SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Borde du verkligen få rösta?


Av Mats Sederholm

Den demokratiska situationen blir allt mer tillspetsad i takt med de ökande otraditionella politiska åsikterna i sociala media och hos väljare. Konservativa krafter träder allt oftare fram för att försvara etablissemangets version av demokrati medan vår konstitution som säger att all makt ska utgå från folket löpande degraderas.


Tiden efter Brexit har man kunnat märka en ny trend i etablissemanget och inte minst i media. Debattartiklarna och det smygande ifrågasättandet av folkomröstningar. Tanken är att människor uppenbarligen röstar ”fel” och att något måste göras. Och eftersom demokratin uppenbarligen inte räcker till för att sätta stopp för ”fulrösterna” så är det dags att ta i med hårdhandskarna.

Jan-Erik Larson är en tvättäkta anti-populist med bakgrund som journalist, författare, vice VD för Kinnevik och Svenskt näringsliv. Hela det etablerade kultur-,  media- och näringslivs-Sverige finns representerat i en enda person.  Han har på kort tid getts fritt utrymme för flera folkomröstningsfientliga artiklar i Svenska Dagbladet. Oftast byggda på citat från utländska skribenter som sjunger ur samma nothäfte som Larsson själv. Den utdragna klagovisan över Brexit. En öronplåga som påminner läsare om smaken av ett färdigtuggat tuggummi. Jag unnar gärna de här konservativa männen att få sitta ifred och morra på nån veranda över dessa imbecilla väljare och det politiska förfallet. Men problemet är att de med dessa debattinlägg förstärker de politiska incitament som sått för Trump och hela den högernationella politiska utvecklingen i västvärlden med polariseringar och pessimism som följd.

Samhällsförvandlingen som följd av de senaste 20-30 årens kontraktsbrott mellan väljare och politiker har skapat en kultur av bristande samhörighet, tilltro och vikänsla. När människor inte blir sedda så svarar de med brist på respekt. Man vänder dövörat till och reagerar med misstro. Demokratibegreppet har följt med i denna förvandling och handlar idag mest om de demokratiska traditionerna hos myndigheter, media  och relationen med penningmarknader.

Problemet för anti-populister är just att populationen fortfarande ges tillträde till inflytande i deras komposition. Parlamentsval är förhållandevis ofarliga. Människor väljer politiska representanter som egentligen inte har någon som helst skyldighet att representera väljarna. De gör själva upp om vad politiken konkret kommer att mynna ut i något som liknar ett parlamentariskt gängkrig. Folkomröstningar däremot tillåter väljarna att ta sig förbi de parlamentariska brandväggarna och virusskydden. Detta är vad det handlar om. Att täppa till varje tänkbart konkret inflytande. Att förhindra den demokratiska grundtanken och fulrösterna.

Konsten är att forma opinionen och samtidigt avsätta den. Larsson och Svenska Dagbladet är inte ensamma i denna nya kampanjvåg. I DN:s ledare ”Brexitröran ett bevis för det problematiska med folkomröstningar” så anas strategin.

”Politik är oftast för komplicerat för folkomröstningar. Inte för att väljarna är dumma.”

Vad snällt och omtänksamt att ni vill avlasta mig och samtidigt är så måna om min värdighet.

”Bevare oss för folkomröstningar”, ”Folkomröstningar är inte höjden av demokrati” och åsikten att människor inte är kompetenta nog och därför inte förtjänar inflytande  strömmar nu ut från tankesmedjor och debattartiklar runt hela västvärlden. För 100 år när de ”populistiska och lättjefulla” kraven på allmän rösträtt i Sverige debatterades så lät det:

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen
Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen

Från den tidens populistskräck till den tidens retorik om kunskapsbrist:

De beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta innebär att makten läggs i deras hand som är minst kompetenta att bära den.
Tidigare Statsminister Hjalmar Hammarskjöld,  Obunden konservativ

Och när argumentet ”folk är för dumma för att rösta” oavsett paketering inte räcker till så återstår alltid storsläggan, nazisterna , inte enbart använd av Larsson.  För det var ju så att Hitler skaffade sig makt via fyra folkomröstningar. ”Med ett massivt stöd i folkviljan låg vägen till en nazistisk kraftsamling öppen.” skrev Staffan Heimersson  i artikeln ”Folkomröstning är demagogens favoritverktyg” i Aftonbladet. Som exempel på argument emot folkomröstningar nämns ett Nej till kvinnlig rösträtt i en folkomröstning i Alpidyllen Appenzell 1969. Några år senare hade ”jämställdhetsivraren” Heimerssons åsikter om #meetoo: ”Kvinnor använder #metoo som en förevändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas”.

Med skrämsel , förförisk retorik och med anspelningar på sunt förnuft försöker dessa etablissemangsextremister nu forma världen till allt vad människor skyr, brist på delaktighet och uppmärksamhet.

Men finns det då inga problem med folkomröstningar? Är då inte valfrågorna för komplexa och kräver massor med kunskaper och akademiska examina?

Som parlamentarisk kund så är det inte jag som ska skriva manualen. Det är parlamentarismen som ska redovisa och kanalisera all komplexitet till ett språk som kunderna, vi väljare, förstår. Kunden har alltid rätt så sluta gnäll och gör ert jobb på folkets uppdrag såsom konstitutionen förväntar sig.

De som anser att kunden har fel. De är, vare sig de är medvetna om det eller inte,  autokratins mest lömska infiltratörer.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Intervenism – Nått stort kommer att hända, av sig själv!



Av Mats Sederholm


Även publicerad på NewsVoice

Mitt grundsyfte i allt vad jag gör och gjort har varit att ändra på världen och åstadkomma ett samhälle där inte varje människas manöverutrymme måste villkoras utifrån ekonomiska eller andra maktfullkomliga villkor.

Men för att rucka på något måste man komma i kontakt med det. Självklart kan tyckas, men efter 30 års erfarenhet av folk med ambitionen att ändra på världen och med andra åsikter än mainstream så inser jag att det trots allt är svårt för många att ta detta självklara till sig.

Jag spenderade hela 90-talet  med att utforska nyandligheten. Ett makalöst äventyr men som jag till sist gjorde bokslut på för att komma vidare. Jag gjorde det av flera skäl, det främsta var att det inte kunde skapa en förändring. Jag lärde mig massor men det gick inte att applicera i en vanlig värld och således kunde jag inte rucka på världen. Jag skrev min första bok i slutet på 90-talet och definierade där något jag kallade för Intervenism:
”Tron på en tillräckligt auktoritär eller stor händelse som kan förändra mitt eller andras liv. Tron på en utomstående intervention i mitt liv.”

Fenomenet var en av många erfarenheter jag hade gjort. Människors tro på att någonting utanför en själv ska ingripa (intervenera) i ens eller flera människors, liv och göra det bättre såsom partnern/tvillingsjälen, Jesus återkomst, utomjordningars hjälp eller vilket ”Sci-Fi Event” som helst.

Nästa station på min jakt efter förändring blev vad som idag kallas för alternativvärlden och då för sanningsrörelsen. Ånyo spenderade jag flera år i detta och upptäckte många nya sammanhang, fick massor av nya kunskaper, nya vänner men tvingades åter att stanna upp. Motorstopp igen och av samma orsak som förra gången, oanvändbara kunskaper, jag kunde inte rucka på världen helt enkelt.

Jag menar, hur många hemligheter som än kan tänka avslöjas så kommer det inte att beröra människor särskilt mycket. Folk vet redan att världen är korrumperad. Kunskap är inte makt, kunskap är inte förändring förrän det omsätts till handling. Det måste integreras med livet självt. Kunskap utan handling är ett opium för folket. Dessutom, många fakta inom konspirationsvärlden skarvades inte sällan ihop med tro och entusiasm.

Dessutom så blinkade varningslampan ”Intervenism” igen. Tron på att den stora hemligheten kommer att avslöjas av sig själv. Tron på hemliga grupperingar som kommer att befria världen. Eller, det stora sammanbrottet som kommer att göra om världen. Drogen Intervenism som jag en gång själv, ska erkännas, blev berusad av, syntes igen.

Alltså: Intervenism - Nått måste hända men inte med mig. Gärna förändring, men inte min tack.

De intervenism-drabbade visar istället ensidig bitterhet mot myndigheter, mot politik och mot mainstream i alla former. Anledningar saknas ju inte. Insikten om hur våra traditionella system fungerar, hur de på ett arrogant sätt avfärdar alla tänkbara alternativa föreställningar om hälsa, näring, behandlingsmetoder, media och politik är viktig men när det utvecklar sig till en protektionistisk kamp så utvecklas istället en ny ideologi, Alternavism.

Rucka på världen, nej, nej det är ingen idé, det kommer att skötas av sig själv. Låt mainstream världen vara ifred, alla fel kommer att växa bort som växtvärk tids nog. Gå inte dit, rör inte vid den världen, den är tokig, elak och dum. Studera den noga och förstå den men gå inte längre än så. Låt oss kura ihop oss och vänta här under filten. Eller, rör inte vid den världen, då stödjer du den. Om du ingriper så blir du bara lurad av hemliga krafter.

Hur ska man förklara för rädda människor att det faktiskt är tvärtom. Det man inte rör vid kommer inte att kunna förändras. Intervenism är en av grundpelarna i Alternavism. Ideologier skapas när kunskaperna tar över ens identitet, precis som vilken annan politisk eller existentiell ideologi. Ni vet, när: ”Pröva det alternativa kosttillskottet x”  förvandlas till: ”Ät det alternativa kosttillskottet x, det botar dig från alla sjukdomar, jag äter jämt det.” 

Politiker brukar ju inte sällan säga när de förlorat i opinionssiffror att vi har misslyckats med att föra ut vårt budskap.
Idag när det politiska landskapet över hela västvärlden gungar och människor är dödströtta på status-quo-politiker så anser politiska och mediala eliter att vi snarare behöver MER av samma gamla politik och samma gamla normer. Om världen bara kunde bli mer av allt det som etablissemanget står för så att alla avvikande politiska tankar försvann och gällande sanning återstår. Filterbubblor liksom Intervenism löper från mainstream till altstream.

Men Intervenism är inte bara en tro på att någonting i världen ska rädda oss för här finns också den andra sidan av samma mynt. Den intervenerande kraften som ställer till med allt elände. Den centrala ondskan klädd som djävulen eller Kabalen. Denna enorma kraft utanför mig som styr över allt. Och lyssna noga, tro inte att du kan ändra på detta, som människa är du chanslös, du är maktlös, du är ingenting, läs på och lär men inbilla dig inte att du kan göra något åt det. Så låter det från de lärde inom Alternavism.

Jag började till sist fatta att det jag härjade runt i inte var maktens motståndsrörelse snarare dess trognaste krets. Som tur är så är inte komfortzoner stängda, det är bara att resa sig upp och gå därifrån, helt gratis.

Men liksom under 90-talets nyandlighet så menade många att vi visst gör något, vi skickar distanshealing till oroliga krigszoner på jorden. Idag klickar man på gillaknappar och ryggdunkar varandra. Det påminner också om en scen i Monthy Pythons ”Life of Brian”, motståndsrörelsen som verkligen bestämde för att till sist göra något och bokade upp ett… nytt möte! Eller nyandlighetens budskap under 90-talet. Bara tänk och känn, det sprider sig sedan som ringar på vattnet. Armchair enlightment.   

Intervenism tron på allt utom sig själv, är inget för de som vill förändra världen. Den är för de som vill släpas efter i en liten jolle i maktens kölvatten. Tron på djävulen eller en gudalik förändring är sak samma. Intervenism samlar människor med en inbyggd slavmentalitet och formar dem till eliternas fogligaste vän. De som ståndaktigast och envisast vill ha en ny god värld blir istället de som de faktum förstärker den gamla. Eller i en Orwellsk ton, Likgiltighet är Motstånd.

Förändring handlar inte om att prata eller uppleva. Information om det dolda eller okända sprids inte särskilt mycket och även om den sprids så är det ingen som tror på den eftersom den oftast är för introvert och inte avsedd för att klara en dialog med omvärlden. Att kommunicera med omvärlden är inte förenligt med Alternavism eller Intervenism.

Den verkliga förändringen handlar om att påverka omvärlden även på deras villkor. Man tvingas anpassa sig själv, man tvingas lära om sig själv. Det betyder inte att man förlorar vad man står för, man berikas med något utöver detta. Man behåller sin inre kompass men lär sig förändringens verktyg, det som kan skapa en skillnad därute i världen där problemen finns. Man söker en balans mellan insikt och handling, mellan det inre och yttre. Att sätta saker i rörelse är liv. Att tro på förändring genom andra eller annat skapar uppgivenhet och tomhet.

Det är snart val, jag har inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år och kommer inte att göra det nu heller för, åter igen, de bjuds inga alternativ som kan förändra. Men jag kommer att rösta, kanske blankt eller på något annat, för jag vet att rösträtten är något som människor i vårt förflutna har kämpat hårt för och jag respekterar dem. De åstadkom någonting konkret genom att AGERA gentemot makten, inte genom att förstå hur den fungerar och sedan bara lipa åt den.

Ta ställning, pröva nytt, håll ditt hjärta ungt. I dagens böljande nya politiska landskap så finns det mer än någonsin utrymme för nya kreativa möjligheter. Bejaka, ge liv åt dina kunskaper. Pröva din övertygelse bland andra människor, rör vid dem, lyssna och lär dig nya språk. Du förlorar inte vad du står för, var inte rädd.

Fick jag en chans så skulle jag predika om kärlek och människans inbyggda storhet även i helvetet. Jag vet att jag skulle få idealisterna och de envisa gaphalsarna emot mig, både från delar av mainstream och delar av altstream men jag vore åtminstone en levande skapare.

Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Liberaler och högernationalister - Ett familjedrama



Av Mats Sederholm

Även publicerad på 

Liberalerna har valt såväl ämne som huvudmotståndare för sin resa genom valrörelsen. EU respektive SD. Om en debatt mellan de två skulle uppstå så väntar två ytterlighetsalternativ.

Å ena sidan ett okritiskt upphöjande av en politisk och kapitalistisk makthybrid administrerat av teknorater och lobbyister som skapat en EU-parlamentarisk liklukt som ligger tät över hela Europa. Å andra sidan, hotet om att helt lämna EU och istället krypa in i sin egen holk.

Den progressiva tanken att förändra EU tycks befinna sig helt utanför det svenska debattmedvetandet. Kan inte någon ta EU i örat och se till rensa bort det från vad de flesta människor känner olust inför: Bristande demokrati, överstatlighet, finansmakt och teknokratstyre.

Nu kommer sådana visioner inte att läggas fram av liberaler eftersom de inte ser några problem med ett bank- och finansstyrt Europa hur många sociala tragedier det än skapar, hur mycket pessimism som än sprids, hur mycket förakt för etablissemanget det än medför och således, hur många autokratiska vindar det än drar upp. SD kommer heller inte att resa några protester eftersom missnöjet med maktmissbruk för dem stannar vid överstatlighet medan ”överkapitalism” eller ”överpatriarkat” kan passera förbi som icke-frågor. För liberaler liksom för högernationalister är människor först och främst poster i ett marknadsspel eller i statsbudgeten. Hela ryggraden i SD:s valrörelse är ju att göra invandrare till en utgiftspost.

En debatt mellan liberaler och högernationalister blir istället till ett politiskt familjedrama och en fader-och-son-uppgörelse. Å ena sidan fadern, den liberala parlamentariska demokratin med sitt självklara förnuft, sin överlägsna rätt och med den historiskt västerländska traditionen av att få styra och vara förmer. Å andra sidan den bångstyrige högersonen förskjuten från hela den politiska maffian och med faderns oförsonliga bemötande: ”Hur kunde det gå så här, han växte ju upp i den bästa av alla världar. Vi som representerar jordens allra mest ädla värderingar. Dessa högernationalistiska gangstergäng runt om i Europa han nu gått med i, var kom de ifrån?” Ja var kom de ifrån pappsen? Yttre rymden eller?  

Rättessnöret för en reformering av EU är en respekt för människan som en social varelse, som en unik och skapande kraft i samhället. Men medborgarrespekt finns inte med på våra egna politikers agenda. Oavsett vad man tycker om SD så måste man väl ändå fråga sig hur stora de måste bli innan den parlamentariska finklubben bryter samman så att uppemot en miljon väljares demokratiska önskan om SD:s inflytande kan förvaltas och det inte på SD:s röstsedel står nitlott. Statsministern liksom de flesta partiledare menar att man inte måste bjuda in partier till makten hur mycket demokratiskt kapital de än har. Och således är den demokratiska traditionen förvandlad till ett avsnitt i Robinson. Den liberala ideologins företrädare i morgonmedia, Dagens Nyheter ser inte att demokrati i mening folkvälde är den viktigaste innebörden av demokrati för: ”Demokratin utgår från insikten att det inte finns något sådant som ett homogent ”folk” med en gemensam vilja”.  Precis, det finns ingen skog, bara träd. Och det finns inget lag eller lagkänsla i Janne Anderssons framgångsrika fotbollslandslag, bara enstaka spelare eller hur?

Liberaler ser inget folk överhuvudtaget medan SD ser två folk, svenskar och invandrare! I Europa vimlar det av tillhörigheter, samhörigheter, kulturer och individer som både vill bli sedda och respekterade. I verkligheten handlar det om såväl gränser som tolerans och hjärta men för att åstadkomma detta krävs en radikal politisk reformering  av EU med fokus på medborgaren och ett samhälle som inte genererar pessimism och missnöje.  

Istället ska vi nu tvingas ta del av en debatt med konservativa politikers ältande om hur EU skapades i fredssyfte. Vi ska behöva skåda alla dessa allvarliga vuxna anleten från politiker och representanter från näringslivet som på autopilot varnar oss för EU-kritiska tongångar. Vi ska lyssna till prat om handelsavtal men inget om en kulturell och social gemenskap och inte minst ska vi behöva höra ett grabbigt och tjurigt missnöjesprotesterande och en dörr som slås igen till pojkrummet prytt med svenska vimplar.

Världen är inte sig lik, ett tu tre är SD Sveriges största parti och Åkesson kan med rätta gör anspråk på statsministerposten. Var tredje svensk vill ha en ”stark ledare”. Donald Trump kan mycket väl bli omvald om några år och anledningen är ett fundamentalt skifte i människors medvetenhet och uppfattning om politik i allmänhet fött ur en bottenlös uppgivenhet över den gällande, i synnerhet.

Mer debatt om EU och hela den politiska omvandling som sker vore spännande och uppfriskande. illusionen om att vi råder över oss själva som nation måste spräckas så fort som möjligt.  Hur ska vi européer kunna stå emot den senaste tidens hot mot frihet på internet, hur kan vi skydda oss mot medieleverantörers intrång i våra privatliv. Nationsöverskridande frågor som liksom miljöproblemen varken kan förbises eller enbart hanteras på hemmaplan. Björklund och Åkesson, sluta ducka och sluta tjura.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Svensk demokrati har blivit en låtsasbubbla



Skriven av Mats Sederholm.

Även publicerad på


Enligt en färsk undersökning från Pew Research center så är Sverige det i särklass minst populistiska (vänster eller höger) landet bland länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. Ett räddhågset svenskt etablissemang normaliserar debatten och håller de systemkritiska frågorna utanför och får allt att framstå som ”normalt”.
 

Valrörelsen är snart här. Partiledardebatter, analyser av Mats Knutsson m.fl. och frågor om invandring, välfärd och poliser kommer att debatteras. Hur ska det gå med alliansen, Sd och sossarna? En sak är helt säker, allt kommer att vara precis som det brukar. Valdebatterna blir likt en storm i ett vattenglas samtidigt som människor bakom de politiska fasaderna märker hur hela vårt samhällsklimat förändras bortom inflytande. Vilka bestämmer egentligen i vårt samhälle? Vem törs ifrågasätta den eviga ekonomisk tillväxten och miljöproblemen? Vem vill ta upp ekonomiseringen av människan? Vem törs koppla utmattningsrelaterade sjukdomar till systemfel? Uppåt 80% av befolkningen känner inget engagemang för sitt arbete, varför? Vem försvarar dig i den internationella handeln med digitala människor? Eller som Johan Croneman i DN uttrycker det:  Vi tar frågorna som kräver minst. Enkelt för er, enkelt för oss. Politikerföraktet är stort, klås snart bara av folkföraktet.

De enda säkra vinnarna i valet är systemförvaltarna, ett konservativt etablissemang i alla färger som räddhågset kryper allt närmare varandra och samtidigt vill få människor att tro att enda alternativet till gällande ordning är fascister, diktaturer och nazister underhållna av ryska nättroll. Vi ska också ha klart för oss att det är extremister som ifrågasätter demokratin fast det nyligen i en undersökning i New York Times visar sig vara mittenväljarna i USA och Europa som utgör de största tvivlarna.

Bubblan där vi låtsas politik och demokrati spricker allt fortare.
Håkan Juholt svor i kyrkan i höstas:
”Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin."
”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna.”

Jan Schermans välgjorda dokumentär på SvT ”Länge leve demokratin” skakade alldeles säkert om många experter. Exempelvis konstaterades att fyra av tio riksdagsmän anser att demokratin är hotad. 
Vi lever på 2000-talet men gör vårt allra bästa för att hålla oss kvar vid en 100 år gammal version av demokratin där ett fåtal tar de dagliga besluten medan flertalet gör det vart fjärde år utan att ens veta hur fåtalet kommer fram till besluten eller vilka de är. För att bli någorlunda delaktig i dagens politik måste du ägna dit liv åt att klättra upp för en hierarkisk partistruktur för att möjligtvis efter 10-tals år kunna delta i ett direkt beslutsfattande. Och de som gjort denna karriärresa, de sågar garanterat inte av den gren de sitter på. Trots dagens kraftfulla informationsteknologi som ger alla människor en chans att delta så håller vi oss kvar vid en urgammal demokratisk ordning med en representativ tanke som vittrats ner och med väljare som lever i en interaktiv kultur.  För enligt den gamla demokratiordningen ska medborgarna helst vara passiva och inte lägga sig i.

De demokratiska problemen i den verkliga världen ökar för varje dag.

Hur kan vi tro att nationella partier ska kunna säkra demokratin när de som sätter gränserna för ekonomi och sociala normer verkar internationellt? Demokratin blir verkningslös när det mellan väljaren och maktutövandet, exempelvis EU-parlamentet eller internationella banker, finns alldeles för många lager av representation, lobbying, teknokrater och brist på demokratiska institutioner. Väljarna, demokratins uppdragsgivare, saknar helt enkelt en demokratisk räckvidd. Medan man runt om i Europa diskuterar nya former av demokrati som exempelvis transnationella partier eller representativ direktdemokrati så håller den svenska kälen i sig. Här är allt ”normalt”!

Men även EU-parlamentet i sig måste demokratiseras. Beslut bakom stängda dörrar måste upphöra, lobbyingverksamheter måste kontrolleras, samgåendet mellan finansiella krafter och politiker måste återgå till att det är politiker och demokratin som för dansen.
Den alltmer ifrågasatta demokratin av gammal ordning öppnar för nya politiska möjligheter. Ett konservativt etablissemang och en nationalistisk protektionism på ena sidan. En inkluderande och omsorgsfull förnyelse av demokratin på den andra. En fruset svenskt debattklimat kommer inte att bestå. Kanske många människors känsla av en stundande valrörelse som mer fejkad än någonsin är en politisk vårkänsla.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Cirkus Trump - Etablissemangets dröm


Av Mats Sederholm

Även publicerad på

Häromdagen hade vi barnkalas hemma. Runt köksbordet hade de kommit in på spökhistorier då ett av barnen i nio-årsåldern utbrast:  ”Tänk om Trump dyker upp utanför fönstret”.

Häromdagen på tåget läste jag i ett av mina favoritmagasin från Nordamerika. Det har en underton av anarki, antikonsumtion och massor av sinnrikt innehåll. Jag tänkte innan jag började bläddra: undra hur många sidor det tar innan jag ser honom. En, två, tre, fyra...där var han, omgjord i en grotesk grimas. Ytterligare en utöver alla de tusentals som redan publicerats i de vanliga media. Jag stoppade ner numret i ryggsäcken med en suck.

Och när jag försöker ta temperaturen på den politiska debatten och besöker såväl traditionella, alternativa som progressiva nyhetssajter och oavsett om det är i mitt eget land eller i USA så är han där. Dag efter dag, samma sak.

Till och med när jag sitter i publiken bland progressiva aktivister så går det bara någon minut innan hans namn viskas.

Hur länge ska detta pågå? Denna den värsta politiska psykos jag varit med om. En politisk trafikstockning som aldrig tycks släppa.

Och alla hjälps åt. Politiker, filmregissörer, aktivister, intellektuella och inte minst nyhetsmedia. Han är enligt undersökningar den i särklass mest uppmärksammade presidenten under sitt första år. Och enligt undersökningar den av media mest ogillade presidenten på 25 år. Intresset är dessutom ovanligt fokuserat på honom som person. Han har förvandlat nyhetsmedia till något som mer påminner om skandalpress. De pekar finger, de gapar av förvåning, de både spekulerar och envisas med fakta i sin självbild som oskyldigt drabbade av detta monster. Han skriker tillbaka, de svarar och buar. Hatälskandet och dramat blir uppenbart för de som står utanför manegen och ser de tu i var sin clownnäsa jaga efter varandra i cirklar i ett medialt och politiskt cirkusnummer.

Flera tror nog att detta är något slags försvarstal för Trump. Men i den här krönikan är Trump och hans politik inte särskilt prioriterad och ingenting jag varken kommer att stödja eller förakta. Här är han neutral, ifall nu någon fortfarande minns hur man är politiskt objektiv.  Jo jag förstår upprördheten. Kvinnoförakt, förakt för folkgrupper, klimatförnekare, skrävlare, burdus, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad men det hjälps inte, det finns viktigare saker i världen än hans åsikter i frågorna.

Exempelvis att västvärlden genomgår ett socialt förfall eller att medborgares uppgivenhet och likgiltighet inför dagens demokrati ökar. Ni som ändå prioriterar undan ämnen som civilisationernas förfall, till förmån för mannen med den blonda kalufsen, betänk att Trump aldrig hade blivit vald ifall människor inte känt en sådan likgiltighet inför det gamla samhället.

Är ni dessutom medvetna om att ni i er besatthet nu står sida vid sida med de mest destruktiva krafterna, de som heller inte vill ha Trump eftersom han skapar obalans i deras konservativa ekosystem, ett växande västerländskt kastsystem där allt färre ges allt mer. De som försummar mänsklig värdighet och demokratisk delaktighet. När ni föraktfullt ser på de som röstade på monstret och trashar dem med konservativa retoriska modeord som populister, så håller ni både politiska teknokrater, finanskapitalister, lobbyister och globalister om ryggen. De står tätt bakom och tackar för er uppmärksamhet eller rättare sagt, er brist på uppmärksamhet.

Vad som växer som ogräs i detta politiska mörker är exempelvis när David Letterman gör en intervju med Barack Obama efter hans avgång. En självbekräftande demokratisk feelgood-intervju som känns lika passerad som Hollywoods tillrättalagda presidentporträtt. Eller den välmenande Morgan Freeman i sin serie ”The story of us” där han ned stor beundran intervjuar Bill Clinton om förträffligheten med hur demokratins sköts i den ”fria världen”. Jag menar, vem exakt är fri här? Du kan inte röra dig en meter utan att tjäna någon annan. Du är en ekonomisk legobit i en modell som du aldrig bett om eller varit med om att påverka.

Protesterar man mot Trump eftersom man vill ha tillbaka det gamla eller för att man vill skapa något nytt?
Poängen är att det inte är de politiska galjonsfigurerna som bestämmer ordningen i USA eller någon annanstans. Det är en ekonomisk, politisk och medialt oskriven överenskommelse, en kultur upprätthållen av ett etablissemang. Presidenten eller regeringen är tillsatta av ordningen, de ändrar inte ordningen. De kan skapa politisk och ekonomisk turbulens runt om i hela världen men de ändrar aldrig på systemet, de agerar inuti det ramverk som för varje dag förlorar i förtroende. Allt medan progressiva samhällsinnovatörer, systemkritiker och sociala nybyggare har gått på cirkus. De har varit där i några år nu och ser på samma föreställning om och om igen: ”Dumma Trump”. Instängda i ett politiskt tält utan syre och ännu en sunkig politisk show. . Allt vad ett bakåtsträvande etablissemang kan önska sig.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

MeRA25 och en ny europeisk demokrati



Foto: Mats Sederholm


Även publicerad i


Den politiska aktiviströrelsen DiEM25 med mer än 70 000 medlemmar över hela Europa startade nyligen sitt första politiska parti. Först ut blev Grekland och partiet MeRA25 med nästa års EU-val som närmaste mål. DiEM25-medlemmen Mats Sederholm om varför demokratin behöver förnyas på europeisk nivå.

Grunden och energin bakom MeRA25 härrör sig till vad som hände 2015 när den så kallade EU-trojkan tvingade Grekland till nya nödlån. Grekerna sa ifrån och röstade fram politiker som skulle försvara det grekiska folket, men som istället gick Trojkan till mötes och lät den eviga cirkulationen av lån till betalning av räntor på tidigare lån få fortsätta.  Läxan man vill lära sig är att EU:s utspel mot en enskild medlemsstat aldrig får hända igen.

MeRA25:s politiska program bygger på vad man kallar för konstruktiv olydnad och består av en 7-punkter lång åtgärdslista. Den 26:e mars tog Yanis Varoufakis tillsammans med tre MeRA25-kollegor plats i Ilisia-teatern i Aten under en välbesökt presskonferens. På frågan från en Reuterreporter om MeRA25:s förslag om att drastiskt sänka skatter för mindre företag, att stoppa panikutförsäljningar av statliga tillgångar och att skapa ett statligt betalsystem för att skydda sig från inflytande från finansmarknader och så vidare är realistisk och genomförbar förklarar Varoufakis:  Detta är ”riktlinjer och förslag som har ett enda enkelt syfte, att återföra realistiska hopp till det här landet.”

När nationalism och protektionism växer i Europa och flitigt uppmärksammas av media så växer samtidigt denna Europas gemensamma rörelse DIEM25 med MeRA25 som sin första partigren. Men varför paneuropeiskt? Varför startar man inte bara ett vanligt traditionellt parti med en ny politik i Grekland?

Anledningen är att de krafter som sätter ordningen i Europa är nationslösa varför demokratin, människors möjlighet att kunna stå upp emot dessa nationslösa krafter också måste organiseras bortom nationsgränser. Finansmarknader, EU-kommissionen, EU:s centralbank och Internationella valutafonden verkar gemensamt på en nivå som inte längre har en tillräcklig närhet till medborgare. Dessutom så är de heller inte helt demokratiska till sin natur och tenderar att skapa sin egen hybrid av politiker, teknokrater och tjänstemän såsom vi sett upprepas genom historien då kaster och aristokratier av olika slag tagit över bestämmandet när makten centraliserats.  En samlad europeisk medborgarkraft som med all tydlighet vill ändra på de demokratiska förutsättningarna i EU är DiEM25:s uppsåt och som man ser det, den enda möjligheten till att behålla demokratin. Att just DIEM25 för den här politiken beror på att man inte har ett gammalt politiskt tankegods att försvara eller gamla samhällstrukturer och traditioner att ta hänsyn till. Man är ett resultat av dagens sociala och politiska realiteter. MeRA25 är den första konkreta valbara manifestationen av denna unika politik.

Uppstarten i Aten blev inte helt odramatisk. När kvällsaktiviteterna kom till sitt slut så reser sig plötsligt en handfull besökare och protesterar högljutt. De blev senare identifierade som högerextremister. I taxin på väg till hotellet höll taxichauffören med om alla de iakttagelser av Grekland som MeRA25 beskriver men chauffören kommer inte att rösta på dem. Han, liksom så många andra har förlorat hoppet till politiker.

Det nationella vänsterpartiet Syriza som dominerar den Grekiska regeringen lockar inte medborgare eftersom de som politiker så gruvligt svek folket 2015. En nationell traditionell vänsterpolitik är inte vad DIEM25 primärt söker. Man söker aktivister och nytänkare som oavsett politisk bakgrund vill göra om det sociala och politiska Europa till något som kan återföra optimism och engagemang.    

Idén med att ”lyfta demokratin”, människors inflytande från en nationalistisk nivå upp till den nivå där den verkliga makten agerar är förmodligen något som förr eller senare kommer att väckas även i Sverige.  Här växer stödet för en folkomröstning om medlemskapet i EU samtidigt som en tydlig majoritet vill att Sverige är kvar i EU.

Någon Yanis Varoufakis syns inte i Landet lagom. Kombinationen av en karismatisk kändispolitiker, användandet av uttryck som ”det djupa etablissemanget” och oligarkstyre är möjligtvis lite för svulstigt för många svenska politiker, redaktörer, politiska analytiker och intellektuella.

Men från ett väljarperspektiv finns det alldeles säkert ett behov av politiker som med trovärdighet och tydlighet kan fånga upp en oro för överstatlighet och politisk uppgivenhet. Någon som kan vända upp och ner på de etablerade partierna och tvinga fram ett politiskt nytänkande. Någon som törs säga likt det som Varoufakis yttrade:

”Vi har inget europeiskt parlament, det har alltid bara varit där som ett fikonlöv, som en ersättning för bristen på genuint demokratiska processer.”

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Förakt för radikala

Av Mats Sederholm

Även publicerad i tryckt version hos 2018-02-09

Om man har en radikal syn på samhällsförändring idag så tillhör man en mobb av faktaförvanskande, lättlurade, oansvariga och ondskefulla skrikhalsar som skapar destruktivitet.

Det är slutsatsen av David Brooks, kolumnist i New York Times, analys i sin artikel översatt till svenska och publicerad på DN som: ”Ledare: Felet med radikalismen”. En lättsam och infriande läsning för den minskande skara av läsare som fortfarande är övertygade om att orsaken till ökande populism, till misstroende mot etablissemanget och ett nytt politiskt landskap över hela västvärlden endast är ett ovanligt virus, nämligen denna radikala, elakartade och infekterande mobb från vänster  eller höger. Men som man underförstått menar, det är de väletablerade politikerna, ekonomerna och opinionsbildarna som är de självklara herdarna och helarna.


David Brooks New York Times

Det finns något religiöst över detta. Åtminstone en stark verklighetsflykt. Tankarna går till Titanic och orkestern som spelade för 1:a klass passagerarna in i det sista. Välklädda, kultiverade och välbärgade människor, främst män, som delar på en illusorisk kultur som bara måste bestå.

För mig som är politiskt engagerad i en aktiviströrelse bestående av 70000 medlemmar, med konkreta ekonomiska, sociala alternativ till gällande ordning, med en längtan efter en genuin demokrati, efter transparens - tillsammans med människor som för länge sedan lämnat det sjunkande skeppet; syns kolumnister som Brooks som en utdöende ras.

Panamadokument, paradisläckor, tiotals år av politiskt välfriserade och ljugande presidenter, en ovärdig övervakning, en liten maktfullkomlig klick av människor inom finansindustrin som tillåts äga det mesta i världen, medieföretag som kontrollerar miljoner människors digitala liv, ökande psykisk ohälsa, en globalisering som förflyttat makten så långt bort från människors vardag att ingen längre bryr sig, är några exempel på isberget. Måhända fake news för sådana skribenter som Brooks eller andra liberala ledarskribenter i våra svenska media. Bakom förnekelsen ligger förstås insikten om att detta eländiga tillstånd är skapat av alla de makthavare man själva söker bevara, de vanligaste demokratiska och odemokratiska krafter som så länge styrt i vår västvärld.

Deras världsbild är drabbad av ett tunnelseende som långsamt minskat toleransen för politisk mångfald. Den flitigt använda prideflaggan och dess olika färger symboliserande tolerans och öppenhet saknas när det gäller mångfald i tanke och visioner. Den är idag svartvit. Det gamla vanliga i vitt och allt annat oavsett om det är radikalt eller radikaliserat i svart. Homofobin heter filofobi, rädslan för visdom. DN väljer att publicera Brooks. En räddhågsen, vajande, blödande och döende tjur på den politiska arenan som lite slött rusar mot närmaste röda skynke. Stungen av människors uppgivenhet över de styrande orsakat av den halvdemokratiska politiska och alltmer distansierade representationslösningen i förbund med en global och dikterande finanskapitalism. Att försöka täppa till truten på alla politiska dialekter utanför de traditionella är ett rop på hjälp och inget annat.

Det som en gång var ett liberalt ideal, att värna om individens rättigheter gentemot makt och myndighetsutövande har nu förbytts till dogmatism och självbevarande. Häromdagen uttryckte DN-skribenten Martin Jönsson sin starka oro över att Facebookanvändare i en enkätundersökning tilläts uttrycka sina egna åsikter över vilka nyhetskanaler som ska prioriteras i flödet. För tänk om de väljer bort de ”riktiga” nyheterna , de ”auktoriserade” och ingen längre lyssnar till Jönsson och Brooks.  Tänk vad mycket enklare det vore om man slapp blanda in individers egna åsikter.

Det iskalla vattnet stiger genom det sjunkande skeppet och paniken sprider sig. De må vara så att i denna undergångens stund att några av Titanics passagerna skriker, är högljudda, knuffar på varandra och att varje liten sak som yttras inte alltid är sant, men likväl, i jämförelse med liberala ledarskribenter står de på stadig grund vid insikten om att vårt samhälle inte längre främst tjänar medborgaren.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nyheter med politiska åsikter är inte önskvärda

Av Mats Sederholm

Delvis publicerad på News Voice

En tydlig majoritet av världens befolkning vill inte ha sin nyhetsrapportering förvanskad av politiska åsikter.

Endast hälften av befolkningen i 38 länder anser att deras nyhetsmedia klarar uppgiften att rapportera nyheter utan en politisk böjelse. I Sverige är förtroendet högre, 2/3 delar anser att svenska media klarar detta.

Undersökningen från Pew Reserach Center visar också att frågan om politiskt befriade nyheter är mer viktigt i länder där man utsatts för en kraftig medial poltitisk inblandning.  I Sydeuropa där man drabbats av statliga nedskärningar eller en politisk/ekonomisk intervention från EU och ett etablissemangsstöttande media så har man också större krav på ett opolitiskt media.

I USA är kraven på ett politiskt befriat media också ovanligt stora. Ett politiskt liberalt orienterat media och ett stöd för demokraterna har förstärkt den amerikanska befolkningens krav på en politiskt obunden nyhetsrapportering.
Så hur reagerar svenska  media på detta?

Chefredaktören på sajten Journalisten.se Helena Giertta tror att det låga förtroendet för medias opartiskhet inte har med media att göra utan att det handlar om nyhetskonsumenterna som inte får gehör för just sina politiska åsikter och därför får för sig att media gör fel.


Svt Morgonstudion Fredag 12/1

Vi ser alltså precis samma förnekelseretorik som i våras och i samband med att en stor undersökning om människors missnöje om media, SOM-studien, publicerades. Den gynnade mediaproducenterna istället för att söka svaren på missnöjet hos både producenter och konsumenter. ”Kunden har alltid fel” tycks vara både mediefolk som medieexperters automatförklaring.

Så här långt har det varit relativt tyst om det pinsamma beskedet om medias oförmåga att undvika vinkla nyheter politiskt. SvT Kultur tog upp nyheten där Giertta på journalisteförbundet yttradesig. Är detta inte märkligt? Skulle man ifall det framkom något dråpligt om vår regering endast  fråga regeringen själv om en förklaring? Och vad förväntar man sig då för svar?

Efter SOM-institutets rapport i våras skrev jag en artikel på SvT Opinion (som avböjt denna artikel) och i en 2 delar lång krönika här på Klar sikt som just belyste förbiseendet av åsiktsjournalistiken och hellre fokuserar på faktafel. Åsiktsjournalistiken som felorsak skulle ju sätta fokus på mediaproducenterna medan faktafel som orsak till misstroende är människor och mediakonsumenters påhitt.

När nu äntligen åsiktsjournalistiken, den politiska, tas upp och bekräftar en stor anledning till misstroende mot media så  leds allting om och återkopplas till mediekonsumenterna igen. Istället berättar media gladeligen om att människor i Sverige verkligen har ett stort förtroende för media. Man gjorde samma sak i våras trots att flera undersökningar pekade på det motsatta.

De flesta journalisters djupaste kall och övertygelse är att aldrig göra avkall på kritisk analys.  Men vad de aldrig förstår är att deras urval av sann kritik inte är objektiv. De märker inte sina egna åsikter eftersom detta kräver en självinsikt, en medvetenhet som alltid tycks underordnad kårandor,  yrkesstolthet och ägares politiska agendor. Det finns i huvudsak två orsaker till misstroende med media. Journalister och redaktörers inbäddade åsikter eller sociala mediers faktafel. Tror någon att media skulle föredra att debattera det första?

Kommer vi någonsin att få erfara nyhetsrapportering och samhällsanalyser som sätter fokus på konsumenterna och vikten av att ge ett opartiskt underlag för människor så att DE kan skapa sina åsikter istället för att låta media ha opinionsföreträde? Det är ytterst en demokratifråga och en fråga om vems åsikter som är viktigast. Ett fåtal opinionsbildare i media eller flertalet konsumenter och medborgare.


Källor


Pew Reserach Center: http://www.pewglobal.org/2018/01/11/publics-globally-want-unbiased-news-coverage-but-are-divided-on-whether-their-news-media-deliver/
SvT Kultur; https://www.svt.se/kultur/medier/undersokning-opartisk-nyhetsbevakning-viktig-sa-lange-media-rapporterar-det-man-vill-hora
Svt Opinion: Artikel av Mats Sederholm om mediamissnöjet
Helena Gierttas uttalande i SvT Kultur sänt i SvT Morgonstudion:
Men även om man lever i länder med demokrati så har man ändå den här skillnaden (mellan vad medier levererar i jämförelse med ens krav på oberoende journalistik)
Jag tror att det kan bero på att man väntar sig att få sin världsbild bekräftad och om man då inte får det eller att man inte håller med eller att man tycket att det här beslutet är dåligt eller att den här utredningen inte borde tillsats eller vad de kan vara. Då tycker man kanske att den här nyheten eller att det här mediet inte har uppfyllt sin funktion


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Konsumtionen och verklighetsflykten



Av Mats Sederholm


Även publicerad på i en kortare version.

Konsumtionen ökar berättar de senaste undersökningarna. Och vi vet ju hur det låter när politiker och ekonomer sjunger innantill ur nothäftena. Bra för den ekonomiska tillväxten, bra för sysselsättningen, bra för vår välfärd...

Men för alla er som stannade hemma och instinktivt undvek våra köpcentrum under Black Friday, ni som funderar över ifall vårt samhälle kan fortsätta med en förbrukningstakt som motsvarar 4 jordar. Ni som undrar varför ingen enda artikel eller analys av de katastrofala sjukskrivningarna och utbrändheten handlar om vår samhällskultur, om individualiseringen, tidshetsen eller den avdunstande känslan av samvaro och hjärta. Ni som undrar varför samhället i all sin dar vill höja den nedre gränsen för pensionsåldern? ”Vi lever längre och det kostar”, säger det ekonomipolitiska autosvaret. En djupare förklaring är den alltmer utbredda synen på människan som en ekonomisk varelse varför alla former av nyskapat levnadsutrymme tvångsmässigt måste fyllas ut med lönearbete.

Våra bostadsområden som en gång sjöd av liv och gemenskap avbefolkades först då barnen institutionerades och lämnade lekparker tomma och övergivna. Nu ska parkbänkar och promenadstråk rensas bort från alltför alerta pensionärer som just fått en chans att ta ett djupt andetag och reflektera över livet eller äntligen kunna ägna sig åt sina livslånga drömmar. ”Iväg och jobba med er, ännu har ni inte brunnit ut.”
 
” – Vi söker en verklighetsflykt, och det har gjorts satsningar på stora köpcentrum med många aktiviteter”, säger John Magnus Roos, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och redaktör för Konsumtionsrapporten.

Är det våghalsigt att tro att verklighetsflykten har med verkligheten att göra? Att vi konsumerar för att finna gemenskap, en identitet, ett värde, en status, en nisch och en kick i en kultur som inte när oss med den verklighet vi verkligen behöver. Den extroverta människan, den aktiverade människan, den uppdaterade och maximalt energigivande människan, samhällets idealmänniska,  håller på att krokna. Sprickan mellan den naturliga människan och denna samhällets vedträ till varelse växer för varje dag som går och allt fler faller ner i denna ravin mellan förmåga och måsten. Inte en enda politiker eller ekonom ids närma sig detta systemfel annat än genom att återföra problemet till individnivå eller till den lokala arbetsplatsen.

Besök i köpcentrum har fördubblats de senaste 5 åren, samtidigt slår graden av psykisk ohälsa nya rekord. Har vi någonsin haft ett större behov av en ny radikal politik, av nya ekonomiska och sociala visioner och har vi någonsin varit med om en sådan kompakt tystnad.

Förklaringen är att våra ansvariga politiker, våra opinionsbildare och myndigheter är systemförvaltare och inte samhällsförändrare. Och ska det hända någonting som kan skapa en förändring som exempelvis #metoo gjort,  så är det aktivism som gäller.

Ett utvilat och klart sinne. Vitalitet, närhet till naturen och mer samvaro med sina nära och kära tillhörde 90-talets framtidsvisioner om ökad livskvalité i en tid då man fortfarande trodde att samhällsutvecklingen syftade till att göra människors liv bättre. Idag tycks samhällsutvecklingen mest tjäna sig själv.

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 Europas nya parti



Av Mats Sederholm

Även publicerad på


DIEM25, den europeiska demokratirörelsen som startades 2016 kommer att formera sig även som ett parti. En överstatlig europeisk politik kan därmed få en europeisk demokratisk motvikt i Europaparlamentet, skriver författaren Mats Sederholm.


DIEM25 blir ett transnationellt parti, ett Europaparti, Detta står klart efter en omröstning bland deras 60.000 medlemmar runt om i Europa.

Men vad innebär det?

Ifall DIEM25 blir invalda i EU-parlamentet så skulle de ge Europas befolkning en mer direkt representation. En överstatlig europeisk politik får en europeisk demokratisk motvikt.

Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

Begreppet Europa har dessutom alltmer översatts till att betyda EU. Då DIEM25:s medlemmar inte bara kommer från EU-nationer så skulle Europas befolkning få en unik representation med DIEM25 i Europaparlamentet.

    Vilka är då DIEM25:s viktigaste frågor?

Demokrati i meningen en nerifrån-upp-påverkan samt transparens är nyckelord liksom att få ett slut på ett ekonomiskt och socialt förfall som man menar håller på att vittra sönder Europa. En röst på DIEM25 skulle också bidra till kritik mot beslut bakom stängda dörrar liksom en demokratiskt oklar sammanblandning mellan banker och politiker.

    Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

I dagsläget finns ett ekonomiskt program framtaget, the European New Deal. Där finns konkreta förslag på hur man vill tämja finansmarknader och bankers maktställning och istället avleda ekonomiska resurser till satsning på gröna investeringar och på en social upprustning.

Något som man menar är ett måste för att kunna återskapa optimism, värdighet och vitalitet bland människor.

Bland övriga prioriterade frågor förutom sysselsättning, flykting och migrationsfrågor kan nämnas:
  Ett europeiskt anti-nedskärningsprogram.
 Att motverka skatteparadis.
Regleringar av »Big Tech« och »Big Pharma«. En europeisk municipalism,  d.v.s. lokalt självbestämmande, direktdemokrati. Feminism.

Kan detta bli ett parti i Sverige? 

I dagsläget är det inte klart vilka länder man till en början kommer att agera i. Man kommer först söka nationella allianspartier som är beredda att stödja DIEM25:s ekonomiska politik och progressiva agenda.

Om det inte är möjligt så kan ett eget DIEM25-parti komma på fråga för respektive land. Partiet är samtidigt skeptiskt till existerande nationella partier som man menar mest prioriterar »mikropolitiskt käbbel«.

Men framförallt är det nya Europapartiet främst en politisk aktiviströrelse där drivkrafterna finns bland lokala medlemmar och grupper. I dagsläget finns en liten officiell lokal grupp i Sverige men utan förutsättningar för att skapa ett svenskt parti.

Det bör också sägas att alla initiativ i rörelsen alltid sker med en godkännande översyn (peer review) av flera medlemmar.

Vad som däremot inte går att ändra på är till exempel könsfördelningen bland medlemmarna i de ledande och validerande råden som måste vara lika. Detta är inskrivet i DIEM25:s förordning liksom den uttryckliga meningen: »DIEM25 är en feministisk rörelse».

I valet röstade 73 procent av DIEM25:s medlemmar och 93 procent av dessa röstade för att DIEM25 ska skapa en politiskt representativ sektion. 
Är Europas befolkning redo att investera sina politiska mandat i en ny politisk riktning?

Skulle svenskar våga lämna de traditionella partierna till förmån för något som pekar bort från en traditionell politisk och ekonomisk ordning men som också innebär ett avståndstagande från högerextremism?

Att det bland EU-politiker finns en förståelse för vikten av sociala initiativ bevisades av EU-toppmötet  i Göteborg senast. Men frågan är hur de traditionella partierna ställer sig till denna  ideologiskt radikala och progressiva rörelse/parti?

En katt bland hermelinerna eller en öppning för ett efterlängtat demokratiskt skifte.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper