Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt | Miljön

Av Mats Sederholm

Jag har i de tidigare krönikorna beskrivit hur människors förmåga att kunna skapa är hämmade av de undertryckta feminina energierna. Vårt medvetande för en kamp mellan å ena sidan, luftelementets tankar, normsättningar, gränser, strukturer, hierarkier och fyrkantighet och å andra sidan, vattenelementets gränslöshet, beröring, kreativitet och känslor. Här pågår det ständiga kriget. Eller rättare sagt, de feminina energierna i vattenelementet är under ockupation av de maskulina. Både kvinnor och män lider av detta, ja, mänskligheten lider av det på bekostnad av ett fåtal.

Jag har också berört hur människors sökande tvingats in i de maskulina energierna. Snustorr filosofi, teosofi och intellektualism. Storartat visionärt meningslöst babbel fyller bokhyllorna på våra bibliotek. Litteraturen hyllar de stora tänkarna, den materialistiska och kliniskt logiska vetenskapen har blivit vår tids religion. Trots att alla inser idiotin med begrepp som Den enda sanna läran så är det precis vad vetenskapen blivit. Ett fåtal naturreligioner äger fortfarande en balanserad existentiell och andlig insikt. Kreatörer inom musik, dans och konst är alltid nedprioriterade medan smarta affärsidéer är vad man tror tjänar människan. Vi vet alla hur fel det är, vi känner det, vi ser det runt omkring oss men vi har så svårt att göra någonting åt det. Den maskulina energin är dessutom den aktiva, den som driver saker och när den aktiva energin tillåts dominera så blir det som det blir.


Luftelementet har några andra nyckelegenskaper som också förklarar hur vår värld ser ut.

Jag har nämnt den maskulina energins egenskaper logik och struktur. I denna energi finner vi förkärleken till att se saker uppdelade. Allt som existerar är åtskilt. Allt är isolerade objekt som samverkar utifrån vissa regler. Inom vetenskapen är det fortfarande Newtons klassiska och fysiska lagar som sätter ordningen och förutsättningarna för tingens samverkan. Människor är främst individer och förhåller sig till varandra genom psykologiska processer. Den kollektiva tanken är utdömd efter alla kommunistiska misslyckanden och möten mellan olika kulturer, religioner eller raser tycks ständigt vara föremål för problem och konflikter. Andlighet stavas religion och religioner är åtskilda. Samverkan och empati förlorar alltmer mark. Solidaritet är ett begrepp som man finner på sociala museer, om det nu hade funnits sådana. Intressegrupper i olika sammanhang finns till för att gynna individers särintressen snarare än att skapa en djupare gemensamhet. Och allt ställs MOT varandra eftersom normen konkurrens är så väl inpluggad i människors medvetanden. Klimatkonferenser bryter samman i brist på samsyn och i botten p.g.a. rättviseskillnader i världen.

Fortfarande tror många att den enskilda människan är den enda vägen till lycka. I en värld som bygger på pyramider är hela grundkonceptet dömt att misslyckas men det spelar ingen roll. Imperiets ”Du kan bli president, du kan bli miljonär” är lögnen vi alla accepterar. T.o.m. inom nyandligheten lyder mottot:  ”Börja med dig själv, om bara just du mår bra så blir det bra för alla andra”.  

Att dela upp och isolera är luftelementet och den maskulina energins främsta regel.

Och när den får härska fritt så tjänar den också makten. Att söndra och härska är det allra mest effektiva sättet att kontrollera människor. Man ger dem en kortsiktig och skenbar frihet(fria media, fria politiska val, fri företagssamhet etc) men sätter in dem i ett ramverk, så stort och vidsträckt att ingen ser gränserna, eller murarna. Endast de som skapat ramverket och som upprätthåller det vet vad som försiggår.

Den feminina energin ser att allt hör ihop och söker helhet. Den vill inte formulera kärleken i begrepp, den vill inte definiera Gud, den söker livet och närvaron själv. Den vill ta sig ut ur ockupationen, den vill röra sig som en vind och få oss att känna in och ta vårt ”förnuft till fånga”. Eller rättare sagt, frigöra förnuftet så att det kan få omfamna mer.  Den vill få oss att vara närvarande vid det allra enklaste i livet. Den vill sätta förnuftet i jord och säga: ”Vad är det egentligen som betyder något?”. ”Vad hjälper kunskaper om vi aldrig kan använda dem i verkligheten?”.


Den feminina energin finns förankrad hos en liten del av vetenskapen, de som studerar i kvantteorier. Där överlever inte "det åtskilda tankesättet". I kvantvärlden fortsätter t.ex. delade fotoner att vara ETT. En delad fotons partiklar skickas åt olika håll men behåller ändå vetskapen om sig själv och uppträder som ETT trots att de är separerade. Den ena partikeln utsätts för hinder och båda reagerar samtidigt och åtskilda. Ett mirakel som förbryllar vetenskapen. Vad är det som håller ihop dem? Även galaxer fungerar likadant. Det finns något som förbinder oss. Etern existerar. Det som är tom rymd är något. Som ett hav som skänker energier ett medium att färdas till varandra på, som en väv där allt levande har en spelplan att agera på. Du lyser med en ficklampa och ljuset tar sig bort dit det du lyser på, men vad har ljuset färdats på? Du ropar och någon hör ditt svar, ljudet färdas på något. Det breder ut sig i ”etern”, i kittet mellan objekten, i existensens egna kropp, den vi alla är en del av. Etern är som en vidsträckt mylla där all typ av energi kan slå rot. Den breder ut sig och låter sig bli synlig när vi upphör att fånga den, när vi slutar att se objekten och delarna, när vi törs lägga våra intellekt åt sidan och bara lyss till närvaron, till stämningen och till vår längtan. Och när vi möter människor med samma längtan så vet vi att det finns något som håller oss samman.


Det är i filmer som Sagan on Ringen där magin och äventyret får komma till uttryck som vi känner oss berörda. Och vi vet att andra som ser den upplever samma vidunderliga känsla av evighet och öppenhet. Vi gör det inte av ett nytt avsnitt av Vetenskapens värld.  För där ges inget utrymme åt dig, där ges en inhägnad och regler som sätter gränser. Där fastslås den absoluta sanningen. Liksom i religiösa skrifter, liksom i de politiska alternativ som serveras dig, liksom de sanningar som media trycker ner i dig. Men den där väven, det osynliga kittet, den vidsträckta myllan där allt kan få sätta sina rötter i, den som tycks breda ut sig från det allra minst ut till galaxer, den som binder allt samman, varför talar ingen om den?  


Den har många namn. Inom det religiösa kallas det för mörker eller Void/tomrum rätt och slätt. Det som inte syns, det som inte går att avgränsa, där ingenting är och inget är upplyst. Som en mamma av gammal generation som fött upp en hel familj, som närt och gett kraft, som vakat och brytt sig, som varit myllan där alla kunnat växa upp i. Hon som bara är. Grunden, självklarheten, intigheten men ändå skapelsens ursprung, alltets moder som aldrig skiljer sina barn åt, för kärleken, livets ursprung vet inga gränser, väven varifrån all kan uppstå finns överallt.

Och ändå är denna mäktiga och oerhörda skapelsekraft och alltets liv och ursprung undertryckt. Teosofer, tänkare, präster, vetenskap, politiker ja hela vår värld har lärt oss att inte gå in på detta. Vi får lära oss om den i sagorna men återvänder till de hierarkiska uppdelningarna av mänsklig utveckling framlagt av någon författare som själv blivit förnekad den feminina grundkraften. Experter som i pur rädsla har överfört hela sitt varande till huvudet och intellektet. De fnyser åt fantasierna och skyndar till reglerna som ger dem kontroll och ro.  Det ger dem legitimitet i en värld formad som ett Excel-ark med rader och kolumner.

Luftelementet ger människor koll på tillvaron, den ger fästen vi kan hålla oss till. Begrepp, ord, värderingar, uttryck och intellektuella skolningar som skänker vissa en känsla av begåvning. Men den skjuter förbi allt det som förbinder oss. Den ratar samhörighet, gemensamhet och det gränslösa. I en värld där gränser, kunskapsglosor och existentiella ordningar är vad som ger rädslor ett fäste att hålla i, så blir dess motsatser, frihet, känslor, mystik, magi fysiskt varande och extas, dess värsta fiende.  

Därför lever vi människor med halva vårt varande, den feminina delen, fängslad. Därför släpar vi på bojan runt ena foten och därför blir livet så kämpigt, så ensamt och tomt för de flesta. Livet själv hålls inne, det innerliga, det som Ebba Grön sjunger om: ”Mamma, pappa var är allt?”.


En av de mest allvarligaste konsekvenserna av att undertrycka den feminina energin är att vi förlorar vår möjlighet till att skapa vad vi önskar. Den personliga förmågan till att skapa hör ihop med hur vi formerar våra tankar OCH hur vi rent känslomässigt kan "visualisera" vad vi önskar uppnå. För, i motsats till vad som ofta uttrycks inom nyandligheten, så räcker det inte med att "se" sina drömmar framför sig. Att tänka dem, att ha rätt mindset är bara början på ens personliga skapelseprocess. Det tomrum, kittet som håller ihop kosmos, medvetenheten som i vårt materiella skapelseögonblick Big Bang började bre ut sig, svarar inte på dina tankar, det svarar på dina känslor.

Den feminina energin, allt det som vi lärt oss vara "mjuka grejer", olönsamt, ovetenskapligt är något som jag vet att du läsare redan känner till och det är det som är så jäkla skönt. Vi måste bara lära oss att återuppväcka denna grundkraft. Vi måste bli vakterna som ger den skydd, gralens väktare. Vi måste hjälpas åt att ge den namn och strukturer och göra den möjlig att ta på. Vi måste släpa in denna energi, likt en trojansk häst, till vår värld.  Och viktigast av allt, vi måste vara den. Och vem vet, kanske vi får hjälp av skapelsens eviga cykler, kanske ligger det i en naturlig utveckling att knoppen brister och en ny blomma vecklar ut sig.

Mats
   
Tags:
Categories: Andlighet | Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats | Kvinnligt/manligt | Mytologi/Magi

Av Mats Sederholm

Om man vill kontrollera världen, hur gör Illuminati, hur verkar de mot bakgrund av det maskulina och det feminina?
Genom att blockera/skada/undertrycka den feminina aspekten så åstadkoms en hel rad med saker. För en grundgenomgång av de fyra elementen, se del 1.

Själva skapelseprocessen stoppas. Genom att undertrycka VATTEN-elementet alltså,  känslor, intuition, inkänning, kreativitet etc så tvingas människor att koppla upp sina verklighetsbilder, sin medvetenhet till LUFT-elementet. Alltså, till färdigförpackade,  fyrkantiga, logiska och redan vedertagna sanningar. Allt sådant som går att kontrollera. En människa som däremot använder sig av intuition, av sina känslor och som inte accepterar de färdiga normerna blir farlig i det maskulina LUFT-elementets värld.

Striden om människan är en strid om hennes tankar.

Men lika effektivt är det att blockera det feminina JORD-elementet. Själv DO-IT energin får inget eget värde. Att handla och utföra blir en second-hand vara i jämförelse med alla smarta tankar.  Den fysiska kroppen, den fysiska känslan, vårt tempel förvandlas till en apparat, ett bo som tjänar de förhärskande tankarna. En medicinsk apparat.

Men framförallt, att inte få pröva sina tankar i verkligheten ger ingen återkoppling. Det sista avgörande steget i skapelseprocessen bagatelliseras. Det verkliga livet, den feminina och oförutsägbara jordade verkligheten blockeras. Allt sådant som hör till det nära, det omedelbara och det vardagliga. Empatin, lyssnandet och en distans till de världsliga visionerna och intellektuella lösningarna bagatelliseras. Jordens och livets egna äventyr, dess magi och det fria prövandet hålls tillbaka. ”Skärp dig så här ser verkligheten ut”, säger dina medmänniskor fastkopplade i sina tankefängelser.

De kontrollerande krafterna ser ALLTID till att underordna egenskaper som äventyr, magi eller tid till fysisk närhet. Oförutsägbarhet, bristen på paragrafer/regler, känslor, eget prövande, fri kreativitet, annorlunda tänkande har genom historien ALLTID ansets vara hotfullt för makten. De stör, de skapar kaos, det saknar riktlinjer och de går inte att standardisera. De utövas av både män och kvinnor men tillhör alla den feminina polen.  Fundera på detta en stund. Ni ska se att det stämmer rakt igenom i allt vad ni erfarit i livet.

Kunskaper i den maskulina världen är färdigförpackade begrepp såsom ”kunskapsglosor”, en uppsjö av riktade politiska, religiösa och existentiella fållor. De flesta kommer i konflikt med varandra eftersom helheter, de inkännande och gränsöverskridande begreppen, alla feminina, alltid underordnas.  Fred som bygger på förmågan att se den andres värld, är inte en del av maktens agenda.  Guden Vishnu den maskulina ”upprätthållaren”, den konservativa aspekten kämpar för att hålla Gudinnan Shiva ”förstöraren” under kontroll. Spelet dem emellan är skapat av den neutrala Guden Brahma.


För er som läst Robotfolket så känner ni igen det hela från det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish. Där är det Guden Marduk som dödar urmodern Tiamat och bestiger tronen som gud över alla gudar.

Men många gånger och speciellt I den österländska synen på maskulint och feminint, som t.e.x. Yang och Yin, ser man dessa två begrepp som en del av vår skapelse. De går att finna i allt. I vår mat, i vår andlighet, inom vetenskapen o.s.v. men när man förflyttar sig till västvärlden så tycks det finnas en kantring åt just Yang energin, den manliga. Den märks inte minst i människors andliga sökande.

För i sökandet efter andlighet så kantrar det gärna åt luftelementets sinnliga och filosofiska energi.

Antroposofins(anthro=man; sophy=visdom)  grundare Österikaren Rudolf Steiner (1861-1925) började sin karriär inom den akademiska världen. Med tiden ägnade han sig åt filosofi och även teosofi(allmän benämning inom esoteriska traditioner). Han såg människans utveckling i formen av sju stadier. Dessa ligger bl.a. till grund för Waldorf-pedagogiken. Steiner sa: ”Det mänskliga intellektet kan tränas så att det kan höjas over materiella ting och därmed innefatta en större andlig realitet”.

Antroposofin och Steiner sa också: ”Med förebild i teosofins världsålderslära antar man att världen och därmed människan utvecklas i sju stadier (eller perioder),”

Tron på utvecklingen av människan via ett antal mentala utvecklingssteg finns hos nästan alla filosofiska andliga tänkare. Martinus(1890–1981) den danske författaren och hans kosmologi, ansåg att allt levande går igenom sex tillvaroplan. 


I samma spår finner man mannen med aliaset HENRY T. LAURENCY och hans ”Livskunskap” .
”Under sin vistelse i människoriket genomgår individen (monaden, urjaget) fem utvecklingsstadier indelade i olika nivåer.”

Så är det fel att tro att människan utvecklas enligt vissa mönster/normer?

Nej givetvis inte, men utvecklingen av en människa sker inte enbart på en rent mental nivå. Den sker när de feminina och maskulina aspekterna verkar i balans, när det finns ett kretslopp, en process där människan skapar nya och bättre betingelser både på ett mentalt, känslomässigt, kroppsligt och en passions/viljemässig nivå. Alltså, i verkligheten helt enkelt.

Den hierarkiska/mentala synen på människan där de feminina aspekterna känslor, kropp och en jordisk närhet/verklighet är nerprioriterade leder bara till tomhet. Ett slags hobbysökande utan mening.


Om man beger sig till naturreligioner i Afrika och Australien så är det existentiella sökandet någonting helt annorlunda. I vår patriarkaliska tradition med de stora religionerna så har också naturreligioner betraktats som ”primitiva”. Inte oväntat så finns här t.ex. dansen, naturen och känsloyttringar som en självklar del. Allt tillhörande den feminina aspekten. Likadant är det i de nordamerikanska naturreligionerna och liknande bland de australiska.

Kristendomens erövring har tryckt ner de feminina energierna över hela världen. Gudsaspekten som tidigare fanns integrerad i naturen, marken, lukter, smaker och känslor har förpassats till ett rent idémässigt ideal som t.ex. Jesus. Kristendomen var också grunden för Steiner och flera av de andra teosofiska tänkarna.

Dagens normer och hur ett sökande efter jordiska sanningar eller kring andlighet ska gå till, är fortfarande orienterat kring ”MIND”. Men inte bara handlar det om en maskulin dominans, det finns också starka inslag av manlig dominans.

Inom LAURENCYS hylozodik kan man angående manligt och kvinnligt läsa:
”Genom kvinnans instinktiva förmåga att spela förstående ha många män bringats på fall; ett tecken på alltjämt härskande psykologiska blindhet. Från kvinnans sida behöver det icke alltid vara erövringslusta. Hon vill vara behaglig.”

En av Sveriges törsta ”ambassadörer” inom läran Lars Adelskogh uttalar sig:

"Mannens värld är världen, kvinnans värld är hemmet. Mannen strider och leder. Kvinnan vårdar och när. Försök att vända upp och ner på detta normala schema, och alla blir bara olyckligare."

Och angående känslor och intellekt skriver LAURENZY i sin livskunskap:
”Emotionalitet är illusivitet och således ofrånkomlig förfalskning av verkligheten, hur reellt det än må förefalla oss i upplevelsen. Endast det mentala kan frigöra oss från detta beroende.”

Så blir det när de feminina aspekterna är direkt skadade hos folk.

Många sökare tror att kunskaper har en riktning. Nästan alla andliga vägar fungerar så. Läs din bibel, läs din toran, läs koranen, eller läs på om de olika utvecklingsstadierna. De är alla inringade av EN väg till Gud. Religiösa dogmer skapade av de som vill kontrollera och låta andra manifestera deras egen ordning. De olika vägarna skapar konflikter. Massor splittrade i sin andliga tro är lättare att kontrollera än människor som ser andligheten som en sammanhållen och naturlig kraft. Den feminina aspekten, moderspekten söker just helhet och en gränsöverskridande existentiell syn. Därför utgör den ett hot och väcker en känsla av avsky för de som fortfarande tjänar makten och kontrollen.
Men om vi backar till de fyra elementen så ser man att utvecklingen hela tiden passerar genom dessa fyra element. Som en fyrtaktsmotor.  För när man har blivit drabbad av sin själsliga välja, känt den emotionella dragningskraften, förstått och sedan prövat den i handling, så börjar man om igen. Till skillnad mot tron på en riktad utveckling, så sker här en utvidgning. För efter ett varv runt, så börjar nästa varv alldeles utan på det förra. Som en spiral som utvecklingsvarv efter utvecklingsvarv bygger på kunskapsmassan. Som en snöboll som växer.  Det finns ingen riktning, bara utvidgning.  Tron på riktningen kommer av LUFT-Elementets dominans. För där gäller strukturer, hierarkier och fasta gränser. Den enda sanna utvecklingen är en sammansatt. Seendet är förmågan att lägga pusslet och se motivet, inte att samla så många pusselbitar i samma färg som möjligt. I vår värld så har saker och delar gjorts viktigare än sammanhang. Det maskulina före det feminina. Det "smarta" är viktigare än det visa. Kittet som håller oss samman - empatin, närvaron och kärleken själv är underprioriterat.


De teosofiska/esoteriska traditionerna går långt tillbaka i historien. De går in i varandra, nya dialekter skapas och möter varandra igen. Som rötter som snirklar sig runt varandra. Ordenssällskap av typen frimurare och rosenkorsorden bär på en hel del av dessa traditioner. Och det är samma maskulina tradition här. Kunskaper och utveckling hålla effektivt separerade från de feminina aspekterna och förvandlas till förvisso mycket intressanta kunskaper, men den feminina gudsaspekten lyser med sin totala frånvaro.


Under antiken så var ljuset, det upplysta och de illuminerade, de som gavs kunskaperna, utvalda och tillhörde aristokratin. Det gav och ger än idag de härskande kontroll, det håller upp strukturerna och gränserna, det maskulina. Min och Lindas research såsom medlemmar inom rosenkorsordern under ett år gav oss exempel på exempel på inte bara en maskulin dominans utan även en manlig. Det är visa män och söner som dominerar i undervisningen.


Dagens frimurare och rosenkorsare tar del av samma grundläggande esoteriska kunskaper som man gjorde i den antika världen. Den ger insikter om hur människan och kosmos fungerar. Den berättar om själen, om tingens ordning i en vidare mening och kompletterar dagens vetenskapliga, materialistiska och smala kunskapsvy. Den är idag tillgänglig på ett helt annat sätt, men fortfarande är den dold bakom titlar och hierarkiska undervisningsordningar.

Få läror berättar om hur man integrerar kunskaperna(LUFT-Elementet) med livet(JORD-Elementet), Få berättar om urmodern eller om gudinnekrafter. Du får INTE lära dig om att bejaka dina känslor eller hur viktigt det är att få upptäcka en själv genom att låta det emotionella ibland få verka fritt och oberoende av intellektet.  Ibland så är det rena skrattet det som läker. Ibland kan ilska verka befriande.  


Kunskaper om livet är inte som att lära sig laga mat genom att läsa en bok. Man skulle inte behöva säga sånt här, men man måste: Det går inte att lära sig laga mat genom att klara av matkonstens sju utvecklingsstadier om man aldrig rent fysiskt smakat på maten. Om man aldrig lärt sig stilla sina tankar och med slutna ögon smaka på en tesked av grytan för att veta om där finns en krydda som fattas, så vet man, trots alla initieringar och trots sin förmåga att kontrollera sina känslor till 100%, ändå inget om mat. Tvärtom, man måste ALLTID vara beredd till att mista kontrollen, att låta sig bli överraskad. Det är tvärtom så att kunskaper och känslokontroll MÅSTE hävas för att man ska kunna skapa nytt. Kreativiteten och vår skapelseprocess kräver öppningar i staketet.

Och det är inte som en del tror om utvecklingsstadierna, att ju mer man lär sig om mat, desto mer av det emotionella, det smakfyllda kan man lägga bakom sig. För allting återvänder alltid till smaklökarna, till gommen och upplevelsen.

Missuppfatta nu inte denna trippel-krönika. Att ta del av kunskaper är viktigt. Att lära sig om helig geometri, att förstå kabbalans "Livets träd", att upptäcka matematiken bakom atsrologi, numerologi etc och att rent allmänt få tankestrukturer och en massa AHA-upplevelser är ett riktigt nöje. Jag talar av egen erfarenhet. Jag uppmanar alla att läsa och ta del av allt som erbjuds. Att utvecklas består delvis av en ren intellektuell förståelse. Men om man vill växa och utvecklas så måste man låta rötterna gro i jorden annars står man inte stadigt. Den verkliga lyckan är när man i levande livet kan integrera det man förstår med vad man upplever.  Detta är förutsättningarna på jorden och det är här vi verkar. Frukta inte. Free your mind.

I den sista och avslutande krönikan skriver jag om kampen mellan de två energierna. Viljan att dela upp vår tillvaro i smådelar eller viljan att se tingen i dess sammanhang.

Mats            
Tags:
Categories: Andlighet | Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats | Kvinnligt/manligt | Mytologi/Magi

Av Mats Sederholm

Förra årets sista månader kom att handla mycket om sanningsrörelsen.  Den är viktig och vi stödjer den för sitt frimodiga sökande efter sanningen, sin förmåga att se längre och att inte fastna för auktoriteter o.s.v.  Vi är en del av den.

Ett drama, en teaterföreställning spelades upp som jag hoppas förmedlade en hel del insikter, bevis och eftertankar till publiken/läsarna. Det är i alla fall vad ett av de starkaste syftena var och är.

Sanningsrörelsen i all ära, men Klar Sikt har sin egen väg i allt detta. För det är faktiskt så att många viktiga områden sällan kommer upp ens i sanningsrörelsen och som ligger oss varmt om hjärtat.

En av de nyckelbegrepp vi lägger stor vikt vid är förmågan att gestalta och VARA det man skriver om. Ett exempel på detta är aktivism-delen hos vaken.se. Att verka i det praktiska livet och att gå från tanke till handling. Att möta och verka bland fysiska och verkliga människor är en förutsättning för att kunna skapa en förändring i världen. Vem som helst kan göra det, där man verkar och där man befinner sig. Att våga ifrågasätta floskler och fördomar bland arbetskamrater, att öppet stå upp för andra som offentligt riskerar sin status, sitt rykte i sin iver att verka för rättspatos, är några exempel.

Andra frågor som annars lyser med sin frånvaro är typiskt kvinnliga frågor såsom skola. omsorg, mående och patriarkat. Även andlighet saknas. Det förvrängs och överförs till frågor om religion eller ateism.  Magi, inkänning och känslor är ytterligare områden som lätt körs över av politik, filosofi eller intellektualism i allmänhet.

Bakom alla dessa områden finns grundenergier kopplade till vår dualistiska skapelse. Maskulina och feminina energier är grunderna till allt som existerar. Maskulina och feminina energier  är inte samma sak som män och kvinnor även om det finns en dominans av maskulina energier hos män och feminina energier hos kvinnor.


Från Asien och främst taoism kommer begreppen Yin och Yang, feminint respektive maskulint.  I den iranska Zoroastrismen befinner sig den gode(maskulin) Ahura Mazda och den onde Angra Mainyu(feminin) i strid med varandra. Den onde guden gör en "inbrytning" i den godes värld, och "blandningen" av gott och ont är ett faktum. I hinduismen finns gudatriaden Brahma–Vishnu–Shiva , alltså, skaparen (neutral),  uppehållaren(maskulin) och förstöraren(feminin).  Gemensamt är balans-aspekten. Man ser det maskulina och feminina som två komplement ytterst, någon som ingår i skapelsen.  

Oavsett ursprung så går de två dualistiska motsatserna eller komplementen om man så vill, som en röd tråd genom alla existentiella funderingar och kunskaper.

Hur hänger allt detta ihop, vad för mening har det, vad kan man utläsa av detta? Var kommer aktivism, kvinnlighet, politiken, handling,  andligheten eller känslor in i allt detta?

Jag ska börja med att illustrera hur maskulint och feminint har med utformandet av vår värld att göra och med hjälp av de fyra elementen. De är eld, vatten, luft och jord.


Jag nämnde dualismen, de maskulina och de feminina energierna. Men här är det FYRA element! Ja , men de blåa är maskulina och de röda feminina.  Två par av maskulint och feminint alltså. Men varför? Var börjar skapelsen?  I denna illustration börjar den vid siffran 1, alltså i eldelementet som är maskulint, sedan 2, vattenelementet som är feminint. Dessa två utgör det första paret. Sedan kommer 3, luftelementet som är maskulint och sist 4, det feminina jordelementet. De sista två utgör det andra paret.

Det första paret, eld och vatten, verkar mest utanför det medvetna. Eldelementet symboliserar en själslig, omedveten men väl riktad vilja. Steg två i denna skapelseprocess är vattenelementet. Det präglas av en ren känsla, fortfarande utan struktur eller form, men den anas i en som en längtan efter något, man känner inspiration, en ren lust, en beröring eller en vilja till förändring. Därefter så fortsätter skapelseprocessen ner till det medvetna planet. Den omedvetna viljan(eld), som yttrat sig som en känsla(vatten) får nu struktur i luftelementet. Den kläs i våra medvetna tankar, den formas av vårt intellekt, den kan uttryckas i ord och den kan ses i sitt sammanhang. Man kan göra en bedömning av hur den ska kunna gestaltas och OM den går att genomföra. Till sist så kommer vi till jordelementet. Just DO it. Alla spekulationer, idéer, intellekt o.s.v. är passerade.  Kyss henne, slå till bollen, klicka på submit och beställ den där häftiga boken, släpp ner det vikiga brevet i brevlådan eller vad ni vill.

Den riktade viljan (ELD,maskulint) befruktar känslan(VATTEN, feminint). Ur detta föds tanken. Tanken(LUFT , maskulint) befruktar den jordiska  verkligheten(JORD, feminint) och skapelsen är komplett.

Ett varv i skapelsens kretslopp är gjort.

Man har låtit sin själ verka, man har känt inspirationen, man har förstått den och kan forma den med sina tankar. Man gestaltar den slutligen i handling. Och först då är man redo att gå vidare i livet.

Men, kanske någon undrar, om t.ex. både ELD och LUFT är maskulint, varför har de inte samma egenskaper? Svaret är: De har det, men de får en aning olika innebörder när de verkar i det medvetna i jämförelse med det omedvetna. Den maskulina energin är i grunden riktad, begränsad, logisk och aktiv medan den feminina energin i grunden är obegränsad,  känsloorienterad och holistisk.

Vi har fått lära oss att allt uppstår i tanken, men detta är en rent materialistisk föreställning. När tanken uppstår är skapelseprocessen redan på väg mot sitt slut. Vi lever i en materialistisk värld där det medvetna är dominerande. Därför betraktas just tankar, intellekt och logik som det härskande, inklusive vetenskapen. Därför så är det naturligt att se tanken, LUFT-elementet som det viktigaste och alltings början. Det är också maskulint och dominant som energi. LUFT elementet har för övrigt sitt fysiska säte i vänster hjärnhalva.

Man kanske kan fråga sig vad meningen med livet är ifall ens skapande redan är bestämt ifrån själen. Meningen är att verka i det fysiska. Vi är här för att delta i äventyret och osäkerheten. Om man är rädd för det så blir man aldrig lycklig. Vi lär och utvecklas och breddar oss. Men vi inkarnerar också för att det vi är på andra sidan inte är fulländat. Själen söker det materialistiska, människor söker det andliga. Ett skapelsens kretslopp men i ett vidare perspektiv.

Men tillbaka till dualiteten på jorden. Människor som får bra betalt, som kan göra karriärer, som blir upphöjda blir det för att de behärskar LUFT-elementet. De är bra på att verbalisera sina budskap, de är bra på att lobba för sig, det uppvisar en ”smarthet”, är strategiska, pålästa/fakta orienterade och logik/hierarki/konkurrensorienterade. Tillsammans med det andra maskulina elementet ELD och viljan, har de dessutom möjligheterna till dominans.

Hela vår värld och främst västvärlden har de maskulina energierna som grundnormer.

För ni vet ju hur det går för de där som istället för att bara verka i tanken istället hörsammar känslan, alltså det föregående skapelsesteget. De anses som flummiga, opålitliga, inkonsekventa och bara jäkligt svårförståeilga. Här har vi de med kreativa yrkena eller de som upprätthåller empati, närhet, visioner och sammanhang istället för att falla in i LUFT-elementets uppdelningar, strikta logik, oempatiska betraktelsesätt o.s.v.

När man befinner sig just där mellan vatten och luft, mellan den oformliga känslan och den begripliga tanken så utspelar sig inte sällan ett inre krig. Vattenelementets ”Åhh vad jag längtar efter att bara få känns mig fri, att komma loss, att få göra något nytt” slåss mot luft elementets: ”Hmm men jag har ju allt vad jag behöver, i alla fall enligt gällande praxis”. ”Vad är det jag kan längta till, vad är det jag vill ha?”. ”Det kan ju inte vara att jag skulle börja jobba med det där, det passar inte mig, jag har inte den utbildningen, det är inte jag, även om det känns kittlande” o.s.v.


Känslan stämmer inte med våra tankar om verkligheten. Våra dogmer, vår kultur, våra sociala regler bestämmer våra tankar. De är det ”sunda förnuftets” säte. Känslan och inspirationen riskerar att komma i konflikt med gällande normer.  Kreativiteten, äventyret och det osäkra(feminina) riskerar att störa den maskulina ordningen. Eller som jag skrev om Zoroastrismen:  Den gode(maskulin) Ahura Mazda och den onde Angra Mainyu(feminin) i strid med varandra. Den onde guden gör en "inbrytning" i den godes värld, och "blandningen" av gott och ont är ett faktum.

Men ont för vem och gott för vem? När de feminina energierna krackelerar de maskulina så blir de så klart onda … ja, alltså för de maskulina energierna, de konservativa!  Feminina energier skapas kaos…jo i den maskulina världen. Men sett ur skapelsen så ingjuter oordning eller annorlunda infallsvinklar istället ett positivt nyskapande. ”Synd på skogsbranden, men vilken ny och spännande fauna som kommit fram”.  Det finns förstås obalanser åt båda hållen. En överdriven konservatism eller en ständig ström av ”omöjliga idéer”. En överdriven tro på intellekt och realism eller tvärtom, en överdriven hängivelse åt känslor. Balans är vad det handlar om, jämt balans.  

Hur gör man ifall man vill kontrollera världen med hjälp av insikterna om det feminina och maskulina?
Hur har detta påverkat våra filosofiska tänkare och andliga sökare?

Mer om detta i Del 2   

Mats 
Tags:
Categories: Andlighet | Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats | Kvinnligt/manligt | Mytologi/Magi

Av Linda Bjuvgård

Denna krönika riktar jag till er, mina kära medsystrar. Till att börja med: var sjutton är ni? För let´s face it: sanningsrörelsen består till 95 % av män, killar och grabbar. Och det är inte bra av många olika skäl varav det viktigaste och största kanske är att båda könen bär ett ansvar för hur vår värld ser ut. Båda bär ett ansvar för att rätta till de fundamentala fel vi alla lever med och i.

Men det är som sagt fattigt på kvinnor i den här ”sanningsbranschen”. Inte för att alla deltagande killar och män verkligen deltar på allvar. Majoriteten av de killar som hänger på vaken.se eller andra bloggar och sidor som handlar om konspirationer och sanningsrörelsen är inga ”doers” som kommer att förändra världen. De flesta är bara där för att tjattra om den hobby som hela apparaten kring NWO och Illuminati har blivit för många av dem. Ett lagom kittlande tidsfördriv i klass med att klättra i berg eller spela World of Warcraft. Sorgligt men sant.

Var är kvinnorna då? På någon modeblogg kanske eller så hänger de på familjeliv.se och diskuterar det ”lilla livet”. Det är senaste skötväskan och hur man bäst lindrar blöjeksem som gäller. Och det är inget fel på det lilla livet, faktum är att jag tycker det är en smula nedsättande att kalla det för ett litet liv, för det är det inte. Att ta hand om, vårda och nära allas våra barn är STORT. Det är vackert och förtjänar all heder men det gör inte tillräckligt med skillnad i världen i stort. Detta är ett faktum som bevisas av vår historia. Kvinnor har fostrat man på man som klivit ut i världen och fortsatt upprätthålla den rådande patriarkala (o)ordningen. Kvinnor har likaledes fostrat och fött kvinna på kvinna som trätt ut i ett ständigt varande förtryck av deras innersta kraft.

Det kan hända att det kommer att finnas modebloggar i ett framtida Orwellianskt kontrollsamhälle, men om våra tankar ägs av staten och våra barn fryser ända in i själen, vad är då modet värt? För det är våra barn som kommer att tvingas leva i den skräckvärld som vi i sanningsrörelsen befarar är på intågande. Våra älskade barn - de som vi nu sitter och näthandlar onödiga skitprylar åt bara för att det kittlar så skönt i konsumtionskistan.

Ibland är jag så trött på allt prat om Illuminati och Bilderberggruppen. Namedropping av gubbar i kostym. Och 9/11 som givetvis är jätteviktigt men… det finns så mycket annat viktigt som måste upp på tapeten!  Och många ämnen är vi kvinnor bättre talespersoner för. Vi behöver lyfta ämnen som barnens situation och hur vi tenderar att värdera barn som lite mindre mänskliga än oss vuxna, människors psykiska illamående, våra trossystem och svara på frågan varför så många faktiskt BER OM ett övervakningssamhälle – det som vi inom sanningsrörelsen fruktar så hårt.

Men mest av allt behöver vi börja skapa visioner. Vi måste våga drömma och prata om den utopi vi önskar oss. För förhoppningsvis kommer det en dag när alla elitgrupper och hemliga gubbsällskap är avslöjade och ute ur sina garderober. En dag när alla stora och omvälvande händelser som 9/11, Estoniaolyckan, invasioner av länder och andra obehagliga händelser är klarlagda in i minsta detalj. När alla måste börja ta sitt ansvar och alla drabbade kan pusta ut. Men när den dagen har kommit och gått – vad händer då? Vad vill vi då, hur ser den värld ut som vi strävar efter?

Jag tror och hoppas att mina medsystrar har ett och annat att säga om det. Medan män gärna fastnar i detaljer om etnicitet, namedropping och frimurarsymbolik så tror jag kvinnor oftare tar ett helhetsgrepp och vill att ALLA ska med till vår sköna nya värld. Att alla barn är våra barn att ta hand om, oavsett hudfärg, religion och politik. Personligen är jag dödstrött på allt prat om sionismen hit och Israel dit. ALLA ska som sagt med. Sanningsrörelsen bör ägna sig åt mänskligheten i sin helhet och inte gräva ner sig i detaljer som inte leder någon vart. Kärlek är nyckelordet.

Sanningsrörelsen vill finna sanningen om en mängd olika saker och händelser. Det är av högsta vikt att hitta sanningen och att leva i sanningen. Och förhoppningsvis kommer det en dag när vi kommit dit. Jag efterlyser som sagt visioner. Jag efterlyser helhet. Vi måste våga börja skapa vår Nya Sköna Värld i våra tankar. Och om vi ska hedra sanningen och sträva efter att leva i den så måste det första steget bli ett krasst konstaterande att denna gamla unkna värld vi lever i, i dagsläget, i stora drag är skapad av män. På samma gång är det just män som brett ut sig i sanningsrörelsen. Män som påstår sig vilja ha en ny värld.

Men de kan inte lyckas med det. De skulle bara bygga upp en värld som i mångt och mycket är väldigt lik den värld vi redan har. Hur skulle de annars göra? Verktygslådan är densamma. Arkitekterna är desamma. Testosteronhalten är densamma och i bakgrunden sitter kvinnorna fortfarande och snackar barnmat på familjeliv.se.

Nej, männen kan inte bygga något Utopia på egen hand, lika lite som vi kvinnor skulle kunna göra det. Vägen till paradiset är tvåfilig.


Det finns också ett mer personligt och tja, egoistiskt skäl till att jag ropar efter er kvinnor. Jag behöver er. Jag vill ha mina medsystrars stöd och förståelse!

Jag är ganska ensam i den här ”branschen”, i synnerhet här i Sverige. Och många är de gånger jag önskat träffa andra kvinnor som intresserar sig för dessa ämnen OCH faktiskt gör något.
Som kvinna blir jag ofta förbisedd som om jag vore osynlig. Men så är det i vår patriarkala värld. Och jag tror att det mesta sker ganska omedvetet och automatiserat. Med andra ord är det nog inte så ofta som män (och ibland kvinnor) nonchalerar/inte ser på grund av pur illvilja. Nej, det bara sker. Hela vårt normsystem och vår historia backar upp och göder ett sådant beteende.  På samma sätt som vi alla tenderar att se mammor som bättre föräldrar än pappor…

Männen kommer aldrig titta upp med förvånade hundögon och förskräckt utbrista:” bröder, var är alla våra systrar?!” Anledningen är två: dels den gamla vanliga att de flesta inte frivilligt släpper ifrån sig makt. Och makt finns det även i den här "branschen". För så länge det finns prestige, status, kändisskap och liknande så finns det också makt. Den andra anledningen är förstås att de flesta män inte ens SER att det råder en akut kvinnobrist i sanningsrörelsen. Att även sanningsrörelsen är en stor herrklubb är för dem helt naturligt och inget som de ens ids reflektera över.

Vi gör alltså båda fel. Männen håller på sin offentliga makt som talesmän för det STORA. Kvinnorna väljer att smita från ansvaret genom att gräva ner sig i det LILLA. Lösningen är förstås att mötas någonstans i mitten.

Samtidigt är det just det sk lilla livet som bidrar till att suga musten ur många kvinnor. Att agera företagsdirektör i hemmet och familjen är ganska slitsamt. Det innebär att vara den som leder, organiserar och planerar familjens – framförallt barnens – förehavanden. Köpa present till det där kalaset som lillan blivit inbjuden till, dags att gå till frisören, notera när det är utvecklingssamtal nästa gång – och bestämma vem som ska följa med, påminna mannen om besiktningen av bilen, packa gympapåsar, skriva inköpslistor… Än idag är det många kvinnor som också tar på sig att hålla reda på sin mans släkt. Som när svärmor fyller år och vad man (hon) ska köpa åt henne. När kvinnan är företagsdirektör för Familjen AB så spelar det ibland mindre roll att hon delar en massa sysslor lika med sin man. Att han går på barnens utvecklingssamtal lika många gånger som hon, att de tvättar varannan gång eller lagar middag halva veckan var. För det är tankearbetet och ANSVARET som ledarpositionen innebär som suger kraft ur kvinnan. Så det är kanske inte så konstigt att hon inte orkar rädda världen OCKSÅ…

Men det måste gå i alla fall. Jag vet inte exakt hur. Det enda jag vet säkert är att om ni, mina kära medsystrar, inte ni kliver ut i världen och ”gör er grej” så kommer era små gullråttor till barn i sina supervarma åkpåsar och med perfekt tillagad välling i sina flaskor få ett rent helvete i framtiden. Antingen i den Orwellianska skräckvärlden eller i de manliga ”befriarnas” snedvridna värld. En värld inte helt olik den vi lever i nu.

Det är upp till er. Själv har jag gjort mitt val. I handling.

Linda  
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Av Mats Sederholm

Feminism och patriarkat. Jämställdhet mellan könen, tja ytterligare en debatt bland många orättvisedebatter…eller? Själv begrep jag inte, och brydde mig inte om genusdebatten för en 15 år sedan. När jag var mellan 20-30 år så var jag ännu längre bort från manligt och kvinnligt. Jag trodde i min enfald att de där orättvisorna är något som växer bort med den nya världen, med en ny generation, att de tillhörde gamla invanda könsroller som sakta skulle falna bort.

Men ojämlikheten sitter långt mycket djupare än senaste generationens frimodiga uppfattningar. När män och kvinnor växer upp ur ungdomen så mals de effektivt ner av samhället.  Själv har jag så gott jag kunnat försökt att bevara min, förhoppningsvis, frimodiga, ovetande och oskyldiga inställning till jämlikhet mellan kvinnor och män.  

Men det är en sak att inse ojämlikheten mellan män och kvinnor och en helt annan att verkligen förstå hur djupt tentaklerna sträcker sig, hur långt bakom människors medvetenhet de gräver sig in. Det är i mina relationer med kvinnor som jag förstått det kvinnliga dilemmat, men det är också så,  och i min senaste relation, jag upptäckt kvinnligheten på ett nytt sätt. Jag började få kontakt med vad det innebär att vara undertryckt som kvinna men också det vackra i dem och inte nödvändigtvis utanpå dem.  Dessutom så kunde jag sätta in det i sitt metafysiska sammanhang, jag förstod det rent dualistiska i det hela, hur Yin och Yang fungerade i de här sammanhangen.

Få orättvisoförhållanden är så osynliga som mansdominansen. Ja, de är synliga om man ser till de mer yttre exemplen som ”vem är hemma med barnen”, orättvisa löner, kvinnomisshandel  etc. Men att förstå själva grundessensen är en annan sak. När jag förstod kärnan i det hela så förstod jag också hur evinnerligt svårt det är att få den kunskapen förankrad. För grundproblemet är delvis ett behov av dominans, det är ett maktproblem och maktproblem är på det stora hela osynliga eftersom makt är så accepterat i vårt samhälle. Jo, alla känner till makt hit och dit men exakt hur den tar sig form i det lilla är ofta osynligt. Folk rycker på axlarna med ett:  ”Det är ju så det är”.

Patriarkat, mannens makt har funnits så långt tillbaka man vet. Det har funnits och kanske finns det också matriarkat, samhällen eller grupper av kvinnor som dominerar över män. Men det är bara andra sidan av myntet. Makten och dominansen kvarstår.


Män dominerar framförallt för att vårt samhälle i sin grundstruktur är manligt. Män verkar genom maskulina energier, Yangenergier.  Det är t.ex. egenskaper som strukturerande, intellektuell logik, konkurrens/tävlingsinstinkter, uppdelning etc. men det här är egenskaper som också dominerar vårt samhälle. Det handlar alltså inte enbart om män och kvinnor, det handlar om vilka normer vi alla vill leva under.  

Kvinnor eller män som försöker att anamma det feminina helhetsseendet före delseendet, känsloorientering före sakorientering, måendetänk före pryltänk, uttrycksbehov före lösningsbehov, fredsstänk före tävlingstänk, det lilla och jordnära före det stora, det inre före det yttre, är i dag förlorare. Det maskulina är invävt i samhällsnormerna. Män lever ut dessa maskulina energier och kan dominera över kvinnor därför att de rider på, i förväg redan accepterade maskulina samhällsstrukturer.

När män och kvinnor diskuterar i möten så är det oftast män som dominerar. De har så oerhört mycket att säga, de har så mycket de vill klargöra, så mycket adrenalin som ska ut, så mycket som de behöver övertyga andra om, så många ting som ska logikifieras, rangordnas och lösas. De framstår som mer framgångsrika eftersom världen värderar sådana som är skickliga på att uttrycka sig, på att sälja sig, på att vara strategiska och i grunden vilja konkurrera och tävla.
 

Framgångsrika kvinnor, vad är det? Kvinnor som slår sig fram i vår maskulina värld genom att verka på ett maskulint sätt? Nej, det är inga kvinnor, riktiga kvinnor är starkare, men inte på mäns vis. Det finns dock undantag. Det finns de kvinnor som lärt sig männens tänk och samtidigt försöker smyga in sin kvinnlighet. Jag beundrar er!

Starka kvinnor har en stark tillit, de ser de manliga fåntrattarna som babblar och stångas som de andra små tjurarna i hagen. De litar på sitt seende, de ser oss som pojkar, som bräckliga. De har kraften att ge oss modersbehoven de vet att vi behöver utan att såra vår stolthet, de är säkra i sin sexualitet, de klarar av att höja sig över skitdiskussioner och jorda ner debatten till vad det egentligen handlar om. Har ni varit med om det? När en kvinna säger som det är och gör det genom att se till deltagarnas personliga och känslomässiga sidor. ”Men snälla ni, vi har viktigare saker att träta om än hur lösningen exakt ska gå till, det där kan ni killar lösa på ett annat möte”.
Män tycker gärna att sånt här är anstötligt, trots en hel värld fylld med manligt förtryck. Män vill hålla saker och ting formella, ordnade och utan för mycket känslor inblandade. Man är civiliserad om man talar i sak. Det blir trevligare så. Det blir mer konstruktivt och roligare att gå på såna möten för alla, eller hur va?

Kiss my ass!

Det här sättet att härska på märks även i bloggvärlden. ”Här är vi hur öppna som helst, på min blogg finns det alla typer av åsikter”.  Jooo… ända tills man bryter den manliga sfärens outtalade kodex.  Man lämnar det visionära, det abstrakta, det opersonliga och närmar sig istället personer, känslor och kommer dem nära. Då spricker det. Proppen går i herrklubben.  

Kvinnor säkra i sin feminitet törs också be om männens struktur, trygghet och manlighet. De är självklara och de lyser. Häromkvällen såg jag på tv en grupp afrikanska kvinnor som med sina ungar på ryggen och vattenkrus på huvudet stolt samtalade och vandrade i fantastiska och färgglada plagg. De gled fram som skepp på savannen. Både graciösa, moderliga och starka på en gång. Det är när jag ser sådana kvinnor som jag känner mig som i högstadiet och som inför tjejerna i klassen. De var alltid så självsäkra, de förstod mer på något sätt, de hade alltid så kloka och mogna kommentarer. Man kände sig underlägsen. ”Fan vad du är baaaarnslig”. Gulp! Idag blir jag glad när jag möter ett fåtal kvinnor med samma kraft, idag törs jag beundra dem. Kanske för att jag vuxit i min manlighet, kanske för att det uppstår balans då. Någonstans efter högstadiet försvann de här tjejerna på vägen, ungefär som med alla hästtjejer som dominerar ridsporten i tonåren och sen plötsligt i OS tävlar det lika många män!

Varför är det inte det där självklara och trygga seendet, de skärskådande insikterna om människors mående som får vara med och sätta samhällets normer? Varför är det inte moderns självklara och villkorslösa omvårdnad om sitt barn som dominerar världen. Varför är inte dansen, trummorna och den ordningsbefriade kreativiteten en del av våra normer? Varför vågar inte män låta sig ”ammas” och få känna den enkla närheten och villkorslösheten? De vill men de vågar inte! De tar viagra istället.

De flesta män törs inte ens gråta. Fler män borde gråta i världen, men de törs inte ens uttrycka sorg. De kniper och kämpar på stackarna för att hålla sina roller vid liv, de är lika stora förlorare som kvinnorna, i ett vidare perspektiv.

Mansdominansen släpper inte förrän vårt samhälle törs släppa på spänningarna, på konkurrensen, på det intellektuella skitsnacket, på det politiska babblet, på mäns dåliga självförtroende och de tarvliga sexistiska skämten.
En känd ”häxa” ur nyandligheten svarade på frågan vad som är det största hotet i världen:
”Den vita mannens kultur och världsordning” . Pricksäkert!

Men alla män och kvinnor är ytterst förlorare. De är alla offer för en maktordning och för en patriarkalisk grundstruktur som män rider på, som drabbar kvinnor men som är ett hot mot hela mänskligheten.

Män vill få feminister att framstå som hysteriska fundamentalister. De kan de lugnt kosta på sig eftersom de redan sitter på kvinnorna, för de har samhällsnormerna med sig. Att kämpa mot samhällets grundvärderingar och ständigt böja sig, att underkasta sig normera sen man var liten, skapar en skarp och klar motkraft. Den är inte hysterisk, den är en naturlag, för det man sätter sig på skriker rakt ut. Ledsen grabbar, men uppförandekodexen SKA sprängas då!

Problemet är att de flesta människor inte ens har en susning om att hela vårt samhälle REDAN är manligt och hur det dominerar vad som är normala tankar, framgångsrika koncept, sunt förnuft, realistiskt, o.s.v. Man måste först vakna till den insikten innan man ”hajar läget”.  Många män känner ett hot från feminister. De gör det eftersom de inte begriper att de redan sitter på dem.

Hatiska och maktfullkomliga kvinnor finns det gott om. Men de är lika stora offer för tron på dominansen och makten som män är.  Vi är alla förlorare inför de som kontrollerar och vill vidmakthålla tron på makt och dominans. Och både de män och kvinnor är förlorare som försöker utöva makten som konkurrens/motmedel.


- Fler religiösa kvinnor borde ifrågasätta ”Faders-begreppet”, och sina äckliga jävla gubbgudar!
- Fler kvinnor måste sluta fnittra med när män dominerar och försöker skoja till det.
- Kvinnor, vägra göra karriär på mäns vis. Ni horar och skämmer ut er art och ni kommer alltid att vara förlorare.
- Kvinnor, bli kvinnligare och ta männen med er kvinnlighet. Mona Sahlins kommentar: ”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska korta.” till Olof Johansson är en klassiker.
- Kvinnor, sitt inte med i engagemang och låtsas delaktiga för att göra era män nöjda.
- Låt er inte imponeras av män som är pålästa, det är deras kompensation för att de inte förstår och vågar känna bättre.
- Kvinnor, kom igen efter bistra erfarenheter av män, övergå inte i bitterhet och kyla.
- Kvinnor, kriga inte med era medkvinnor, då mister ni chansen att säga att det enbart är män som startar krig.
- Kvinnor, många av era män kämpar som besatta, trots att de måste visa sig på styva linan. De sliter hårt med allt och försöker på sitt sätt skapa ett redigt hem. Acceptera deras behov av enskildhet ibland, även om ni brinner av att vilja bli sedda.

- Män, manlighet har inget med dominans att göra. Det har med självförtroende att göra.
- Pröva att gråta inför er fru eller flickvän. Det blir aldrig fel! Tro mig.
- Män, lägg av med det där strukturerade logiktänket och ert sätt att göra ner kvinnor som inte är orienterade kring, ”först det här, sen gör vi det där för annars blir det ingen ordning….” Det är ni som är pinsamma.
- Män ge kvinnor beröm för att de är kvinnliga. Sluta vara så jäkla ortodoxa och korrekta. Fegisar!
- Män, säg ifrån när klyschorna om kvinnor drar igång i bastun.
- Män, ge kvinnor beröm, inte bara ifall de är snygga och kurviga, prata om kvinnor som är så himla kompetenta och kloka och hur jävla glada vi kan vara som har dem.
- Män, lös inte din partners problem, låt dem få ha sitt behov av att få berätta om sin dag. Lyssna bara, orka vara opraktisk.



Nej, jag går inte personligen fri på något sätt, men jag gör allt i min makt till att förstå. Förstå obalansen mellan kvinnor och män, inte för att skapa en motsatt balans. Men idag vill jag lyfta fram kvinnan.

Och nej, jämställdhetsdebatten är INTE vilken debatt som helst. Den är helt grundläggande och avslöjande för de patriarkaliska och maktorienterande normerna som håller vår värld fast.

Mats    

Debattlänkar: DN  SvD  DN  DN  SvD  Dagen      
Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Kvinnligt/manligt

Av Linda Bjuvgård 

Frihet, ack ljuva frihet. Om jämställdhet hade existerat så hade min pappa bjudit in mig i snickarboden när jag var liten. Jag tyckte det såg kul ut och nu som vuxen kan jag notera att jag nog har en viss talang för byggnadsarbeten. Jag älskade att skapa arkitektoniska ritningar över hus och lägenheter, men hade inte tillräckligt med självförtroende att söka till arkitektutbildningen den dagen jag skulle söka till universitetet. Det kanske jag hade haft om min pappa hade uppmuntrat mitt intresse för konstruktion och byggnation genom att just bjuda in mig till snickarbänken. Min pappa hade det inte i sig att se att hans dotter skulle kunna vara intresserad av att snickra. Och hela världen stöttar honom i hans blindhet.

Och jag är inte heller bitter, det är inte det som denna krönika bottnar i. Den handlar om friheten att få bli de vi är ämnade att vara. 

Men jämställdhetsdebatten handlar sällan om frihet eller rätt att få vara den man är. Nej, debatten tenderar att köra fast och fokusera på ytliga, yttre fenomen. Det blir en fråga om lika/olika och diskussionen går runt i en cirkel för att snart vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag anser att vi lurar oss själva och fastnar i ett slags evigt Moment 22 när vi väljer att debattera på den nivån. Och det finns krafter som vill ha det så också. Krafter som älskar att vi tjafsar om oväsentligheter och lägger vår energi på onda spiraler. Framförallt människorna bakom Den nya världsordningen.

Pseudodebatten fokuserar på meningslösa frågor som att pojkar ska vara fria att bära rosa kläder och tjejer ska få gapa högre i klassrummet. Det blir en aggressiv utsaga från ilskna feminister som vägrar ta in att det faktiskt kanske finns fysiska skillnader mellan könen. Och då inte bara avseende könsorgan och muskelmassa, utan också i våra hjärnor. So what! säger jag. Jag har inga problem med att acceptera ett sådant faktum. Jag kan till och med uppskatta skillnaderna. För på samma sätt som män brukar ropa att de inte förstår sig på oss kvinnor, att vi beter oss som om vi kom från en annan planet, så kan jag också stå och gapa av förvåning över manligt beteende. Ibland i positiv mening, ibland i negativ. För det finns egenskaper som jag avundas män för, likväl som det finns egenskaper hos oss kvinnor som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Jag är stolt över att vara kvinna och jag tycker att män ska vara stolta över att vara män. (Eller så får de väl byta kön.)

Nej, jämställdhet för mig är en fråga om frihet för alla, oavsett kön, att få vara och utvecklas så som vi behöver (utan att kompromissa alltför mycket med andra människors frihet till detsamma). Lika möjligheter såväl som lika skyldigheter.

Jag följde nyligen en debatt på ett Internetforum. En person frågade: ”Men varför kan man så sällan se en pojke i glittriga rosa sommarsandaler?”. Men vill vi det då? undrar jag. Och om vi frågar 100 män och killar samma fråga så är jag ganska säker på att de allra flesta kommer att skaka på huvudet och tycka att frågan är löjlig. De allra flesta män och pojkar VILL INTE gå runt i sådana skor, och vad är det för fel med det? Vad i hela friden skulle vi uppnå genom att tvinga dem?

Jämställdhet för mig är en fråga om att de få killar som vill gå runt i glittriga rosa sommarsandaler ska ha rätt att göra det utan några repressalier. Men det stora flertalet som inte vill detsamma ska också ha rätt att få slippa! Jämställdhet är INTE en fråga om att alla killar måste börja bära glittriga rosa sandaler.

Snälla nån, leve skillnaderna! Jag älskar skillnaderna mellan könen så länge de inte begränsar eller skadar oss. Och det är upp till oss själva att bestämma om de får göra det.
 
Jag vill inte leva i en värld där alla är likadana. Om vi tar bort alla skillnader oss människor emellan så dödar vi också allt vad attraktion heter. Om vi trollar bort den sexuella spänningen så tar vi bort en stor drivkraft och många hjul kommer att stanna.

Det handlar om ytliga olikheter och det är inte så förbannat svårt:

Bli inte hispiga när era söner dreglar över de blå killsidorna i leksakskatalogen. Känn er inte helt misslyckade som förebilder för att era döttrar himlar med ögonen över leksaksaffärens rosa Barbie-hyllor. Fundera ut vad som verkligen är viktigt. Minns hur det var när ni själva var små. Inte var det väl Barbie som fick dig att bli undersköterska med pisslön?

Låt era småpojkar leka krig men dela samtidigt med er av den erfarenhet och kunskap som ni som vuxna har av/om riktiga krig (med måtta). Säg: ”riktiga krig är inte kul, såna vill jag inte ha, men det är okej att leka krig, det är inte samma sak”. Och använd ert sunda förnuft. Ni kommer inte att stoppa några riktiga krig genom att förvägra era söner Star Wars-leksaker eller låtsatspistoler. Get real! Om ni så brinner för fred på Jorden, gör något men se till att det har substans.

Låt era småflickor frossa i rosa och glitter och leka med Barbies med perfekta kroppar. Det är ju roligt! Men berätta samtidigt att riktiga kvinnokroppar inte ser ut så där och visa att du (om du är kvinna) är stolt över din allt annat än perfekta kropp. Och om du är man, att du föredrar hur verkliga kvinnor ser ut. Om du är kvinna och vill få till en verklig förändring så måste du offra din Lady Shave och push up-bh, inte stå och gorma över Barbie.

Tänkande och reflekterande kvinnor brukar förstå att det inte funkar så bra, att som mamma frenetiskt raka bort vartenda litet kroppshår och ständigt prata om sin bantning, OCH samtidigt säga till sin dotter att hon duger precis som hon är, att hon inte behöver göra någonting med sin kropp för att vara attraktiv för män.

Tänkande och reflekterande män förstår också att de inte kan säga till sina söner att män visst får visa känslor och gråta om de själva samtidigt aldrig någonsin gör detsamma.

Det handlar om frihet att få vara den man är och det är inte så förbannat svårt: En man måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel sjuksköterska utan att mötas av en ”vad är det för fel på honom då som inte blev läkare/ är han dum i huvudet/är han bög”-attityd.

En kvinna måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel polis utan att mötas av en ”vad är det för fel på henne, har hon problem med sin kvinnlighet/är hon lesbisk/har hon en taskig relation till sin pappa”-attityd.

Jo, för kom igen, fördomar har vi alla! Det handlar om att skänka möjligheter, chanser och frihet och det är inte så förbannat svårt:

Bjud in era döttrar i snickarboden. Era söner kan ni välkomna till skötbordet nästa gång det är dags att byta blöja på lillasyskonet. Och gör det i självklarhet och utan tvekan.

Men tillåt olikheterna, vägra konformitet. Begränsa inte.

Ekvationen går ihop.

Om vi vill.
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Av Linda Bjuvgård

Abortmotståndare finns i alla smaker. Det är både män och kvinnor, unga och gamla, alla raser finns representerade.  En del är religiösa, andra inte. Detsamma kan sägas om abortförespråkare. Abort är inte och kommer aldrig att bli ett enkelt ämne. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och ämnet rör upp många känslor. Den här krönikan gör därför inte anspråk på att komma med ”alla svar”, eller ens alla frågor. De allra flesta aborter (93 procent) utförs före utgången av fostervecka 12. Abortmotståndare däremot älskar att dra upp och dramatisera de aborter som utförs efter vecka 18, men de ”glömmer” bort att berätta hur otroligt få de sena aborterna är, och vad de beror på. De ca 300 sena aborter som under ett år utförs i Sverige beror på: fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent). De psykosociala skälen är oftast fall av misshandel, missbruk och kriminalitet. Där hittar du också tonåriga flickor som har förträngt sin graviditet.

I rättvisans namn ska också nämnas att abortförespråkare, å andra sidan, gärna pratar om de stackars kvinnor som blivit gravida genom incest eller en våldtäkt, men ”glömmer” bort att upplysa om att den kategorin bara utgör mindre än 1 procent av alla aborter.

Någonstans på den cirka nio månader långa vägen från ägg och spermie till ett livsdugligt foster blir en människa till. Den stora frågan är när och ingen kan svara på det. Om man som jag tror på själens existens blir frågan ännu mer komplicerad. Min uppfattning är att det blivande barnets själ vandrar sida vid sida med mamman en tid innan den kliver ner i sin fysiska kropp. Och även efter att själen har boat in sig i kroppen kan den, under en tid, ”hoppa” in och ut ur kroppen lite som den vill. Som ett sätt att sakta vänja sig vid den ganska tunga fysiska tillvaron. Som jag ser det går en själ aldrig ner i en kropp förrän mot mitten, kanske till och med slutet av graviditeten. Dessutom går det inte att döda en själ, du kan bara ta bort möjligheten för en själ att bosätta sig i en viss kropp.

Men hur som helst. Huvudämnet för denna krönika är något annat. Det handlar om varför en viss typ blir så starka abortmotståndare. Det handlar om medelålders män, ofta finklädda i kostym och inte alltför sällan religiösa.
 
När jag läser om eller ser inslag på TV om abortmotstånd så ser jag ofta just dessa män i fronten för kampen. Hur kommer det sig? Och dessa män _är_ verkligen passionerat hängivna sin kamp mot aborter. De talar om ”det ofödda barnets rättigheter” och påstår att ”varje embryo är en individ”. Dessa kostymklädda gubbar älskar verkligen foster, det kan det inte råda någon tvekan om. Frågan blir då följaktligen: var finns alla dessa kärleksfulla män i de födda barnens värld? För jag kan då inte se dem. Jag ser de inte i lekparkerna, inte på dagis, inte på öppna förskolan, inte i skolan, inte på föräldraforum på nätet, inte någonstans av alla de platser där det finns barn eller där barnafrågor dryftas.

Jag är övertygad om att ingen kvinna egentligen önskar genomföra en abort. Det finns något som tar emot på ett känslomässigt plan helt enkelt och jag tror att de flesta känner det. Därför vågar jag påstå att beslutet aldrig tas ”lättvindligt” som en del envisas med att hävda. Ändå utförs det över 33 000 aborter varje år, bara i Sverige. Sex är skönt, oftast lättsamt och roligt och det går att skydda sig mot en oönskad graviditet. Inte desto mindre händer det att en spermie tar sig förbi alla skydd och önskemål och vips så blev sexet genast så allvarligt och outhärdligt stort. Så oförargligt och ”hoppsan-aktigt” tror jag att det ligger till bakom många beslut om abort. Och visst vore det toppen om det gick att ändra på, på något vis. Framförallt för kvinnornas skull, för det är de som måste genomgå den medicinska eller kirurgiska processen och utstå både fysisk och psykisk smärta. Det är de som måste leva med skulden och skammen. Jag känner en kvinna som gjorde en abort i tonåren. Hon är en bit över 30 idag och barnlös. Hon bär fortfarande på en rädsla för att kanske inte kunna bli med barn. Det spelar ingen roll att all statistik talar emot den rädslan, hennes fruktan är starkare.

Ja, det är kvinnorna som får ta smällarna och det är nog därför jag blir så oerhört provocerad av kostymklädda, medelålders mäns kamp för ”de ofödda barnens rätt”. Och jag anar ugglor i mossen. Jag ser ingen kärlek skymta fram. Jag misstänker starkt att deras kamp egentligen handlar om något annat – kan det vara kontroll och makt?

För vad har dessa män egentligen med saken att göra? Har de själva blivit utsatta för idel kvinnor på rad som de har befruktat men som sedan aborterat bort deras blivande barn mot deras vilja? Vad är det som upprör så mycket? Jag förstår faktiskt inte.

Och de djupt religiösa är oftast värst av de alla. Det är de där männen som älskar foster men som hatar homosexuella. Yes, Jesus looooves you! De som värnar om de ofödda barnens rättigheter men som förtrycker de födda flickorna. Och de där prästerna och biskoparna i katolska kyrkan som kämpar för embryon som ser ut som grodyngel, men som utsätter småpojkar för sexuella övergrepp. ”I´m a messenger from God!”

Nej, det är något som är skumt här. Något som luktar unket. Och jag ger mig inte förrän jag har förstått vad det är.

En gång läste jag ett reportage i Illustrerad vetenskap om att människan utvecklas på samma sätt som alla andra djur i början. Att vi följer evolutionsstegen och därför, i de första embryostegen ser nästan likadana ut som t ex fågelfoster. Det är tankvärt tycker jag. Ett embryo är just bara det, ett embryo, en början på något som ännu inte är. Vi kan få tankeembryon som aldrig utvecklas till något annat än just en tanke. Den blir aldrig till, får aldrig form eller liv.

Jag hävdar att det inte finns någon annan lösning än att låta kvinnorna bestämma över abortfrågan. För tänk efter nu, hur skulle det annars vara? Ska vi ha ett samhälle där en man som befruktat en kvinna ska ha rätt att tvinga henne att vara gravid i nio månader och sedan i smärta föda fram ett barn som av sin mor inte är önskat? Vilken typ av värld skulle det bli? Jag ser ingen skillnad mellan en sådan inställning och en där man tycker att våldtäkt är okej.  ”Jag bestämmer över din kropp och en stor del av din existens”. Eller: ”Jag värnar om det cirka 2 cm stora embryots rättigheter, men skiter totalt i din hälsa”.

Det måste bli ett slut på det eviga skuldbeläggandet av kvinnor och mödrar!

Så glöm alla George W Bush, Ulf Ekman, John Ashcroft (justitieminister under Bush), Alf Svensson, Johan Lundell (generalsekreterare i ”Ja till Livet”), Tomas Seidal (ordförande i ”Ja till livet” och läkare), Lars Hamberger (läkare och professor), Göran Hägglund och allt vad de heter! De borde lägga sin energi på något annat.

Varför inte de födda barnen?

Linda

RFSU har en bra sida med fakta om aborter.
En debattartikel på aftonbladet.se skriven av ännu en man som pratar om sitt och andra mäns abortmotstånd. 
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Av Linda Bjuvgård

Eftersom jag är en kvinna så brukar jag reflektera över sakernas tillstånd ur ett kvinnligt perspektiv. I alla fall ibland. Inget konstigt med det kanske? En sak som jag funderat en del över de senaste månaderna är det pågående presidentvalet i USA. Nu är ju jag av den uppfattningen att det valet är riggat från början till slut och att den riktiga makten ligger i andra händer än just presidentens. Men mer om det en annan gång. Alldeles oavsett så säger ändå valet något om hur det amerikanska folket – och därmed också till viss del hela den västerländska befolkningen – tänker.

För första gången någonsin (och fundera på det nu) så fanns det en kvinna att välja till president i USA. En kvinna - ni vet en medlem ur den där andra halvan av jordens befolkning. Bara det är ju så häpnadsväckande att hela planeten borde skaka i magmagrunden. Alla som röstar på demokraterna hade chansen att göra en reell skillnad. De hade kunnat ”göra historia”, som man brukar säga i USA. Men det blev inte så och jag vill påstå att det inte berodde på att kvinnan var just Hillary Clinton. 

Vän av ordning skulle nu kanske invända med två argument. Det ena är förstås det mest slående, att det inte är könet man ska rösta på, utan vem personen är och vad hon/han står för. Det andra argumentet skulle vara att den andra demokratiske kandidaten är svart, och genom att rösta fram honom så gör man också ett rejält nertramp i historien, för någon svart människa har ju heller aldrig intagit vita huset. Så sant, så sant. Men ändå… Det ekar ihåligt här. För av någon outgrundlig anledning så finns det alltid goda skäl till att välja bort kvinnor, när det väl gäller. Och här vill jag provocera genom att påstå att de flesta människors val har väldigt lite att göra med politikernas åsikter och hjärtefrågor att göra. Inte för att människor skulle vara dumma på något sätt (även om det finns sådana också), utan mest för att de flesta av oss är så slutkörda och upptagna av att klara av våra vanliga liv för att orka sätta oss in i vartenda val vi måste göra. Det spelar ingen roll om det gäller ett val av elbolag, mobiloperatör eller president/parti. Istället låter vi våra instinkter vägleda oss i våra val. Vad som ”känns rätt” får avgöra.

”Barack Obama känns som en bra människa”, ”Mona Sahlin verkar så labil och darrig på nåt vis”, ”Jag får taskiga vibbar av George Bush”…

Vad är det då som avgör vad vi känner? Ja, inte kan det väl vara så banala ingredienser som: ingrodda vanor, fördomar, rädslor och förtryck? Allt ivrigt utbasunerat av en massmedia som är allt annat än opartisk. Jo men, hur kan man annars förklara att vi gör samma val om och om igen? Hur kommer det sig annars att vissa frågor bara dyker upp när det handlar om kvinnor? Varför är det bara Sarah Palin som blir ifrågasatt som förälder och inte Barack Obama? Varför blev Hillary Clinton utsatt för mängder av sexistiska skämt och nedtryckande kommentarer under sin tid som kandidat, inte minst av Obama själv?  Hmm, kan det ha att göra med att det inte är rumsrent eller politiskt korrekt, utan snarare aja-baja-i-allra-högsta-grad att angripa någon på grund av dennes rastillhörighet, men (hör och häpna) fortfarande ganska okej att angripa en kvinna för att hon inte har en snopp?

Varför är bara den ena sortens fula förtryck aja-baja? 

Men om du som läser detta är en kvinna, var varsam! Om du blir alltför känslosam, kanske rent av förbannat upprörd över den obalans som råder för dig och dina döttrar: håll igen, sansa dig och för guds skull ta några djupa andetag innan du blottar dina känslor, för annars dröjer det inte förrän du framstår som bitter, otillfredsställd och allmänt jobbig. Härskarteknik, heter det visst och tillhör, i mitt tycke, en av de fulaste. För, eftersom du inte bara är kvinna, utan också människa så reagerar du säkerligen på sådana anklagelser genom att bli ännu mer upprörd, och den onda cirkeln har börjat få spinn…

Glöm heller inte bort att ordet feminism är något fult. Se till att inte bli förknippad med feminism!

Feminism = rörelse för kvinnors jämställdhet med män (Svenska Akademiens ordlista).

Och så var det, det där med språket också. I var och varannan bok och artikel om feminism så stöter jag på ett svårt och konstlat språk. Att som människa ständigt befinna sig i ett underläge är inget som jag kan tala lugnt och sansat om hela tiden. Känslor har en tendens att vakna till liv i mig. Och känslor SKA väckas! Det är liksom en naturlig del av att vara människa. Men ändå, varje gång frågan om ojämlikhet mellan könen ska dryftas i något offentligt sammanhang så ska alla känslor dämpas. Istället ska det "sakliga" språket fram – läs det manliga språket – och känslorna ska kamoufleras och paketeras in i ord som genus, sociala konstruktioner och könsmaktssystem. 

Varför kan ingen bara säga som det är? Att den ojämställdhet som råder är rent ut sagt förjävlig och bara helt enkelt fel!

Var inte blind! En mans ord tas nästan alltid på större allvar. En mans handlingar likaså. Både kvinnor och män har en tendens att mest vända sig mot mannen i ett sällskap bestående av en man och en kvinna. Prova, om du inte tror mig. Börja forska i din vardag, iaktta och reflektera och du kommer att häpna. Om du själv är kvinna, börja studera dig själv och ditt beteende. Men bli inte förvånad om det du upptäcker får dig att skämmas över dig själv.

Nej,

i en värld där kvinnor är så förtryckta att de kallar sig själva för tjejer fastän de har passerat 50-strecket...
I en värld där kvinnorna i ett av de mest jämlika länderna (Sverige) fortfarande tjänar 18 procent mindre än männen…
I en värld där kvinnor är de som gör mest för barnen, men ändå är de som har störst dåligt samvete för att de ”gör för lite”…
I en värld där ingen skulle komma på tanken att kalla en tävling för vuxna för killmilen, men där det inte finns några problem med en tjejmil…
I en värld där kvinnliga kandidater till viktiga poster bedöms efter utseende och sexighet, före kompetens och kunskap…

…där finns det fortfarande mycket kvar att göra. Och det finns all anledning att reagera varje gång en kvinna blir bortvald.

Tags:
Categories: Kvinnligt/manligt | Krönikor av Linda