SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

DIEM25 Europas nya parti



Av Mats Sederholm

Även publicerad på


DIEM25, den europeiska demokratirörelsen som startades 2016 kommer att formera sig även som ett parti. En överstatlig europeisk politik kan därmed få en europeisk demokratisk motvikt i Europaparlamentet, skriver författaren Mats Sederholm.


DIEM25 blir ett transnationellt parti, ett Europaparti, Detta står klart efter en omröstning bland deras 60.000 medlemmar runt om i Europa.

Men vad innebär det?

Ifall DIEM25 blir invalda i EU-parlamentet så skulle de ge Europas befolkning en mer direkt representation. En överstatlig europeisk politik får en europeisk demokratisk motvikt.

Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

Begreppet Europa har dessutom alltmer översatts till att betyda EU. Då DIEM25:s medlemmar inte bara kommer från EU-nationer så skulle Europas befolkning få en unik representation med DIEM25 i Europaparlamentet.

    Vilka är då DIEM25:s viktigaste frågor?

Demokrati i meningen en nerifrån-upp-påverkan samt transparens är nyckelord liksom att få ett slut på ett ekonomiskt och socialt förfall som man menar håller på att vittra sönder Europa. En röst på DIEM25 skulle också bidra till kritik mot beslut bakom stängda dörrar liksom en demokratiskt oklar sammanblandning mellan banker och politiker.

    Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

I dagsläget finns ett ekonomiskt program framtaget, the European New Deal. Där finns konkreta förslag på hur man vill tämja finansmarknader och bankers maktställning och istället avleda ekonomiska resurser till satsning på gröna investeringar och på en social upprustning.

Något som man menar är ett måste för att kunna återskapa optimism, värdighet och vitalitet bland människor.

Bland övriga prioriterade frågor förutom sysselsättning, flykting och migrationsfrågor kan nämnas:
  Ett europeiskt anti-nedskärningsprogram.
 Att motverka skatteparadis.
Regleringar av »Big Tech« och »Big Pharma«. En europeisk municipalism,  d.v.s. lokalt självbestämmande, direktdemokrati. Feminism.

Kan detta bli ett parti i Sverige? 

I dagsläget är det inte klart vilka länder man till en början kommer att agera i. Man kommer först söka nationella allianspartier som är beredda att stödja DIEM25:s ekonomiska politik och progressiva agenda.

Om det inte är möjligt så kan ett eget DIEM25-parti komma på fråga för respektive land. Partiet är samtidigt skeptiskt till existerande nationella partier som man menar mest prioriterar »mikropolitiskt käbbel«.

Men framförallt är det nya Europapartiet främst en politisk aktiviströrelse där drivkrafterna finns bland lokala medlemmar och grupper. I dagsläget finns en liten officiell lokal grupp i Sverige men utan förutsättningar för att skapa ett svenskt parti.

Det bör också sägas att alla initiativ i rörelsen alltid sker med en godkännande översyn (peer review) av flera medlemmar.

Vad som däremot inte går att ändra på är till exempel könsfördelningen bland medlemmarna i de ledande och validerande råden som måste vara lika. Detta är inskrivet i DIEM25:s förordning liksom den uttryckliga meningen: »DIEM25 är en feministisk rörelse».

I valet röstade 73 procent av DIEM25:s medlemmar och 93 procent av dessa röstade för att DIEM25 ska skapa en politiskt representativ sektion. 
Är Europas befolkning redo att investera sina politiska mandat i en ny politisk riktning?

Skulle svenskar våga lämna de traditionella partierna till förmån för något som pekar bort från en traditionell politisk och ekonomisk ordning men som också innebär ett avståndstagande från högerextremism?

Att det bland EU-politiker finns en förståelse för vikten av sociala initiativ bevisades av EU-toppmötet  i Göteborg senast. Men frågan är hur de traditionella partierna ställer sig till denna  ideologiskt radikala och progressiva rörelse/parti?

En katt bland hermelinerna eller en öppning för ett efterlängtat demokratiskt skifte.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

De säger: Det finns inga alternativ

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård


Även publicerad på och på engelska på DISSIDENT VOICE

VI lever i tider av ökad global ekonomisk orättvisa, misstroende mot etablissemanget och en politisk terräng som ritas om i en sådan omfattning att få analytiker riktigt förstår vad som sker. Sällan har vi sett en sådan politisk rörlighet och möjlighet till förändring. Men den styrande politiska konsensusen i Europa och västvärlden tycks orubblig: ”Det finns inget annat alternativ”.

Det politiska och ekonomiska ramverket berättar att det är hårt arbete, krediter och konsumtion som medborgaren har att förhålla sig till. Det outtalade budskapet är att en fortsatt utveckling av demokratin inte är möjlig varför ett annat samhälle präglat av delaktighet, tolerans, trygghet och livskvalitet heller inte går att förverkliga. Varför stannar politikers leveransförmåga vid vardagspolitik, blockstrategier och röstfångeri och varför kan man inte längre diskutera visioner och vidareutveckling av vårt samhälle? Vad har skett som har låst fast allting i ett skruvstäd?

Med början på 1980-talet gick politik och ekonomi skilda vägar. Banker fick fria tyglar att låna ut pengar så att tillväxten kunde eldas på samtidigt som den fria marknaden skulle göras ännu mer fri. Politiker och ekonomer var överens: ”Det finns inget annat alternativ”.

Därefter kom skuldkriserna på 1980-90-talen. Ett auktoriserat pyramidspel som vi till vardags känner till som fastighetsbubblor, finansbubblor med mera.

En globaliserad finansindustri satte den nya världskulturen. Allt måste gå snabbare, vara enklare, vara tillfälligt och följa finansmarknadens snabba kast. ”Finns det inga jobb på din ort, slit upp din familj och flytta till en annan.” Anslutningen till politiska partier och fackföreningar minskade, det gamla samhället uppfattades som rigid, trögt och omöjligt.

Människor uppmanades att gå runt sin egen betalningsförmåga och konsumera med framtida inkomster. Ett annat sätt att kringgå naturlagarna var den nya konsumismen. Den enkla principen att efterfrågan skapar utbud hade utgått. Istället skapade man först utbuden för att sedan med marknadsföring introducera efterfrågan liksom en nödvändig konsumtionskultur, lika illusorisk som tobaksreklam och bankkrediter.

Det nya samhället präglat av individualisering, effektivitet, strategiskt tänkande och mindre sammanhållning växte långsamt fram från 1990-talet in över 2000-talet. 1970-talets ideologiskt politiska vidd hade krympt ihop till en röd-grön-blå legering, ett samstämmigt arbets- och konsumtionsideal.

Så kom finanskraschen 2008 som drabbade miljoner människor med arbetslöshet, människor som förlorade sina hem och tvingades betala finanskalaset när länder måste spara in på mänsklig omvårdnad för att kunna betala skuldräntor. Politiker och ekonomer i västvärlden är ändå överens: ” Det finns inget annat alternativ”.

Politikers demokratiska kontrakt med medborgarna gick inte längre att upprätthålla. Den gamla principen att låta politiken hålla ordning på kapitalismens värsta påfund hade på några årtionden förvandlats till att istället låta politiken skydda finansvärlden från allt för mycket av demokratiska påfund. Politikers solidaritet med finansindustrin blev starkare än den med medborgarna. En ny kast av makthavare växte fram, ett skikt, en hybrid av politiker, ekonomer och teknokrater, ett allt djupare etablissemang.

Ovanför detta lager har dessutom en oligarkisk klick av makthavare, främst inom finansindustrin, förstärkt sin ställning. De agerar bortom nationsgränser och oberoende av länders statsbudgetar, arbetslöshet, materiell och social misär. Odebatterade och skyddade i globaliseringens namn.

Med åren och märkligt nog till mångas förvåning, har populism och kritiken mot makthavare tilltagit. Det utdragna kontraktsbrottet mellan de styrande och massorna har skapat en protektionistisk präriebrand över hela västvärlden på temat ”Det räcker nu”.

Den europeiska centralbanken och EU-politikers hot om att 2015 stänga ner Greklands banker och öppet avvisa en demokratisk folkomröstning var ett övergrepp, man hade lika gärna rullat in med tanks men då hade illusionen om att EU är lika med fred fått sig en mer uppenbar törn. När demokratin i Grekland sattes ur spel så stod Europas djupa etablissemang tysta och såg på. De tänkte förmodligen: ”Det finns inget annat alternativ”.

Destruktiv extremism, motsättningar och en uppgivenhet över hur samhället utvecklar sig är inte skapat av odemokratiska krafter eller av politiska dårar, det är skapat av och upprätthålls av alla våra vanligaste politiker, av EU-teknokrater, lobbyister och andra inflytelserika personer i vårt samhälle. De menar att människors missnöje hotar ”demokratin” men deras demokrati är endast ett mantra, ett urtvättat klubbmärke, ett lättjefullt tillmäle för att i en populistisk ton få människor att förtära en samhällsstruktur som för länge sedan passerat utgångsdatum. Detta går inte att avleda som en fråga om korrekta fakta eller inte, det är en fråga om en korrekt samhällskultur eller inte.

Alternativen består av en långsiktig förändring av synen på demokrati. Politiker måste återvända till sina uppdragsgivare väljarna och garantera de mest grundläggande ekonomiska förutsättningarna. Man måste frigöra mänsklig omvårdnad från ekonomisk hets och all den ohälsa och pessimism som den skapar. Det är dags att avlusa samhället från feltankar som att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser samtidigt som en liten procent äger enorma resurser. Politik måste inte heller vara ett val mellan antingen en ekonomisk maktfullkomlighet eller en statlig maktfullkomlighet.

Politiker behöver din hjälp, de behöver människors röst och tydliga besked. De måste anvisas till en helt annan politik och till en utvecklad demokrati som törs göra om och göra rätt. De kommer inte att gilla det, de kommer att skälla, bullra och hota, men det finns inget annat alternativ.

Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 kliver in på den politiska arenan

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Publicerad på
i en något kortare version samt på Truth out   på engelska.


”Europas största ’politiska rörelse’ är alla som väljer att inte rösta. Det finns miljoner potentiella väljare i Europa som varken stödjer högerextremism eller nyliberal-status-quo-politik.” Mats Sederholm från Diem25 om varför Europa behöver ett transnationellt progressivt parti.

”För att direkt kunna  konfrontera etablissemanget och skapa det progressiva Europa som så desperat är nödvändigt så uppmanar vi alla aktivister till att praktisera ”Konstruktiv Olydnad”.”

Citatet är en uppmaning till att inte acceptera ett odemokratiskt EU. Men demokratirörelsen DIEM25 (Democracy In Europe Movement)  är långt ifrån en renodlad proteströrelse. Att vägra acceptera förslag från EU menar man, måste kompletteras med motförslag.  Efter starten 2016 så har man skapat allianser med progressiva rörelser och politiker runt om i Europa och haft en kontinuerlig dialog med sina medlemmar. Man har ställt frågor såväl till andra som till sig själva om hur EU och Europa kan demokratiseras. Hur man kan sätta stopp för banker, teknokrater och en europeisk politisk konsensus som saknar politiska visioner. Som saknar lösningar på en utbredd europeisk arbetslöshet, på nedskärningar och kreditlösningar till förmån för banker och det ”djupa etablissemanget”.

I våras introducerade man European New Deal. Här finns svaren på frågorna i form av principer och förslag till konkreta politiska förändringar. Principer som exempelvis omvandlingen av rikedomar till investeringar som gynnar en grön och hållbar ekonomi men också anti-nedskärningsprogram och job-garanti-program. Bankförmögenheter, arvsskatter och gröna skatter ska leda om resurserna till Demos, folket.

DIEM25 har efter bara ett år förvandlat sitt politiska manifesto till konkret politik. Lösningen på vad man anser är Europas största problem, arbetslösheten måste först angripas genom att tämja banker och hela den finansiella sektorn så att stabilitet kan skapas i ett Europa som är på väg att slitas itu av ekonomiska och sociala krafter. Det övergripande syftet är att återinföra optimism och människors förtroende.

Idag består den största ”politiska rörelsen” av alla de Européer som väljer att inte rösta alls. I det franska valet röstade 12% blankt, mer än någon gång efter andra världskriget. Det finns alltså miljoner potentiella väljare i Europa som varken vill rösta på nationalism/högerextremism eller på nyliberal-status-quo-politik. En tomt utrymme av politisk mark där DIEM25 vill befinna sig.

Är då inte DIEM25 bara ett nytt vänsterinitiativ? Skatter och regleringar är ju trots allt gammal klassisk vänsterpolitik.

Man har i botten en mer holistisk och mindre identitetsorienterad syn på politik. DIEM25 söker allianser med grupper, rörelser och politiker oavsett deras partitillhörighet. Man saknar en ideologisk prestige vilket varit förutsättningen för mitt personliga engagemang och lust att verka politiskt.

”Det finns inte något enskilt parti i Europa med ett ledarskap kapabelt till att utvecklas från mikropolitiskt käbbel till nödvändiga och uppriktiga utbyten av idéer och som inte tillåter "politicking" (att övertyga/tinga andra om att rösta på ett speciellt parti). Nationalistisk politik, partipolitik passar inte våra syften.”
Yanis Varoufakis

Ett politisk unikt och målande exempel på hur de skiljer sig med sin mer holistiska syn på vilka krafter som råder i världen är hur de vill uppmärksamma på Silicon Valley som en destruktiv form av internationalism.

Google och andra sociala medieleverantörer samlar idag information från alla de som använder exempelvis deras tjänster. Problemet är inte att information samlas, problemet är att varje individ bidrar till detta sociala kapital men saknar själv kontroll över det. Fram till idag så har den biologiska människan haft lagstiftade skydd mot övergrepp. Men idag så har denna människa expanderat till att också vara en ”cyborg”, en digital människa.  Men den människan saknar mänskliga rättigheter. Med smartteknologier blir människor förvisso lite smartare men samtidigt så är det företag och myndigheter som hela tiden tillåts vara ännu smartare eftersom de kan samla in materialet och ligga steget före. Om inte du som individ ger ditt tillstånd till företag och myndigheters utbyten och rotanden i din privata värld så stängs du ute från det sociala nätverket. Helt oacceptabelt.

DIEM25 vill skapa en motkraft till Silicon Valley genom en fri, öppen och decentraliserad teknologi. Man vill skapa ett internet där varje invånare har kontroll över sin egen plats och sin privata information.  Internet kan sedan utgå från en sådan teknologiskt öppen bank av medborgarinformation vilket innebär att alla utbyten av information har sin grund i individers integritet och värdighet. Med andra ord  så förflyttas inflytandet tillbaka till människor. Något som borde vara självklart i en demokrati.

Som aktiv i DIEM25 och i Validating Council har jag det sista året både medverkat till och kunnat konstatera hur nya lokaka aktivistgrupper startas upp i land efter land. Hur de tillsatts med kompetenta människor som brinner för gemenskap och ett annorlunda Europa. Det växer så det knakar just nu och nästa naturliga steg är att formera sig som ett politiskt parti. Europas första transnationella parti.

Grekiska journalister undrar nyfiket ifall Diem25-grundaren och den forne finansministern Yanis Varoufakis nu ska återvända till den grekiska politiken. Men som transnationellt parti så är det alla Europas DIEM-medlemmar som avgör vilka länder som DIEM25 kommer att starta upp sin partiverksamhet i.


Erik Edman koordinator, Mats, Yanis Varoufakis m.fl

Igår Lördag den 9/9, en vecka innan den europeiska kommissionen har sitt ”State of the Union speech” , arrangerade DIEM25 eventet ”The real state of the Union” i Bryssel där man utvecklade starten av DIEM25 som parti, med fokus på det europeiska valet 2019. Jag och Linda var för övrigt på plats i en fullsatt teater med 1000 personer och fick chansen att både se och efteråt lära känna medlemmar och DIEMs kärna. Bara positivt. 

”Vi kommer att skaka om Europa, vänligt, passionerat men bestämt”.

Ett gigantiskt demokratiseringsprojekt  som givetvis kan ta vilken riktning som helst. Men för mig som inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år så känns det hoppfullt i en nödvändig och unik tid av politisk turbulens.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Frigörelse eller protektionism



Av Mats Sederholm

Även publicerad på Dagens ArenaDisssident Voice och Democracy Chronicles

De nya politiska västerländska strömningarna fortsätter att skapa oreda och osäkerhet.  Media turnerar runt i Europa i flock från val till val, från land till land i jakten på ett enda röstresultat som kan tänkas visa på ett trendbrott och en återgång till det gamla. Den offentliga politiska analysen krackeleras av politiska identiteter,  åsiktsjournalistik och rädslor. En kupa har lagt sig över all politisk debatt och analys. 

Allt medan människors längtan i västvärlden efter något nytt kvarstår.

Det märktes redan för 5-6 år sedan med proteströrelserna runt medelhavet samt Occupyrörelsen. Sedan dess har proteströrelser och demonstrationer stadigt ökat i volym, men under analytikers radar. De två västerländska politiska ”terrorattentaten” Brexit och valet av Donald Trump som president är således en naturlig följd av flera års växande tröttnad på det politiskt invanda till förmån för, vad jag menar, det mer folknära och sammanhållna.

I spanska Katalonien väntar en folkomröstning om självständighet i september. I Skottland har man lämnat in en ny ansökan och i Kalifornien samlar man in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om självständighet. I Europa  växer missnöjet med EU som maktsfär. I alla exempel märks rop efter självständighet, nationalism och/eller regionalt styre. Men trenderna diskuteras sällan i samma debatt. Självstyre i formen av en protektionistisk nationalstat tycks vara något helt annorlunda än en kamp för självständighet.

Men att i ena fallet förstärka nationalstaten eller i andra fallet frigöra sig från den och skapa en egen handlar om att värja sig mot en ”jättarnas världsordning”. Hur missnöjet sedan gestaltas är en annan fråga.

Grundproblemet är att vi saknar en gemenskap, en identitet, en lagkänsla där alla känner sig betydelsefulla, där trygghet och förtröstan skapar tolerans och empati. Vårt västerländska samhälle levererar raka motsatsen. Individualisering, anonymisering, konkurrens och en jobba-konsumtions-kultur som enda politiska vision. Partier från vänster till höger stödjer den samtidigt som större delen av media städar upp i debattarenan så att systemkritik kan hållas på avstånd och ersättas med en ofarlig samhällskritik eller internkritik om man vill kalla det så.

Frigörelsen från dagens toppstyren oavsett om det handlar om globalisering, skottarnas Storbritannien eller nollåttor som sitter och bestämmer i Stockholm, kommer att fortsätta.

Det lilla mot det stora.

Längtan efter ett verkligt samhälle, efter rättvisa och en gemenskap tycks omöjlig att stoppa i dessa tider av uppbrott, individualisering och brist på mänsklig värdighet. Viljan och längtan ruvar där hela tiden. Den läcker ut när terrorn slår till i staden, när gemenskap och samhörighet för en kort stund råder innan ”business as usual” otåligt tar över igen.

”Det lilla mot det stora”-skalan är på väg att ta över höger-vänster-skalan. 

Den nya varseblivningen, kanaliserad på olika sätt, om samhällets osunda utveckling har skapat nya politiska rörelser som exempelvis den europeiska DIEM25 som verkar för ett demokratiserat och transparant EU. DIEM25, den nya franska presidenten Emmanuel Macron, den radikala amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders eller Marine Le Pen speglar ganska så väl tillståndet såväl i Europa som i USA. Antingen nya radikala politiska strömningar bortom de kollapsande klassiska politiska vägvalen, eller som i Macrons fall, en längtan bort från det gamla samtidigt som man vill vara tryggt förankrad vid det gamla. En politisk helgardering a lá 2017. Men minns,  den största politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara. Kalla handen är den största politiska rörelsen om än oorganiserad.

Såväl Emmanuel Macron som Donald Trump är båda politiskt skickliga affärsmän som uppfattat en efterfrågan efter ett nytt radikalt behov av förändring till skillnad från de skolade politikernas oseriösa ”change”-löften. Människors motiverade missnöje med etablissemanget fångas tyvärr upp av politiska bilförsäljare istället för att följas upp av nytänkande. Idag råder en Trumpfixering som dränker alla försök till framtidsvisioner och som riskerar att återauktorisera det gamla, förlegade och hopplösa. En politisk återvändsgränd.

Riktningen mot regionalisering, medbestämmande och småskalighet driver ändå fram rädslor och motstånd. Några exempel är:

1. De som tror att all positiv utveckling handlar om skapa en politisk och ekonomisk hegemoni  och en  ständigt expanderande samhällskropp.
2. De som fruktar en utbredd intolerans, instängdhet, fördomar och en utsatthet för minoriteter.
3. En viss karaktär av människor som skyr alla gränssättningar oavsett om det är nationsgränser, familjestrukturer, kulturer eller kommungränser.
4. Liberala marknadskrafter, kapitalister och globalister som vill plantera samma gröda på en enda stor global åker, den arbetande och konsumerande människan. Helst utan klibbiga samhörighetskänslor, separerade, individualiserade, uniformerade, lättarbetade och enkla att skörda.

Kan man då regionalisera våra samhällen utan att förlora en tolerans för andra? Svaret borde vara självklart. Intolerans skapas inte av mångfald, den skapas av ekonomisk orättvisa, av brist på inflytande, tillhörighet , respekt och en bristande känsla av samhörighet. Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Segraren som ingen såg komma


Av Mats Sederholm

Soffliggaren!

Inte sedan 1969 har de som avstod från att rösta haft så stor framgång i Frankrike. Då, mitt under vänstervågen ställdes två högerkandidater mot varandra varför orsaken då var rent politisk. Men nu var det antipolitiska tongångar som dominerade efter ytterligare en freakshow till presidentval(efter det amerikanska). Dessutom så har antalet blankröster ökat till 12% från förra valomgångens 2%, det högsta antalet blankröster sedan 2:a världskriget. Den politiska karriäristen och diversehandlaren Macron gick segrande ur striden mot nationalisten Marine(”tout de suite”, ut medom(islamisterna) "på en gång") Le Pen. Medan de klassiska konservativa och socialistiska bastiljonerna är på väg att rasa ihop. Vilket politiskt party!

I Februari 2012 skrev jag på Klar Sikt ”Grundproblemet är att den där krackelerande sprickan som spridit sig i Nordafrika måste sprida sig västerut och norrut till vår värld innan ett ordenligt paradigmskifte kan ske, ja någonstans på jorden och innan en verklig demokrati är möjlig.”. 2013 påbörjades boken Kollision om den politiska sprickan i världen. Idag går sprickorna alla håll och det kommer att fortsätta.
När Anna Hedenmo på SvT Aktuellt 3 gånger ikväll ställde frågan till Anna Kinberg-Batra om vänster-höger-skalan är på väg att lösas upp så får man nypa sig i armen. Självklart fick hon inget svar, varken Batra eller exempelvis Sjöstedt skulle såga av den gren de sitter på.

Människor säger ifrån. Och det enda som duger är just när människor själva driver förändringen, aktivt eller passivt. I Trumps fall vann de missnöjda men även Macrons framgång är ett resultat av en medvetandeförändring, av människors nya prövande och letande. De har båda agerat politiskt street-smart helt enkelt och utnyttjat det missnöje och den ökande medvetenhet som sprider sig globalt, men det är inte de som driver utvecklingen, de när sig på den. De är bussinessmen som handlar med politisk valuta det vill säga folkets åsikter och trender.

Det existentiella moränraset som pågår är inte resultatet av någon ny politisk ikon, av en ny ledare, inte heller ett resultat av några unika avslöjanden om en hemlig elit eller dylikt utan snarare en långsam organisk urholkning av gällande normsystem och kultur. Den här utvecklingen saknar toppstyrning och sker brett och är fullständigt förödande för gällande ordning. Ja för alla tänkbara maktstrukturer. Så obegriplig att man först 2016 upptäckte den nya politiska vågen.

För några veckor på SvT Agenda satt Carl Bildt och hade absolut inget matnyttigt att säga. Som en gammal dinosaurie just innan de är på väg att försvinna från planeten. Hela etablissemanget springer runt som yra höns och söker tröst och ledstänger att hålla sig i. Men faktum är att det gamla varit på väg utför i många år men under etablissemangets radar.

Macron smörjer nu de sista entusiasterna av EU och toppstyrning. Men det är bara en tidsfråga innan hans rörelse ”På March” inser att förnyelse och föryngring inte kan skapas bara för att man startar en folkrörelse eller för att man vinkar till alla politiska färger. Macron jämförs med Obama men den senares fagra tal om Change liksom tidigare amerikanska presidenters eller i detta fall Macrons kommer aldrig att kunna realiseras med nuvarande ekonomiska, mediala och skendemokratiska ordning. Den kan enbart realiseras med en i grunden annorlunda livsåskådning, med en annan syn på livskultur och på människan.

Macron är motsatsen till en sådan förändring. En ung, stilig "förändrare" i slips och kostym och ett bankkonto med miljarder. Attraherande för de som förstår att något nytt måste till men ändå vill vara kvar vid det gamla och föraktad av de som förstått att en klassisk marknadsliberal politisk åskådning om än vänsterliberal inte kan leda till något nytt.

Gladast i veckan var nog Arja Saijonmaa och Jasenko Selimovic(L) som såg fram emot Macrons seger i SvT Opinion. De förstod absolut ingenting av att människor ogillar makt och EU, trots programledarens påminnelser.

Nostalgi och förnekelse är kanske det sista som återstår innan man tvingas ge upp.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den farliga, den goda och resten

Av Mats Sederholm

Det franska valet närmar sig och etablissemanget förfasas över att deras partier inte får makten. Själv upplever jag det som ett ytterligare ett politiskt drama av hög kvalité.

Den farliga, den goda och resten.

Den farliga
Den farliga är Nationella fronten med Marine Le Pen som presidentkandidat. Jo, för även om det finns ett vettigt ifrågasättande av samhällsmakten så finns det där som ger den bittra smaken, ofta kopplad till det högerextrema, nämligen bristen på hjärta. Man samlas till gemenskap, men inte kring det mänskliga utan kring nationalstaten och kring en förenklad syn på allt och alla som tänkas störa den nationalistiska tanken. Gemenskap utan omtanke. Och ibland drar dessa politiska strömningar så långt åt höger att det känns riktigt otäckt, Marine Le Pen har gett mig rysningar när jag hört och sett henne.

Resten
Men jag kan förstå att många drar iväg mot hennes håll i sin frustration över status-quo-politiker, som exempelvis våra vanliga politiker i den svenska riksdagen eller bland de franska kandidaterna såsom François Fillon, konservativ marknadsliberal och Emmanuel Macron – liberalen. Republikanen Fillon skandalskapad av media, beundrare av Margaret Thatcher och EU-entusiast.  Macron 39 år, tippad som Frankrikes nästa president står utan ett parti bakom sig och anser sig själv vara en anti-Pen. Hans nystartade politiska rörelse ”En Marche” vill dra väljare från alla läger. Han är etablissemangets egna anti-etablissemangskandidat och förmodligen bara politiskt street-smart i dessa tider av populistiska strömningar.

De bådas världsåskådning är i grunden lika destruktiv som Nationella frontens.

De för en ideologi där livet handlar om att jobba, äta, sova och somna in som ett utbrunnet vedträ på hemmet på ålderns höst. Det handlar om att vara glödhet i tillväxtkaminen mellan 20-65 samtidigt som man ska försöka klämma in lite närvaro och livskvalité. Trötta medborgare som varje kväll hänger framför tv:n efter att krängt av sig dagdräkten och med batterierna på botten efter att ha levererat sin del till systemet. Du är ett vedträ under den största delen av ditt liv.

Livskvalité är i den här världsåskådningen när du uttröttad står och hänger vid en fotbollsplan åtta på morgonen en lördag för att ditt barn inte ska hamna utanför och för att du fått lära dig att du då är engagerad i dina barn och vill vara med dem. Samtidigt som  du lämnar bort dem nästan alla andra dagar av veckan så att du kan förverkliga dig själv och tjäna de ekonomiska premisserna som styr vartenda litet hörn av din vardag. Kapitalister, socialister och feminister jublar gemensamt över denna sjuka sociala arkitektur.
Svenska media och politiker kallar det för katastrof ifall inte ovan nämnda ”mitten-kandidater” och status-quo-samhället går vinnande ur striden.

Den goda
Kvar bland topp-fyra kandidaterna finns den 65-årige radikalen Jean-Luc Mélenchon. Han är Marine Le Pen motsats på en vänster-högerskala men samtidigt hennes syskon på skalan människor vs makten. Den senare skalan har hittills varit osynlig, en skala jag velat föra fram genom åren.

En annan ideologisk skala
I en av mina böcker skrev jag 2005:
”Vad man inte diskuterar är vad som finns längs den lodräta axeln. Längs den axeln finner man en annan skala som sträcker sig från medbestämmande upp till makt och kontroll. Jag kallar detta för maktideologier.”

Och senast i boken, Kollision:

”Partier som i sin ideologiska grund skiljer sig åt i sin syn på hur mycket makt ett samhälle ska byggas kring. Men den vertikala skalan, den som beskriver mängden makt, är osynlig eftersom ett ifrågasättande av den skulle riskera att hota hela samhällsordningen.”


Den vertikala skalan, Maktsystem  vs  Gräsrötter har nu äntligen börjat kliva fram i takt med en växande medvetenhet runt om i världen.
 Mélenchon ser makten och går emot en ekonomisk  globalisering. Han har en syn på EU och den europeiska gemenskapen som förstörd just av marknadsliberala influenser. 

Globalisering i meningen att skapa en värld där mänsklig gemenskap och närhet är ledstjärnan är något helt annat än den som syftar till att knyta ihop ekonomiska och politiska nätverk för att forma en kupa av konsumtionskultur propagerad av media.  Inflytande över ekonomi, politik och media är idag ett fåtal, någon procent av befolkningen, förunnat. Människor har förvandlats till renodlade konsumenter av såväl politik, varor och information istället för att vara medskapare.  

Mélenchons, liksom Bernie Sanders och rörelsen DIEM25:s politiska riktning är den nu enda fruktbara. Man kan kalla den vänster i brist på annat och fundera över ifall detta är riktningen. Men jag bekymrar mig varken över vänster-höger-riktningar så länge det bara är medias tafatta kategoriserande. Det är exempelvis inte gamla vänsterradikaler som driver kampen mot ett allt mer hierarkiskt och toppstyrt samhälle. De är lika ute som liberaler och snart också de gröna om min magkänsla får rätt. Behöver jag nämna borgare?

Ser vi då en ny lösning med den snabbt populära Mechelon, Sanders eller DIEM25? Det politiska landskapet kommer att förändras om och om igen och jag tror inte att tiden är inne för nya fasta lösningar. Detta är en tid av förändring när allt kommer att vispas om. Detta är för mig det enda trovärdiga tecknet på positiv utveckling. Om fundamenta ska ifrågasättas och förändras så är det också just det som måste ställas på sin spets, hur mycket existentiell svindel det än skapar hos de styrande.

Att välja mellan Marine Le Pen eller de två status-quo-kandidaterna Macron och Fillon är som att välja mellan pest och kolera. Eller mellan Clinton och Trump.
Enligt en färsk undersökning  från Ungdomsbarometern har endast 3 procent av Sveriges ungdomar förtroende för politiska partier samtidigt som det politiska intresset ökar. 

Bort med det gamla och fram för nya innovationer och tankar är vad jag tror gäller, inte bara för svenska ungdomar utan för hela Sverige, Europa och världen.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Lämna ut "Greekfiles"


Av Mats Sederholm

Även publicerad på ETC.se samt i den tryckta versionen av helgbilagan


Den europeiska centralbanken (ECB) vägrar att lämna ut de juridiska förutsättningarna som ledde fram till att man stängde ner hela det grekiska banksystemet 2015. ECB och Eurogruppens hemlighetsmakeri och utpressning av det grekiska folket tål uppenbarligen inte en öppen granskning. Europas invånare ges ännu mer anledning att ifrågasätta rådande demokrati och politiker.

I juni 2015 ströp den europeiska centralbanken ECB likviditeten till grekiska banker efter att den grekiska regeringen utlyst en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera förutsättningarna för ett nytt nödlån. I omröstningen röstade det grekiska folket nej till villkoren eftersom det skulle hålla landet kvar i en depression. Den grekiska regeringen accepterade trots detta villkoren och fortsatte att underkasta sig centralbanken och EU-politikers makt.

Kort därefter avgick Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Han skäl var att regeringen vann valet genom att utlova en anständig uppgörelse med ECB men att detta aldrig uppfylldes. Varoufakis var beredd på ett Ja till ECB:s förslag och att den Syriza-ledda regeringen då skulle ta sitt ansvar och avgå. Han till och med räknade med ett ja eftersom media så starkt skrämt upp det grekiska folket med konsekvenserna av att säga nej till villkoren. Efter folkomröstningen konstaterade Varoufafakis:

”Min premiärminister såg annorlunda på saken. Han sa till mig att ”Det är tid att ge upp.””

Premiärministern Tsipras och vänsterpartiet Syriza gick banker och en elit av EU-politiker till mötes.

2015 presenterades demokratirörelsen DIEM25 med Yanis Varoufakis som medgrundare. Rörelsen var en reaktion på ett EU som potentiell europeisk superstat. DIEM:s motto är: ”Antingen så demokratiseras EU eller så vittrar det sönder”. DIEM25 söker en politisk bredd: ”Därför har vi samlats trots skilda politiska traditioner – Gröna, radikal vänster, liberala – för att reparera EU”.
Sedan dess har medlemsantalet drastiskt ökat till 25 000 medlemmar i 56 länder.

Som enda svenska officiellt aktiva medlem i DIEM25 och Validating Council kan jag sorgligt konstatera att uppmärksamheten för DIEM25 i Sverige varit i stort sett obefintlig i skuggan av populistskräcken som sörjt gör en återgång till ett politiskt status quo och den gamla samhällsordning som innebär en fortsatt acceptans av ett anti-demokratiskt ECB, EU och Europa.

I februari 2016 startade Varoufakis och Frankrikes vänsterradikala ledare Benoit Hamon ett upprop för att rannsaka ECB och på vilka legala grunder de kunde stänga ner greklands banker 2015. Innan beslutet togs om att stänga de grekiska bankerna och utöva utpressning mot den grekiska regeringen  och demokratin, konsulterade ECB en privat juristfirma för att formulera det juridiska. De här juridiska utlåtandena kallas även ”greek files”.

Man utredde beslutet tillsammans med den så kallade Eurogruppen bestående av finansministrar från medlemstater inom Eurozonen. Gruppen tar avgörande beslut för EU och dess framtid men agerar utanför några som helst juridiska formaliteter och dokumenterar heller inte vad som sagts under möten. Tvärtom, all information måste hållas konfidentiell.

I juli 2015 tillfrågades Mario Draghi, ECB:s president, om att lämna ut ”greekfiles” men Draghi vägrade. Han hänvisar till juridiska omständigheter men som just från juridiskt håll blivit ifrågasatt.

Finns det en anledning att dölja de legala omständigheter som ledde fram till nedslängningen av de grekiska bankerna? Är ECB, som vill framstå som en unikt självständig centralbank och politiskt oberoende, egentligen ett politiskt verktyg för politikerna i Europgruppen som bakom stängda dörrar och i en autokratisk anda tillåts agera bortom medborgares inflytande och insyn?

Det ökande missnöjet med politiker och media som till viss del yppar sig i högerpopulism, har delvis sin grund i just sådana här misstänkt korrupta omständigheter. När en serie av korruptionsskandaler med banker och politiker i Spanien uppdagades ledde det fram till partiet Podemos framgångar och en ny folklig insikt om ett samhälle där makten i sig, likt ett kastsystem, egentligen utgör grundproblemet.

Svenskar närmar sig opinionsmässigt ett Swexit. Trots alla varningar och erfarenheter av nya politiska strömningar tycks ingen vilja förflytta sig från sin politiska komfortzon och verkligen ta tag i de odemokratiska krafter som redan huserar med våra vanligaste politiska färgers signatur mitt i Europas politiska epicentrum. DIEM har valt att inte kalla Bryssel för ett politiskt träsk som måste rensas upp. Men det är bara en tidsfråga innan någon annan kommer att fånga ett rättmätigt missnöje med sådana ord och sedan driva den politiska agendan mot en annan typ av autokrati.

Mats Sederholm
Aktiv medlem DIEM25, författare och krönikör


Mer information
Greek Files Campaign


Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny uppgörelse för Europa

Av Mats Sederholm

Denna helg kommer DIEM25 (Democracy In European Movement before 2025) i samband med EU:s 60-års firande att i Rom presentera ett nytt ekonomiskt alternativ till Europa.
Deras alternativ till "Det finns inga alternativ."

EU har ingenting att fira annat än att bevaka ett status quo. Politiker och banker hand i hand i en i grunden odemokratisk konstruktion är på väg att tappa människors förtroende. Vårt samhälle styrs av systemförvaltare och inte av visioner och förnyelse.

 


Tags:
Categories: Politik | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sanning efter tycke


Av Mats Sederholm

UPPDATERAD 18:44 efter att Aftonbladet ändrat på bilden.


Kanske upp till 500.000 människor protesterade i Washington för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter.  ”Women’s march”.

Trump har utan tvekan bidragit till denna uppslutning genom sin snäva och nedlåtande människosyn. Men protesterna är också en fortsättning på de senaste årens ivriga protesterande mot politiker och etablissemanget i allmänhet.

Main Stream Media blev över en natt aktivister då man slängde sig över denna och andra protester och körde ut nyheten maximalt eftersom den går i deras favör. Sedan gammalt vet vi att man är helt tyst när tusentals människor, som de gjort de senaste åren, protesterat i en mer allmän samhällskritisk anda som mot korruption, banker och nedskärningar. Det flesta människor sväljer betet eftersom de inte känner till något annat. Inte olikt vad som sker i Ryssland, Kina eller andra länder med en stenhård politisk agenda.

Romantik, drömmar och illusioner är vad som präglar media och politikers reaktioner. Och det vore lätt att anklaga journalister, politiker med flera såsom jag själv gjort så många gånger men det blir mer och mer uppenbart att de lever i en annan verklighet eller drömtillstånd.

I ett av SvT:s inslag (minns tyvärr inte vilket, allt finns inte med på SvT play) så avslutade man installationsdagens händelser med ett kort videoklipp där man visade Trump när han svor presidenteden och därpå ett klipp när Obamas helikopter lämnade Vita huset. Det senare pågick 2-3 gånger längre än det första. Ordningen borde vara den omvända, dagens huvudnummer främst och mest. Sånt här handlar om producenter som jag tror instinktivt känner mer för Obama och den gamla goa tiden än detta hemska monster Trump.

Mediereaktionerna uttryckte en saknad över det som brukligt är när det gäller presidenters installationstal. Jag läste därför igenom alla Obamas och Clintons installationstal liksom Pappa Bush och John F Kennedy:s.

Förutom den sistnämnde så är det en tragisk radda av högtravande tilltal till folket. Man blickar lite bakåt till förfäderna, man blickar lite framåt och pyntar samtiden med lite dagsaktuella problem som ger de kontraster man behöver för att slutligen knyta ihop godispåsen. Den innehåller lösningar byggda på plattityder om demokrati, meningar som uttrycker en samling av nationen eller visioner om den fria världen, meningar om expansion och så vidare. En gammeldags och invand populism. 

Några exempel:

Obama 2004
----------------
For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.

Människor inte bara I USA utan i hela västvärlden får i verkligheten bära bördan av ett fåtals politikers och bankers makt och korruption. Att beröra folket som de som regeringen och nationen anförtror sig till är ett hyckleri och förakt utan dess like. I verkligheten så ser vi ett utbrett medborgarförakt som i etablissemangen i västvärlden tagit skruv efter Brexit och Trumps seger. 

Obama 2008
-------------------
For we, the people, understand that our country cannot succeed when a shrinking few do very well and a growing many barely make it.

Nej precis, och skillnaden mellan fattiga och rika bara ökar Barack, men det kändes så bra, det låg så rätt i luften då va?

Clinton 1993
------------------
But when most people are working harder for less; when others cannot work at all; when the cost of health care devastates families and threatens to bankrupt many of our enterprises, great and small; when fear of crime robs law-abiding citizens of their freedom; and when millions of poor children cannot even imagine the lives we are calling them to lead, we have not made Change our friend.

Och 24 år senare fortsätter människor att jobba hårdare för ingenting och helst mer och längre i åldrarna. Och ingenting inom ramen för det politiska etablissemanget kommer att kunna ändra på detta. Clinton liksom Obamas sekteristiska change-tal är tragiska, de gör mig ledsen eftersom jag vet att miljoner människor ser denna hägring.

Men healthcare, Obama försökte och lyckades till viss del. Men så var det den där dumma kongressen som satte stopp, aj då.  Obama gjorde ju rätt men kongressen satte sig på tvären. Ni har hört media berätta det så för er eller hur?

Fast problemet är att det är hela det parlamentariska och politiska spektaklet i sig som omöjliggör en förbättring för människor. Vem bryr sig om det är presidenten eller kongressen? Tyngdpunkten i problemet ligger ju inte här utan i en vidare förståelse för ett ”demokratiskt” system som nått sin gräns och som inte förmår att leverera något mer.

Angående invigningstalen så utmärkte sig John F Kennedy när han 1951 höll ett rent fredstal, han höjer visionen och talar utanför boxen. Han såg längre och blev skjuten.

Trump öppnade sitt tal med:

Dagens ceremoni har emellertid en särskild innebörd. För idag överför vi inte bara makt från en administration till en annan eller från ett parti till ett annat – utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket. Alltför länge har en liten grupp i vår nations huvudstad plockat åt sig regerandets belöningar medan folket har fått bära kostnaderna.

SvT:s reporter Bengt Norborg jämförde den här delen med en diktators tal. Och jag förstår, det gör ont, för Trump drog till med en rak höger rakt i ansiktet  på såväl Norborg som så många andra drömmare och anti-populister. Världens mäktigaste man står inte på deras sida längre. Och de mår så evinnerligt dåligt. Pappa USA har lämnat dem i sticket. Bittert!

Och monstret Trump sa inget om demokrati … eller:
”utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket”

”Jo men han sa inget om demokrati”, upprepar man inuti drömkupan. För det ska gå till så, man ska säga de orden annars är man ingen riktig president. Det har gått så långt med medborgarföraktet att man till och med förlorat grundmeningen med demokrati. Begreppet folkstyre har försvunnit, det är plattityderna som ska sägas, fernissan som måste målas, sagan som måste hålla.

Det kändes ganska så unket när Trump uttryckte sin nationalism liksom när andra gör det. Så långt är jag med på kritikerna, liksom jag är i andra delar av Trumps utfall som mot Palestina, mexikanare, kvinnor med mera

Globaliseringen har förflyttat makten och människors inflytanden bort från verkligheten. De äger inte längre sin egen vardag. Verkligheten består av ett moln där kapitalister, arbetslinjer, säkerhetstjänster och orättvisor blandats ihop till en smak, till en kraft, till en destruktiv  kultur som nu breder ut sig över snart hela jorden.

Nationalismen är ett svar på detta. ”Låt mig åtminstone behålla den banala tron på mitt förbannade land och våra traditioner. Nu när precis allt flyter fritt och alla skiter i mig så kan väl NÅNTING få stå still”.

Jag har inga problem med att se den här reaktionen fast jag inte stödjer den. Den är inte det minsta konstig, den är grundläggande. Tillhörighet är naturligt, det är inget ont med detta. Förvisso är jag personligen inte särskilt mycket av en nationalist, jag är mer en världsmedborgare men förstår behovet. Alla medborgare måste få känna att verkligheten tillhör dem. Nationalism är ett första skrik, ett rop som säger ”sluta nu”, ni är på väg åt fel håll och nu sätter vi gränserna.

Jag tänkte på Hitler när Trump talade, liksom jag tänkte på Trump som en frälsare. Tankarna gick runt i alla riktningar. Men det är inte särskilt troligt att han endera är en ny fascist eller frälsare. Vad som är troligt är att han spräcker drömtillståndet. Han är en företeelse på vägen till något annat, en naturlig process, en trigger av orättvisor som skapar rädslor, hat, förakt hos de styrande och samtidigt en företeelse som blottar vårt samhälle och de styrande.

Ett etablissemang som visar sig vara fulare, elakare och mer protektionistiskt än vad jag någonsin kunnat drömma om. Ett etablissemang som har en enda uppgift, att vara systemförvaltare, att vara riddare av en gammal orden som gjort sitt, som håller massorna vid liv med amerikanska drömmar,  Hollywood och andra sötningsmedel. Och precis som med alla andra grundläggande förändringar så är det människor själva som får göra grovjobbet medan aristokratin oavsett om den är romersk eller 1:a klass passagerare på Titanic, fortsätter att dansa vidare i en feel-good-värld, i ett drömtillstånd som är på väg att dunsta bort.

Jag avslutar denna krönika med några bilder från Aftonbladet där man återger The new York Times jämförelse av storleken på folkmassan mellan Obamas invigning och Trump. Att det var fler människor på Obamas invigning är uppenbart, tron på systemet fanns fortfarande kvar med en svart president.
 

 
Nedan en bild från från SvT:s sändning. OBS, perspektiven nedan är de omvända. I AB är bilden tagen MOT Capitol Hill, i Svt är bilden tagen FRÅN Capitol Hill. Jag har numrerat sektionerna så att de går att jämföra. AB och New York Times bluff blir uppenbar om man iakttar sektion 3 där ena sidan är näst intill folktom i AB, men på SvT är den halvfylld. Med andra ord så är det över lag fler människor på Trumps installation än vad AB publicerar. Man har medvetet använt sig av en bild av installationen innan den var helt befolkad. Man väljer sina sanningar efter tycke.


Den här typen av Fake News kommer vi garanterat  att få se mer av framöver.


UPPDATERING 18.44 21/7


Aftonbladet har efter tips (spårbart) uppdaterat sidan och lagt ut en ny bild (där man bl.a. skiftat de två jämförelsebilderna) och helt enkelt bara har förstärkt kontrasten i bilden och gjort bilden mörkare så att det ska se ut som fler människor.
Trevligt att ni besöker Klar Sikt


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Nyheter | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

2016: Småtänkarnas år


Av Mats Sederholm

2016 var året då människors avsmak för etablissemanget blev allmänt känt. Och ett nytt klassamhälle började skönjas.

Ett år av uppvaknande då medias agendajournalistik både intensifierades och blottades. Rapporteringen om Brexit och det amerikanska valet har väl för alltid slagit hål på illusionen att det i våra gamla media skulle finnas en variation av perspektiv på politiken och ett genuint syfte av att tjäna i allmänhetens intresse och dessutom bevaka makten. För alla utom de själva har det blivit uppenbart hur man istället tjänat sina egna värderingar och blivit en del av makten precis som med de representativt styrande som allt tydligare väljer att ta avstånd från det nya missnöjet. Panamadokumenten förstärkte ytterligare människors misstro till samhället.

Samhällets svar på denna människors bristande geist över etablissemanget har lett fram till en ny människosyn: Bimbo-människorna som sitter i sina egna bubblor och blir höga på faktafel.

Det ökande medborgarföraktet är den just nu mest isande trenden av alla.

Småtänkarna och de identitetstrognas tidevarv är här och då kan det vara värt att reflektera över ett citat som jag kom över häromdagen!

”The enemy of the great is the good”

Jag menar:
- Man verkar för det goda när man tillämpar mer övervakning för att bekämpa terroristehoten men introducerar samtidigt en vidare (great) samhällskultur av minskad integritet och omedveten underkastelse inför systemet.
- Man verkar för det goda när man gör avkall på yttrandefriheten för att kunna sätta munkavle på extremister men urholkar samtidigt en vidare (great) samhällskultur som bygger på fria tankar och associationer.

Det var småtänkarnas år 2016. ”De godas år”. De som tror att makt och åsiktsdominans är ok, om den bygger på "rätt" åsikter och "rätt" inställning i sakfrågorna. Småtänkarna som aldrig förstått att det är makten i sig som är problemet och att man ska säga stopp åt såväl mänsklig intolerans, invandrarhat som åsiktsmörkning, rashygien och åsiktshygien. 


Det var knatteåsikternas år. Där alla springer på åsiktsbollen men där ingen vet att ta ett kulturellt ansvar. Var finns de där som i forntida samhällen kallades för de äldste? De som vet att konsekvenserna av varje beslut ska överleva generationer framöver. De äldste som ser historien som går igen. De hade tagit Trump med ro, liksom de hade tagit Obama med ro för 8 år sedan. De hade sett människors förtvivlade längtan efter ett annat samhälle och erkännande istället för att se till hårfärg och hudfärg hos de styrande. Men de hade också med Sagan om ringens trollkarl Gandalfs auktoritet höjt rösten och uppmanat människor att sluta peka på varandra. De hade bett dem att noga lyssna till sina egna tankar och känslor och fråga sig varför de accepterar detta hungerspel till liv. Ett samhälle med utbud av allt men människor som ångestfyllt knappar på sina mobiler. Som lever i ett pseudoliv där verkligheten alltid pågår någon annanstans.

Men det är småtänkarna som syns. Jonas Gardell som skriver brev till Facebook:s Zuckenberg och ber honom göra någonting åt stolpskotten på sociala media medan stolpskotten i politiken och chefsredaktörer kan fortsätta med sin likriktade opinionsbildning och puffa på ett samhälle i själsligt förfall. Eller småtänkaren Kristina Lindqvist på DN som applåderade BBC:s beslut att inte ge röst åt andra än forskare inom vetenskaplig journalistik: ”Ett ljuvligt nederlag för debattsamhället”. Som anser att det är fel att uppmuntra till debatt med de som har felaktiga åsikter, som avfärdar en hel världs analys av Trumps seger som ett slag mot eliten och istället menar på att det handlade om antisemitism! Går det att hitta ett tydligare exempel på en personifierad filterbubbla. En creepy clown som i en PK-glad utstyrsel öppnar köksdörren på glänt och viskar: ”kom in här, ingen märker något” till fascism och ett totalitärt tänkande.

Varje civilisation i förfall pekar på yttre hot. 2016 präglades av just Russofobin.

Med allvarlig och darrande stämma av moral och rätt har politiker och ledarskribenter upprepat påmint oss om Krims öde. Det ryska illegala dådet.
Att vi och väst tog oss rätten att intervenera i Libyen och sätta ett minst lika legalt statsskick ur spel eller att invadera Irak eller acceptera Israels ständiga ockupation av sina grannar är dock inget som våra styrande ser som ett problem. Säkert bara Fakenews…

Syrien är en tragedi, man klarar knappt av att tänka på vad som sker. Min dotter som arbetar som lärare berättade på julafton om elever ensamkomna till Sverige med föräldrarna kvar i Syrien. En elev blev uppringd av sina föräldrar som berättade att deras hem var sönderbombat. Andra letar förtvivlat på Youtube-videor för att möjligtvis få en glimt av fortfarande levande släktingar. Inte läge för uppesittarkväll med Bingolotto där inte.

När nyhetsmedia i väst berättar om situationen i Aleppo så är allt ryssarnas fel. När Amnesty international rapporterar så är det också de ”moderata rebellerna” (”västsidan”)  som dödar civila och oskyldiga. Våra nyhetsmedia väljer dock att vara knäpptysta om den sidan av saken. Säkert bara Fakenews…

I mellandagarna berättade man om hur den gode Barack Obama's försök att minska antal fångar på Guantanamo-basen. Men hur många nyhetmedia berättade om att han också signerade starten till "Global Reserach Center". USA:s nya  "anti-propaganda-center". En myndighet som uppmanar hela västvårlden att samla in information om allt som kan tänkas vara desinformation riktad mot USA eller dess allierade. Säkert bara Fakenews…


Smätänkarna tänker "Ja, nått måste ju göras". Vi andra ser hur systemkritik i väst allt tydligare ringas in. Häromdagen hade Klar Sikt och sidor om mig själv besök från Washington post efter att jag skrivit den engelska krönikan om deras inblandning i propornot.com.     

Men sprickorna löper nu överallt. Även inom gammelmedia har vi den senaste tiden märkt bråket mellan etablissemangsfascisterna och de som försöker bryta sig ut ur detta tankefängelse.

Det nya året bjuder alldeles säkert på nya dramatiska politiska strömningar. Det bästa i all denna turbulens är att ju hårdare och radikalare opinionsströmmar som blåser desto tydligare kommer de styrande att blotta sina egentliga avsikter. Väktarna av ”Det goda” och småtänkarna kommer att avslöjas än tydligare. Illusionen om den västerländska ordningen och dess ädla ideal kommer att fortsätta att rosta. Desperados från alla läger brakar samman i ett enda stort slagsmål. Samtidigt kommer de fruktansvärda nya Storebrors-vindarna att blåsa allt kyligare.

Men ska vi ändå inte oroa oss över högerextremism?
Och självklart ska vi det, men lösningen ligger i att förstå var tyngdpunkten för det destruktiva finns, att våga granska det samhälle som skapat allt detta destruktiva, att finna essensen, giftet i sig. Men småtänkarna och knatteåsikterna känner inte tyngdpunkterna, de när sig på rädslor, skrävlande och är bundna till personliga identiteter och REAktioner.

För hat botas inte med hat, förakt botas inte med förakt, intolerans botas inte med intolerans.  Eller som en av de ”äldste” sa:

”Du ser grandet i din broders öga, men du ser inte bjälken i ditt eget. Först när du tar ut bjälken ur ditt eget öga, kan du se klart nog att ta bort grandet ur din broders öga.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper