SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Dags för det årliga invecklingssamtalet

Av Linda Bjuvgård

Häromdagen var jag på utvecklingssamtal med min äldsta son. Svenska statens läroplan förordar ju något i stil med utvecklingssamtal, två gånger per läsår och det brukar de flesta skolor följa. Det börjar förresten redan på dagis, där man som förälder och personal tvingas krysta sig igenom ett konstlat samtal kring måluppfyllelse och nedskrivande av förbättringsområden, när allt man i själva verket önskar veta är hur sjutton ens barn har det. Ja, som om barnet har vänner, trivs i gruppen, inte blir mobbad, inte har ont i magen av att vara där och så vidare.

Ett utvecklingssamtal är en sådan där krystad historia på 30 minuter där en hel termins prestationer ska dryftas i all hast. Den här typen av samtal fanns ju även när jag var liten men med den viktiga skillnaden att man då hade vett att inte hyckla med vare sig namnet eller syftet. Då hette det kvartsamtal och ett, tu, tre så var det klart. Det var inget snack om att skriva komplicerade kontrakt som högtidligt skulle signeras av alla inblandade. Inte heller var det någon som pratade om individuella utvecklingsplaner. Ändå var det i stort sett samma sak.

Innan utvecklingssamtalet skulle min son fylla i ett frågeformulär med cirka 30 frågor (!). Frågorna var av den vuxna, komplicerade sorten. En fråga lydde t ex ”kan du reflektera över det du läser?”. Reflektera? Det finns vuxna som knappt vet vad det innebär, men det går tydligen att kräva det av en nioåring. Men vad jag inte förstår är varför vi ens ska låtsats att samhället vill ha reflekterande individer. Reflekterande leder ofta till ifrågasättande och det gillar inte samhället. Om vi nu ska hyckla kan vi väl åtminstone göra det med finess?

Och apropå hycklande. På frågeformuläret stod det ”elevlett samtal”. Hur många nioåringar klarar av att leda ett samtal mellan flera vuxna och sig själv? I praktiken är det naturligtvis ändå lärarna som leder samtalet, och inte bara leder utan många gånger nästan helt tar över. Som vanligt med andra ord. 

Vi har ju utvecklingssamtal på våra jobb också även om de oftast kallas för något annat som t ex medarbetarsamtal.  Men oavsett vad det kallas för så är principen densamma. Frågorna som ska besvaras är ”hur har du presterat det senaste året?” och ”vad kan företaget göra för att du ska prestera ännu mer nästa år?”. Alla vet att det handlar om just vad du har presterat, men din chef och hans/hennes chefer är förmodligen helt övertygade om att det mest handlar om hur du har utvecklats

Sanningen är den att de flesta chefer inte bryr sig nämnvärt om dig och din utveckling. Om du glädjande berättar att du har fått en mängd nya insikter om livet, universum och allting på din fritid så skulle din chef säkert le och krysta ur sig något uppmuntrande men inte skulle det bidra till någon större respekt eller högre lön. Vad det egentligen handlar om är att trassla in dig ännu mer i företagets (eller myndighetens) nät. Du ska inte tänka fritt, du ska tänka som din arbetsplats.

Vad är egentligen utveckling? Jag tror att de flesta vet svaret på den frågan, om inte annat så intuitivt. När vi utvecklas känns det ända in i själen. 

Att utvecklas innebär att man ”vecklas ut”, man blomstrar och får andas in frisk luft. Utvecklingen kräver att man får expandera fritt i alla riktningar utan hinder eller gränser. Först då kan något nytt inträffa. Först då sker äkta utveckling.

Att ha lärt sig alfabetet eller multiplikationstabellen innantill är att ha lärt sig bemästra en färdighet, inte att ha utvecklats. Skulle du kalla att ha lärt sig diska eller byta däck på bilen att ha utvecklats? Tänkte väl det.

Ändå är det nästan alltid det som avses när samhället och dess representanter använder ordet utveckling. Det handlar om att bli mera expert på det vi redan bemästrar. Att lära sig mer om innehållet i den lilla låda vi befinner oss i. Specialisering, dissekering, skygglappar på. Det är en fråga om att stirra i mikroskåpet, inte teleskopet. Att inte se skogen för alla träd. Och aldrig någonsin förflytta sig utanför lådan.

Trasslas in, knölas ihop. Det handlar om att invecklas, inte utvecklas.

Samhällssystemet önskar inget hellre än att du ska trasslas in i det. Det är anledningen till att vi marineras i dess normer och regler under så många år i skolan. Visst önskar systemet att du ska lära dig ett och annat också, ren faktakunskap främst. Men var så säker på att det inte vill att du ska utvecklas.

Det vill att du ska invecklas allt mer i dess tentakler så att du lär dig göra som du blir tillsagd, att sitta snällt i skolbänken (och stå rart vid det löpande bandet) och inte stå upp i båten. Kort sagt uppfylla din plikt som arbetsmyra i den eviga tillväxtspiralen. Du ska se till att det ständigt fylls på med nya varor i affärerna, varor som du sedan förväntas använda din lön till att köpa.

Samhällsystemet vill att du ska modelleras likt en lerklump för att passa in i systemet. Samhällssystemet kommer aldrig att anpassa sig till dig. Detta är anledningen till att systemet inte står ut med äkta utveckling för människor som tillåts expandera fritt är människor som kommer att kräva en annan värld att leva i.

Att utvecklas innebär som sagt att expandera. Det handlar om att ta del av något nytt och kanske mest av allt att själv skapa något nytt. Att framförallt få nya insikter, inte insupa nya faktakunskaper.  Du vet när du har utvecklats, det känns till och med i kroppen. Att lära sig nya glosor i engelskan är att lära sig att 1+1=2. Att utvecklas innebär istället att 1+1=3. Det tillkommer ett mervärde, något nytt. Det är inte bara stapplandet av kunskap på hög. Det är kunskap som sträcker på sig, kunskap som ser sig om runt alla hörn, det är kunskap som ger dig en skön känsla i magen.

Hur ofta har du har du upplevt den där sköna känslan i magen på en lektion i skolan? Och när hade du senast en djuplodande aha-upplevelse på ditt jobb?

Det kanske vore något att ta upp på ditt nästa invecklingssamtal? 

Linda
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

April 3. 2009 11:46

Carina


Hej Linda

Roligt att det finns  fler som kallar dessa samtal för ”invecklingssamtal”  

Var på ett sk medarbetarsamtal ganska nyligen och hade då roat mig med att skriva starkt positivt om mig själv under samtliga frågor angående mina egenskaper och underströk att jag utvecklats i oerhörd positiv riktning ( inga lögner men med fokus på det som var positivt)….. och arbetsgivaren höll med om precis allt och tyckte att jag verkligen ”visat framfötterna under det här året”.  Hur hon nu kunde veta något om det!!!!!

Medarbetarsamtalet är officiellt till för att utgöra ett underlag för lönesättningen eftersom kommunen har infört indviduell lön. Sen det infördes har jag mer upplevt det som ett smart drag att föra fokus från den gemensamma kollektiva kampen för högre lön. Nu är vi fullt upptagna med att istället kämpa för vår egen individuella lön genom att försöka bevisa att vi har de för våra arbetsuppgifter bästa kvalifikationerna. Att just jag är värd det högsta påslaget i den lilla, redan förutbestämda, pott som finns för samtliga att dela på.

Kampen för högre lön, åtminstone för vår yrkesgrupp och här i Sverige, känns för övrigt inte lika angelägen eller ens motiverad i dagens värld då över hälften av alla människor lever i fattigdom eller på gränsen därtill och när det dras in på personal som sänker den redan dåliga kvaliten på verksamheten. Det finns det som känns mer angeläget att kämpa för.

Inom den verksamhet jag arbetar inom har vi en mängd tid avsatt till olika möten där vi bl a ska diskturera kring hur vi kan utveckla verksamheten genom t ex kvalitetssäkringar. Särskilda grupper avsetts för att genomföra åtgärder som ska säkerställa en god och säker vård med fokus på ”människan i centrum”.
Med hjälp av ”effektivisering” ska vi trots nedskärningar lyckas genomföra en god vård. Nya och bättre urformade riktlinjer ska hjälpa oss utföra våra arbetsuppgifter kvalitetssäkert. Bättre och utförligare dokumentation samt signeringslistor på varje åtgärd som utförs.ska säkerställa vården för den enskilda individen så att var och ens individuella behov blir tillfredsställda.

Som sjuksköterska har jag fullt upp med att skriva instruktioner och till dessa tillhörande signeringslistor på snart varenda liten handling som ska utföras i omvårdnaden av varje enskild person, alltså inte enbart  läkemedelsadministration utan även allt från tömning av kateterpåse till smörjning av ben.

Omvårdnadspersonalen ska fylla i samtliga signeringslistor för varje åtgärd de utgör för varje enskild individ, vid varje givet klockslag som åtgärden utförs samt dokumentera hur dagen varit för varje enskild individ.  Detta är nödvändigt för att säkerställa en god vård. Jag bara undrar hur de samtidigt ska hinna med att ge varje enskild individ en anpassad och god vård med hänsyn och respekt tagen till den enskilda individens intetgritet och behov. Hur ska de hinna med att mötas? Vi drunknar i papper i vården idag. Och om vi ska tala om utveckling här så är vi snart experter på att utforma formulär, instruktioner, listor etc etc. Var hamnar den enskilda individen i alla dessa pappershögar? Var hamnar fokus? Var finns utrymmet för det personliga ansvaret och det självständiga tänkandet hos personalen?  Vart är vi på väg?

Och jag tänker att om alla dessa instruktioner och signeringslistor verkligen är nödvändiga för att säkerställa en god omvårdnad vad säger det då om oss människor?  Jag har ingen lösning men jag önskar att det fanns utrymme åtminstone för diskussion och reflektion kring det här på någon av alla de möten angående verksamheten och dess innehåll som vi har.

För som det är idag, trots alla instruktioner och signeringslistor, har verksamheten ändå  inte kunnat leva upp till kravet på att ge varje enskild individ en anpassad och god vård med hänsyn och respekt tagen till den enskilda individens integritet och behov. Det är alltför mycket vi måst ge avkall på på grund av bristande resurser i form av personal, anpassad miljö och tillräckligt med tid för var och en. Jag antar att det ser likadant ut inom skola, barnomsorg och andra verksamheter som har med människor och människors tillvaro och utveckling att göra.

Det finns säkert något jag,  och fler med mig, skulle kunna göra för att påbörja en aldrig så liten förändring för en mänskligare, ärligare och meningsfullare inriktning inom alla dessa områden. Vi skulle kunna börja med att just reflektera. Hjälpa varandra genom att uppmuntra varandra till reflektion.

Carina

Carina

April 3. 2009 11:52

Carina

Hej igen Linda Smile

Nu är jag farmor och har inga barn att ta med på ”invecklingssamtal”  men minns det andra kvartsamtalet, som det hette på den tiden, min son skulle ha. Med sitt första i minnet sa han till mig att jag inte behövde följa med. När jag frågade varför han inte ville det sa han att han inte behövde någon ”bodyguard” utan kunde föra sin egen talan. Ganska sund inställning av en nioåring tycker jag.  Samtidigt säger det en hel del om hur han upplevde det första samtalet: att mamma sitter och försvarar honom mot lärarinnans angrepp. Och så var det.

Lärarinnan hade en hel del att tycka om min son och hans beteende. Hon ansåg att han hade svårt för att ”rätta in sig i ledet”  och undrade varför. Hur han hade det hemma och liknande frågor. Jag var ganska ung och osäker och kom genast i försvarsställning. Bad nog  mer eller mindre om ursäkt för att jag var en så dålig mor och försvarade min sons ”avvikande” beteende med det. Så det handlade väldigt lite om hur min son hade det i skolan och mer om hur vi ”uppfostrade” honom hemma och hur han ”borde” vara. Inte en gång vände hon sig direkt till min son. Det var ett samtal mellan mig och henne över huvudet på honom, ett lärarlett samtal. Inget jag är särskilt stolt över idag men tack och lov har min son ändå utvecklats och vägrar fortfarande  blint rätta sig in i ledet.

Idag är han själv lärare och är ”satt att ta hand  om”  elever med just ”avvikande beteende”. Ungdomar som skolan redan gett upp om och med en axelryckning hänvisar till som ”hopplösa fall”.

Enligt honom ligger det mer fokus på om en elev har på sig keps i matsalen än på att ge varje elev möjlighet att utvecklas, reflektera och tänka själv.

Carina


Carina

April 3. 2009 20:42

linda

Hej Carina!

Det är kul att läsa dina kommentarer! Ivern att dokumentera precis varje steg inom vården kanske kommer från industrin? Jag har själv jobbat på båda ställena och likheterna är ju faktiskt slående. När jag t ex jobbade på Astra var jag tvungen att fylla i checklistor för ALLT, och det kanske ändå kan ses som motiverat inom en bransch där ett litet felsteg kan skapa en medicin som gör mer skada än nytta. Men inom människovårdande yrken finns det sannerligen anledning att ifrågasätta allt detta pappersarbete som, precis som du och många med dig säger, tar tid från människorna som borde stå i fokus.

Det din son säger om att störst uppmärksamhet ligger på att eleverna inte får ha keps på sig känner jag igen så väl från gymnasieksolan där jag jobbar (nu låter det som att jag har jobbat med allt - HA!). Tröttsamt är ordet! Men det är klart, det är ju MYCKET lättare att skälla på kidsen pga några kepsar än att hjälpa de utvecklas, reflektera och tänka själva, som du uttryckte det.

Om allt detta finns det mycket att säga. Jag skulle kunna skriva en bok! Smile

Vänligen
Linda

linda

April 3. 2009 21:49

Carina

Gör det, Linda. Skriv en bokSmile

Vänligen
Carina

Carina

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper