i tak för resonemang och funderingar i en utvecklande miljö. Nej det är inte det som menas när det ropas på högt i tak på NV.
Med högst i tak menas här att man har rätt att uppträda som nån jävla gangster och medels verbalt våld och förolämpningar hålla grabbklubben och AK vid liv.  

NV har långsamt förvandlats till en ohelig kombination av Tea-party-rörelse och Alternavism.

När jag påstår att det blivit ett högerkantring på gränsen till en blåbrun röra så säger många. ”Jag tror inte på vänster-högerskalan längre. Jag söker bara sanningen.” Det enda som hänt med flera av er är att ni förlorat ert medvetande för man är inte fri från vänster-höger förrän man är det. Om ”sanningssökandet” leder en in i till en skog som är blå, där sanningarna man finner är blåa och de man väljer att avslöja är röda så är man blå. Allt som räknas är vad man VERKAR FÖR och INTE verkar för, inte vad man uppfattar sig själv som. Men det krävs att man kör en självdiagnostik och inte vandrar som en åsna med sanningsmoroten framför sig.

För någon vecka när jag  hade tid över bestämde jag mig för att ta på mig skyddsdräkten och kliva in i den här världen. Avsikten var att hjälpa en vän med hans verk utan att berätta någonting för honom. Med en provocerande jargong  lyckades jag till sist syna AK-maffian som rent psykologiskt är ganska så banala karaktärer. Ni som kritiserat mig för att vara uppblåst har rätt. Någon skrev: ”jag känner inte igen dig”. Det var min roll som provokatör ni stötte på och inte mig. Och möjligtvis mitt självförtroende också med det tror jag ni får stå ut med.

När kommentarer som - att invandrare borde få ett nackskott eller där man kallar en hel religion för en mördarsekt, medmänskliga värderingar för pladder eller att man personligen borde brinna i helvetet – inte längre bemöts med protester då vet man att patienten NV är svårt sjuk.

Jag bankade på kontoret, sheriffen Sasersson vaknade, klev ut och sköt ett skott i luften, många i banditgänget lämnade stan och jag var klar med mitt uppdrag.
Nu återstår att se om NV kan locka till sig skribenter och samhällsintresserade vana vid ett öppet resonemangsklimat och ifall de kan känna sig hemma här. När högernationalism sprider sig runt om i västvärlden och autokratiska ledare kommer till makten och utvecklat den makt som så många här tror sig vara emot har samhället försökt förstå vilka dessa väljare är. Forskningen  säger vita missnöjda män som känner sig marginaliserade och man kan ju inte direkt påstå att det skulle misstämma med AK-maffian här.

Konsten för redaktören blir alltså att också locka till sig de som inte enbart är här för att de känner sig marginaliserade och bubblar av ilska utan även de som bär på ett lugn inom. Vår polariserade värld behöver möten. Men det handlar också om att våga skriva artiklar som löser upp AK-kupan. Det handlar likaså om att vara styvmoderlig och utkräva konstruktivitet från kommentatorerna och inte enbart slöa invektiv.

Lycka till med kulturförändringen.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 2



Av:
Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del 1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.


Förnekelseretoriken
---------------------------
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:

"Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år." SVT:s Programdirektör Jan Helin

"Hitler litade inte heller på medier" är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.

”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”
. Fredrik Virtanen Aftonbladet

Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem: ”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.

Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.

Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar  men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp. Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros. 

Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?



Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
-------------------------------------------------------------
SOM-institutets undersökning och analyserna i MMM säger att:
•    För 2014 var förtroende för journalister ungefär 50/50 (Figur 2 sidan 61).
•    49% av befolkningen mellan 16–85 år ansåg 2015 att nyhetsmedier är opartiska i sin nyhetsrapportering. (sidan 21)
•    SOM-undersökningarna visar att stödet för media är stabilt och att det inte finns någon trend för minskat förtroende (återkommande slutsats).


Så till Mediakademins förtroendebarometer från 2017:

•    Här kan man istället läsa att förtroendet för media minskar kontinuerligt sedan 2011 inte minst DN som förlorat förtroendet bara det sista året och nu slår Frälsningsarmen med endast 2%. Förtroendet för morgontidningarna har dalat kontinuerligt de senaste 2 åren.

Denna undersökning  förringas i MMM med motiveringen att en sådan här trend är otydlig!

Nästa studie är Novus undersökning från 2016. Den bekräftar att SD-sympatisörer i högre grad inte litar på traditionella media. Men säger också att:
•    60% av svenska folket (inte enbart gruppen SD-sympatisörer) tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar (att jämföra med SOM-institutet som menar att ca 49% anser att media skulle vara opartiska).
•    43% tror inte att media ger en rättvisande bild av samhället.

Ovan undersökning förringas i MMM som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.”

Hur kan man ta debatten i media om mediemisstroende på allvar med sådana här medvetna urval och vinklingar av undersökningar?


I det globala perspektivet faller alla svenska undersökningar samman
---------------------------------------------------------------------------------

Detta om de inhemska undersökningarna. Om man istället ser till de stora och globala förtroendeundersökningarna som exempelvis Edelmans Trust Barometer 2017 så blir bilden än mer intressant.  33 000 människor i 28 länder deltog under oktober och november 2016. Om man här börjar med att se till vad man kommit fram till vad gäller den svenska opinionen så finner man:

•    Förtroendet för media i Sverige ligger på 33% och Sverige befinner sig bland de 10 länder (av 28) med lägst förtroende för media.

Edelmans undersökning förringas i MMM som ”ett oroväckande tecken”.

Nu kan man verkligen undra över SOM-institutets undersökning liksom analyserna kring den. Man får en känsla av att hela mediedebatten som något sektartat. Finns det trots allt en hemmablindhet som smittat av sig och som gagnar de etablerade.  Inte illasinnad, inte medveten och helt utan agendor. Bara oförargligt oupplyst och inskränkt. Vi har sett det tidigare. Statsvetare och prognosexperter stod med gapande hakor efter valresultatet i USA. 

•    Den globala bilden är vad gäller förtroende för media som de skriver. ”Trust in Media Plunges to All Times Low”

•    De traditionella media är de som tappat allra mest förtroende sedan 2011.

Och kanske är det just den globala bilden de flesta borde se till för att förstå sammanhangen. Men det kräver att man orkar zooma ut från Publicistklubben, GP, Aftonbladet, Svenska medieforskares analyser, Almedalens forum, Vetenskapsfestivalen med mera. Jag tror det är absolut nödvändigt att se hela bilden om man vill ha en vital diskussion. Åtminstone om man söker verkliga svar och inte en utvald blandning av korrekta fakta eller frågeställningar som stödjer ens identitet, yrkesstolthet eller ett allmänt värnande av de etablerades självbild. Eller varför inte bilden av Sverige som ett moget och förnuftigt land.

Problemet med ett katastrofalt dåligt förtroende för media i såväl Sverige som världen handlar inte enbart om media, det handlar om ett allmänt dåligt förtroende för myndigheter, organisationer, politiska partier, affärsverksamheter, ledarskap eller för ”samhällssystemet”.

Det allmänna förtroendet för institutioner i världen sjunker. Från 2016 till 2017 var så fallet för 21 av de 28 länderna (Sverige oförändrat). 2017 hade det mest utbredda missnöjet sedan 2012 då dessa undersökningar påbörjades.

Kretsloppet av Misstroende - > Oro -> Populism snurrar allt snabbare.

Är det ens möjligt att diskutera sådant här? Kommer vi att få se en enda analytiker eller professor som törs ta i något som faktiskt andas systemkritik? Att media stängt dörren och barrikaderat sig måste bli ett exempel och inte ett steg i ett fortsatt samhällssjälvplågeri där människor rusar till nästa möjliga radikala parti i jakt på samhällstänkande friskluft.  

Edelmans konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är:
Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”. 

Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt. En sak är säker, det är en spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 1

Av: Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Boken ”Misstron mot medier”(MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.

Kunden har alltid fel
-----------------------
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter  så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna. Framme vid kapitlet ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade.  Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.

Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.

En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.

Sanningsversionen som prioriteras
----------------------------------------------------
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter. ”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen "utvalda-fakta-versionen" eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”

Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
--------------------------------------------------------------------------
MMM tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst. Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.

Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:

Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?

Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.

Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr som under en intervju med dold kamera får frågan:  ”Would it be 'fair to question the intellect of the American voter,”.  Carr svarar: ”Oh, no. They're stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trump’s presidentkampanj och ryska influenser.

Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska dagbladet och SvT om detta men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.

MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:

”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”

Källor

Mediastudier och boken ”Misstron mot medier” (Kan laddas ner)
http://mediestudier.se/publikationer/misstron-mot-medier/

CNN-Intervju med CNN reporter Jimmy Carr
http://www.dailymail.co.uk/news/article-4655134/CNN-producer-Kellyanne-looks-like-got-hit-shovel.html

 

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sanning efter tycke


Av Mats Sederholm

UPPDATERAD 18:44 efter att Aftonbladet ändrat på bilden.


Kanske upp till 500.000 människor protesterade i Washington för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter.  ”Women’s march”.

Trump har utan tvekan bidragit till denna uppslutning genom sin snäva och nedlåtande människosyn. Men protesterna är också en fortsättning på de senaste årens ivriga protesterande mot politiker och etablissemanget i allmänhet.

Main Stream Media blev över en natt aktivister då man slängde sig över denna och andra protester och körde ut nyheten maximalt eftersom den går i deras favör. Sedan gammalt vet vi att man är helt tyst när tusentals människor, som de gjort de senaste åren, protesterat i en mer allmän samhällskritisk anda som mot korruption, banker och nedskärningar. Det flesta människor sväljer betet eftersom de inte känner till något annat. Inte olikt vad som sker i Ryssland, Kina eller andra länder med en stenhård politisk agenda.

Romantik, drömmar och illusioner är vad som präglar media och politikers reaktioner. Och det vore lätt att anklaga journalister, politiker med flera såsom jag själv gjort så många gånger men det blir mer och mer uppenbart att de lever i en annan verklighet eller drömtillstånd.

I ett av SvT:s inslag (minns tyvärr inte vilket, allt finns inte med på SvT play) så avslutade man installationsdagens händelser med ett kort videoklipp där man visade Trump när han svor presidenteden och därpå ett klipp när Obamas helikopter lämnade Vita huset. Det senare pågick 2-3 gånger längre än det första. Ordningen borde vara den omvända, dagens huvudnummer främst och mest. Sånt här handlar om producenter som jag tror instinktivt känner mer för Obama och den gamla goa tiden än detta hemska monster Trump.

Mediereaktionerna uttryckte en saknad över det som brukligt är när det gäller presidenters installationstal. Jag läste därför igenom alla Obamas och Clintons installationstal liksom Pappa Bush och John F Kennedy:s.

Förutom den sistnämnde så är det en tragisk radda av högtravande tilltal till folket. Man blickar lite bakåt till förfäderna, man blickar lite framåt och pyntar samtiden med lite dagsaktuella problem som ger de kontraster man behöver för att slutligen knyta ihop godispåsen. Den innehåller lösningar byggda på plattityder om demokrati, meningar som uttrycker en samling av nationen eller visioner om den fria världen, meningar om expansion och så vidare. En gammeldags och invand populism. 

Några exempel:

Obama 2004
----------------
For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.

Människor inte bara I USA utan i hela västvärlden får i verkligheten bära bördan av ett fåtals politikers och bankers makt och korruption. Att beröra folket som de som regeringen och nationen anförtror sig till är ett hyckleri och förakt utan dess like. I verkligheten så ser vi ett utbrett medborgarförakt som i etablissemangen i västvärlden tagit skruv efter Brexit och Trumps seger. 

Obama 2008
-------------------
For we, the people, understand that our country cannot succeed when a shrinking few do very well and a growing many barely make it.

Nej precis, och skillnaden mellan fattiga och rika bara ökar Barack, men det kändes så bra, det låg så rätt i luften då va?

Clinton 1993
------------------
But when most people are working harder for less; when others cannot work at all; when the cost of health care devastates families and threatens to bankrupt many of our enterprises, great and small; when fear of crime robs law-abiding citizens of their freedom; and when millions of poor children cannot even imagine the lives we are calling them to lead, we have not made Change our friend.

Och 24 år senare fortsätter människor att jobba hårdare för ingenting och helst mer och längre i åldrarna. Och ingenting inom ramen för det politiska etablissemanget kommer att kunna ändra på detta. Clinton liksom Obamas sekteristiska change-tal är tragiska, de gör mig ledsen eftersom jag vet att miljoner människor ser denna hägring.

Men healthcare, Obama försökte och lyckades till viss del. Men så var det den där dumma kongressen som satte stopp, aj då.  Obama gjorde ju rätt men kongressen satte sig på tvären. Ni har hört media berätta det så för er eller hur?

Fast problemet är att det är hela det parlamentariska och politiska spektaklet i sig som omöjliggör en förbättring för människor. Vem bryr sig om det är presidenten eller kongressen? Tyngdpunkten i problemet ligger ju inte här utan i en vidare förståelse för ett ”demokratiskt” system som nått sin gräns och som inte förmår att leverera något mer.

Angående invigningstalen så utmärkte sig John F Kennedy när han 1951 höll ett rent fredstal, han höjer visionen och talar utanför boxen. Han såg längre och blev skjuten.

Trump öppnade sitt tal med:

Dagens ceremoni har emellertid en särskild innebörd. För idag överför vi inte bara makt från en administration till en annan eller från ett parti till ett annat – utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket. Alltför länge har en liten grupp i vår nations huvudstad plockat åt sig regerandets belöningar medan folket har fått bära kostnaderna.

SvT:s reporter Bengt Norborg jämförde den här delen med en diktators tal. Och jag förstår, det gör ont, för Trump drog till med en rak höger rakt i ansiktet  på såväl Norborg som så många andra drömmare och anti-populister. Världens mäktigaste man står inte på deras sida längre. Och de mår så evinnerligt dåligt. Pappa USA har lämnat dem i sticket. Bittert!

Och monstret Trump sa inget om demokrati … eller:
”utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket”

”Jo men han sa inget om demokrati”, upprepar man inuti drömkupan. För det ska gå till så, man ska säga de orden annars är man ingen riktig president. Det har gått så långt med medborgarföraktet att man till och med förlorat grundmeningen med demokrati. Begreppet folkstyre har försvunnit, det är plattityderna som ska sägas, fernissan som måste målas, sagan som måste hålla.

Det kändes ganska så unket när Trump uttryckte sin nationalism liksom när andra gör det. Så långt är jag med på kritikerna, liksom jag är i andra delar av Trumps utfall som mot Palestina, mexikanare, kvinnor med mera

Globaliseringen har förflyttat makten och människors inflytanden bort från verkligheten. De äger inte längre sin egen vardag. Verkligheten består av ett moln där kapitalister, arbetslinjer, säkerhetstjänster och orättvisor blandats ihop till en smak, till en kraft, till en destruktiv  kultur som nu breder ut sig över snart hela jorden.

Nationalismen är ett svar på detta. ”Låt mig åtminstone behålla den banala tron på mitt förbannade land och våra traditioner. Nu när precis allt flyter fritt och alla skiter i mig så kan väl NÅNTING få stå still”.

Jag har inga problem med att se den här reaktionen fast jag inte stödjer den. Den är inte det minsta konstig, den är grundläggande. Tillhörighet är naturligt, det är inget ont med detta. Förvisso är jag personligen inte särskilt mycket av en nationalist, jag är mer en världsmedborgare men förstår behovet. Alla medborgare måste få känna att verkligheten tillhör dem. Nationalism är ett första skrik, ett rop som säger ”sluta nu”, ni är på väg åt fel håll och nu sätter vi gränserna.

Jag tänkte på Hitler när Trump talade, liksom jag tänkte på Trump som en frälsare. Tankarna gick runt i alla riktningar. Men det är inte särskilt troligt att han endera är en ny fascist eller frälsare. Vad som är troligt är att han spräcker drömtillståndet. Han är en företeelse på vägen till något annat, en naturlig process, en trigger av orättvisor som skapar rädslor, hat, förakt hos de styrande och samtidigt en företeelse som blottar vårt samhälle och de styrande.

Ett etablissemang som visar sig vara fulare, elakare och mer protektionistiskt än vad jag någonsin kunnat drömma om. Ett etablissemang som har en enda uppgift, att vara systemförvaltare, att vara riddare av en gammal orden som gjort sitt, som håller massorna vid liv med amerikanska drömmar,  Hollywood och andra sötningsmedel. Och precis som med alla andra grundläggande förändringar så är det människor själva som får göra grovjobbet medan aristokratin oavsett om den är romersk eller 1:a klass passagerare på Titanic, fortsätter att dansa vidare i en feel-good-värld, i ett drömtillstånd som är på väg att dunsta bort.

Jag avslutar denna krönika med några bilder från Aftonbladet där man återger The new York Times jämförelse av storleken på folkmassan mellan Obamas invigning och Trump. Att det var fler människor på Obamas invigning är uppenbart, tron på systemet fanns fortfarande kvar med en svart president.
 

 
Nedan en bild från från SvT:s sändning. OBS, perspektiven nedan är de omvända. I AB är bilden tagen MOT Capitol Hill, i Svt är bilden tagen FRÅN Capitol Hill. Jag har numrerat sektionerna så att de går att jämföra. AB och New York Times bluff blir uppenbar om man iakttar sektion 3 där ena sidan är näst intill folktom i AB, men på SvT är den halvfylld. Med andra ord så är det över lag fler människor på Trumps installation än vad AB publicerar. Man har medvetet använt sig av en bild av installationen innan den var helt befolkad. Man väljer sina sanningar efter tycke.


Den här typen av Fake News kommer vi garanterat  att få se mer av framöver.


UPPDATERING 18.44 21/7


Aftonbladet har efter tips (spårbart) uppdaterat sidan och lagt ut en ny bild (där man bl.a. skiftat de två jämförelsebilderna) och helt enkelt bara har förstärkt kontrasten i bilden och gjort bilden mörkare så att det ska se ut som fler människor.
Trevligt att ni besöker Klar Sikt


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Nyheter | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Etablissemanget nere för räkning, igen



Av Mats Sederholm


Dags för nästa snyting.

Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.

Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clinton favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märks även i Sverige. Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis tv-nyheterna?  Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?

Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC’s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA.  De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien” romantisk, duktig och företagssam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?

Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?

Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
 Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
 Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
 Nej, är jag rädd för.

Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.

Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den” tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrätelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.

De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.

Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen.

Björn Wiman DN:s kulturredaktör kände så här:

Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.

Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.

Vita män i som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SvT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om Latinorösterna, Trump fick med sig dem också.

En före detta  politiker Göran Persson  hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.

Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”
”Många regeringar har missköt fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”


Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”

Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera,

Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över?
Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.

När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?

Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackar-typ som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället.  För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.

Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.

Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.

En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.

Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.

Källor:
Aftonbladet Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23238245.ab

ETC Kajsa Ekis Ekman
http://www.etc.se/ledare/hillary-clinton-ar-en-klassisk-imperialist

Aftonbladet Göran Persson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23882334.ab

DN Björn Wiman
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nu-ar-han-president-i-amerikas-forenta-stater-skrudad-i-rod-keps-och-oandlig-makt/

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Presidentens nya kläder

Av Mats Sederholm

OS-finalen i politik pågår för fullt och alla medel är tillåtna. Säkerhetsluckor kring hanteringen av mejl hotar den demokratiska sidan. Förnedrade kvinnor som kliver fram och vittnar om övergrepp hotar den republikanska. Det här är bara några av de artilleripjäser som Clinton och Trump avfyrar mot varandra. Väljaropinionen gungar än hit och än dit inför valet om vem som ska bli nästa anförare av den fria världen, ”the leader of the free world”. 

Det här är ett viktigt drama och de som inte bryr sig och inte uppfattar det högtidliga och den djupt demokratiska bevekelsegrunden för detta betraktas gärna som "mindre begåvade". De saknar den där allvarliga och finstämda respekten för vår västvärlds allra dyrbaraste kronjuveler. Demokratin, friheten, öppenheten och drömmen om att få leva i ett samhälle med rätten att skapa sig det liv man önskar. De som inte insett detta ser inte Kejsarens nya kläder.

Presidentvalet är allas vår värld just nu. Överallt så bubblar det av upphetsning, spekulationer och andaktig förväntan. Årets presidentval är unikt. Aldrig förut har vi sett så många icke politiska karriärister, aldrig förut har personattackerna varit så hårda och aldrig tidigare har kontrasterna i åsikterna hos det amerikanska folket varit så tydliga.

I min fantasi så sätter jag mig i en helikopter för att få mig en överblick.  Jag passerar mjukt  fram och rakt in i ett fyrverkeri av spotlights. Medias ljuskäglor söker sig runt för att fånga minsta lilla rörelse som kan skänka någonting nytt att analysera eller som det kan göras rubriker av. Jag fortsätter förbi gigantiska reklamskyltar som spelar upp kampanjvideor. Röster från radiostationer, nyhetsmedia, agiterande från talarstolar skapar en bubblande kittel av vilja och målande visioner om det framtida USA.

Plötsligt blir det mörkt. När ögonen vant sig uppfattar jag ett grått landskap som breder ut sig. Efter en stund vänder jag på helikoptern och ser tillbaka.

I horisonten syns ett ensamt slott mitt i detta bleka landskap vars ljud och ljus nu endast svagt kan uppfattas. Överallt utanför slottets murar och i denna nya värld syns människor, miljoner människor, mer än 300 miljoner som arbetar, som tittar på tv, som gör sina vardagsbestyr, som sover eller bara pustar ut. Trötta, gråa och likgiltiga anleten syns. Ett och annat ansikte lyses upp då de uppmärksammar festen på slottet inför korandet av den nya Kejsaren. De flesta bryr sig inte. Bland de uppmärksamma är det endast någon enstaka som verkar glad eller upprymd. De flesta verkar tvärtom uppgivna, frustrerade eller hatfyllda.

De ser inte kejsarens nya kläder.

Årets val bjuder på de minst populära presidentkandidaterna i den moderna amerikanska historien. När George W Bush efter att ha startat Irak-kriget 2003, som snart fördömdes av nästan en hel värld, kandiderade till sin andra period, 2004, så var han då mer populär än vad Hillary Clinton är idag och ännu mer populär än Donald Trump. En majoritet av väljarna säger att de är frustrerade och äcklade över valkampanjen (55-57%).  Endast var tredje person bryr sig och endast var 8-10:nde känner optimism, de som ser kejsarens nya kläder.

Gapet mellan rika och fattiga i USA fortsätter att öka och är bland de största i världen. 20% av de fattigaste medborgarna får dela på endast några procent av landets inkomster, medan de rikaste 20% får hälften.

Den fina balen på slottet i horisonten känns overklig. Alla vet att oavsett vem som blir den nya kejsaren så kommer ingenting nytt att hända. Välfärd och respekt till massorna kommer ändå inte att synas till de närmaste åren.

Ett fåtal människor vandrar till slottet på den stora dagen och lägger sin gåva vid porten. Man röstar mest för att man är förbannad eller rädd, för att man vill visa sitt missnöje och för att man vill protestera. Några kastar hellre än sten över muren och hoppas att den ska träffa någon av alla de där som är inbjudna till fest, alla de där som ser Kejsarens nya kläder, nyhetsredaktörer, politiker, militärer och alla de andra i det kejserliga hovet.

Kejsarens finaste plagg är den amerikanska drömmen. Men i verkligheten, där ute på bygden utanför murarna så har många redan förstått att det där är en myt. I själva verket tillhör USA ett av de länder där det är svårast att byta samhällsklass.

Människor stirrar förstrött på tv. De byter kanal och hoppar från tv-serier, till standup-comedies, till frågetävlingar, till nyheter om presidentkandidaterna,. Allt är fiction, ingenting är på riktigt och kejsaren syns naken.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Efcharistå (Tack) Grekland

Av Mats Sederholm

Äntligen

Folkets vilja gick igenom. Den politiska demokratin i Grekland fungerade. Skrämselpropagandan från etablissemanget räckte inte till liksom det faktiskt inte gjorde i Sverige heller när vi skulle skrämmas till att rösta Ja till euron. Syriza, det grekiska vänsterpartiet fick nästan egen majoritet i valet i söndags och kommer nu att kunna förhandla med EU, ECB (Europeiska centralbanken) och IMF som motpart och med värdighet och integritet.

Människor ska inte behöva rota i soporna, vara utan jobb, utan pengar, utan stolthet bara för att banker och finansinstitut ska få sina ränteinkomster säkrade. Skitsnack som ”de lata grekerna”, ”de oansvariga” och andra uttryck och synsätt som på flera sätt cirkulerat runt i mellersta och norra Europa har visat sig vara byggda på fördomar och dunstat bort när de ställts mot fakta. Grekland har svarat:

Det räcker nu!

Grekland är inte fattigt. De har alla de tillräckliga resurser som behövs för att dess befolkning ska kunna leva värdiga liv och i ett gott materiellt tillstånd och inte som några trimbara komponenter i ett ekonomiskt politiskt ramverk som främst när sig själv och inte de mänskliga komponenterna. Det handlar som vanligt om fördelning, om den där 1 procenten och de 99 andra.


En fantastisk seger är det. Det är inte ofta det händer att duvorna besegrar hökarna.

Men hökarna kämpar emot.

När jag gav mig in i Sanningsrörelsen i början på 2000-talet så handlade en hel del om att förstå den bakomliggande makten i samhället, att se mekanismerna mellan de olika hierarkiska lagren. Omvärlden ville bara ha det till att jag: "trodde på konspirationsteorier". Det blir lättare för media att kategorisera det på det sättet. Utan kategorier kan man inte sätta etiketter, utan etiketter kan man inte skapa dramer och förenklingar, utan dramer säljer man inga lösnummer och utan förenklingar kan man inte försvara etablissemanget. Nyanserade nyhetsbilder utan värderingar skulle hota hela etablissemanget.

Vad jag mest lärde mig under seklets första 10 år handlade som sagt  inte om "konspirationsteorier" utan hur vårt etablissemang går till väga för att härska och skapa koncensusåsikter i samhället. Maria-Pia Boethius ETC kunde kosta på sig att sparka på sanningsrörelsen för ett antal år sedan när de stod under full beskjutning från media och politiker. Antisemit-retoriken haglade ner som granater över allt och alla som rörde sig med alternativa åsikter. För några månader sen blev hon själv indirekt anklagad för antisemitism då hon deltagit i ”Ship to Gaza”-aktionen som av DN:s Susanna Birgersson (vart får DN alla de där borgerliga karriärskvinnorna ifrån med de strama, krävande och oempatiska dragen?) ansågs vara antisemitisk. Medias fria retoriska lek med associationer är något jag lärde mig om redan 2009. Journalister och kulturskribenter använder sig av det när det gynnar deras egen PK-karriär men blir sedan både chockade och förolämpade när de själva blir måltavlan eftersom: ”Det är ju absurda angrepp”. Hmm jag vet, och? I informations- och åsiktskriget är allt tillåtet. Välkommen till sanningen, ska vi starta en rörelse?

Susanna Birgersson, DN:s egen järnlady som anser att att den populistiska bilden av politik är:
"Etablissemangets enda bränsle är uttjänta slogans och maktlystnad
medan de modiga uppstickarna överröstas med floskler om alla människors lika värde."

Idag är inte konspirationstillhygget lika använt. Istället används orden ”extremister” och ”populister”. På ETC klagar man över att just Syriza blivit omnämnda som populistiska av både utländsk som svensk press. Man blir så klart ledsna och besvikna och tycker alldeles säkert att det är riktigt orättvist. Varken de eller en massa andra folkopinioner eller andra folkrörelser borde få drabbas av retoriska etiketter men informationskriget är här för att stanna som jag försökt att påtala i 6-7 år nu.  Att de själva målar ut populister till höger och, nja förmodligen inte till vänster, är de fortfarande fullständigt blinda för. De lever i sin kupa eller i något jag kallar för Drömtillstånd och som jag och Linda kommer att vika ut i kommande boken ”Kollision”. 

Nettotrenden är att det ideologiska landskapet krymper och att alltfler faller utanför ramen som extremister eller populister. Kvar blir bara vad jag kallar för mittenextremisterna. Den enda politiska kanal som går att få in på debattradion snart.

Etablissemanget i hela Europa fick med valutgången i Grekland sig en rejäl snyting igen. Vänstern levererade en skillnad vilket inget kan ta ifrån dem och som de ska ha en eloge för. Här hemma fullständigt krossade Jonas Sjöstedt (v) Lars Adaktusson (Kd) i en minidebatt om valet i Agenda. Adaktusson mumlade och flinade osäkert och blossade bara upp när han fick börja skälla på kommunister och annan gammal osaklig skåpmat. Och nu är han favorit till att ta över partiledarrollen hos Kd. Tänk va, Göran Hägglund slutar, årets icke-nyhet eller?

Så vad kan denna Grekiska minirevolution skapa? Att parlamentarism och det politiska kastsystemet ska kunna skapa en revolution är lika lite otroligt som logiskt motsägelsefullt.

Nej det mest intressanta ligger längre bort i tiden. Nämligen när de grekiska politikerna har misslyckats, när skulder, arbetslöshet och fattigdom åter knackar på dörren, när hoppen lagt sig och folket står där igen och konstaterar att det inte ens den parlamentariska demokratin hjälpte. För den dagen kommer, tro mig. Vad händer då? Ja det ena är att ETC-skribenterna går igenom en inre existentiell kris då deras vänsterpolitiker inte levererade och allt hopp för mänskligheten synes borta. För oss andra som inte är bundna av politiska riktningar och nuvarande demokratiska ordning,  vi vet ju redan hur det går när radikala krafter får makt. Det går som med Mp. Partiet som en gång bar på andliga och alternativa visioner, politiker som såg annorlunda ut, med röda kinder, sol, frihet, friskhet i sinnet och klädda i Fjällräven-plagg. Idag har Fridolin med flera stylat till sig. Med rätt frisyr och rätt politiska retorik så godkänns han av kvällspressen och ledarskribenter. De radikala körs genom etablissemangstvätten och ...”klonk”... pluggas sedan in i det globala maktsystemet. Sen kommer inbjudningarna till forumet i Davos och Bilderbergmöten som brev på posten. Det andra som händer när politikerna misslyckats är förutom bitterhet också en djupare insikt om behovet av en annan värld.


På tal om staten och kapitalet, Ebba grön

Både kapitalet och politiken måste genomskådas innan vi kommer vidare. Men vi är på god väg, vi är på god väg. Det bästa med allt detta är att det kommer att spä på miljoner människors alltmer groende insikter om att det är fel på systemet. Kanske fler politiker och väljare i Sydeuropa vågar skrälla och ge kraft till den våg av ifrågasättande som sveper runt jorden just nu. Tja, jag utgår ifrån att Mellaneuropa med Merkel & Co inte kommer att ställa sig på barrikaderna på den här sidan av 10000-års skiftet. Och ljuset från Norden då? Den svenska revolutionen fastnar i snön och i det mentala förnuftet: "Gärna revolution men respektera rökförbudet va!". Det är extra svårt att ana ljuset så här mitt inne i universums garanterat längst tidsenhet och svartaste hål, Januari, noll grader och mental istid (tack igen Ebba).

Den skulddränkte, mediaimpregnerade, trygghetsövervakade europainvånaren kan ändå ana våren. Det finns liv på andra sidan mörkret

Kali spera

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Je suis un idiot

Av Mats Sederholm

Det bästa vi har av politiker går samman i en slags etablissemangsallians och slår i det 1:a riksdagskriget tillbaka nazisterna, eller om det nu var rasisterna eller om det nu var fascisterna… debatten fortgår. 800.000 väljares förhoppning om att makten utgår från folket får stå åt sidan.

Huvudsaken är att vi tycker enkelt och rätt.

Björn Söder (SD) blir citerad i DN och "döms" för sina kommentarer om nationstillhörighet, judar och samer. Björn anser att hans kommentar blev plockade ur sin kontext. Tja, media gör så.

Huvudsaken är att åsikter refereras enkelt och rätt.

Några islamiska fundamentalister slår till i Paris och hela världens muslimer ironiseras av Björn Söder med hans mening: ”Fredens religion visar sitt ansikte”. Orättvist och onyanserat Björn?

Eller kanske det är viktigast att åsikten blir enkel och rätt.

Folket ropar: ”Je suis Charlie vi vill också att det ska ironiseras över Muhammad". Nidbilder vräks ut i massupplagor. Miljoner muslimer förolämpas, vem bryr sig?

Det handlar om yttrandefrihet och huvudsaken är att åsikten blir enkel och rätt.

Någon kanske gör en nidbild över ett offer från Holocaust och refererar till yttrandefriheten. Yttrandefrihet? Men sådana nidbilder är enbart smaklösa och måste med kraft dömas ut tycker alla.

Huvudsaken är att åsikten blir enkel och rätt.

Hotet från terrorism ökar, mer övervakning och mer kontroller av vanligt folk måste till menar politiker i EU och Sverige efter Parisattentaten. Men NSA, Snowden och allt som vi alla med chock erfarit, öststatstrenderna och storebror ser dig? Nja det där är en annan sak.
 
Nu är det viktiga att åtgärden blir enkel och rätt.


Öga för öga, tand för tand,
Åsikt köps med åsikt medan sanningen stilla tigger med utsträckt hand.

Etablissemangspopulism vinner, nyanserna försvinner.
Media, politiker och allehanda dårar går hand i hand.

 
När ska vi förstå?
"Je suis un idiot."

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper