Av Linda Bjuvgård
Häromdagen var jag på utvecklingssamtal med min äldsta son. Svenska statens läroplan förordar ju något i stil med utvecklingssamtal, två gånger per läsår och det brukar de flesta skolor följa. Det börjar förresten redan på dagis, där man som förälder och personal tvingas krysta sig igenom ett konstlat samtal kring måluppfyllelse och nedskrivande av förbättringsområden, när allt man i själva verket önskar veta är hur sjutton ens barn har det. Ja, som om barnet har vänner, trivs i gruppen, inte blir mobbad, inte har ont i magen av att vara där och så vidare.
Ett utvecklingssamtal är en sådan där krystad historia på 30 minuter där en hel termins prestationer ska dryftas i all hast. Den här typen av samtal fanns ju även när jag var liten men med den viktiga skillnaden att man då hade vett att inte hyckla med vare sig namnet eller syftet. Då hette det kvartsamtal och ett, tu, tre så var det klart. Det var inget snack om att skriva komplicerade kontrakt som högtidligt skulle signeras av alla inblandade. Inte heller var det någon som pratade om individuella utvecklingsplaner. Ändå var det i stort sett samma sak.
Innan utvecklingssamtalet skulle min son fylla i ett frågeformulär med cirka 30 frågor (!). Frågorna var av den vuxna, komplicerade sorten. En fråga lydde t ex ”kan du reflektera över det du läser?”. Reflektera? Det finns vuxna som knappt vet vad det innebär, men det går tydligen att kräva det av en nioåring. Men vad jag inte förstår är varför vi ens ska låtsats att samhället vill ha reflekterande individer. Reflekterande leder ofta till ifrågasättande och det gillar inte samhället. Om vi nu ska hyckla kan vi väl åtminstone göra det med finess?
Och apropå hycklande. På frågeformuläret stod det ”elevlett samtal”. Hur många nioåringar klarar av att leda ett samtal mellan flera vuxna och sig själv? I praktiken är det naturligtvis ändå lärarna som leder samtalet, och inte bara leder utan många gånger nästan helt tar över. Som vanligt med andra ord.
Vi har ju utvecklingssamtal på våra jobb också även om de oftast kallas för något annat som t ex medarbetarsamtal. Men oavsett vad det kallas för så är principen densamma. Frågorna som ska besvaras är ”hur har du presterat det senaste året?” och ”vad kan företaget göra för att du ska prestera ännu mer nästa år?”. Alla vet att det handlar om just vad du har presterat, men din chef och hans/hennes chefer är förmodligen helt övertygade om att det mest handlar om hur du har
utvecklats…
Sanningen är den att de flesta chefer inte bryr sig nämnvärt om dig och din utveckling. Om du glädjande berättar att du har fått en mängd nya insikter om livet, universum och allting på din fritid så skulle din chef säkert le och krysta ur sig något uppmuntrande men inte skulle det bidra till någon större respekt eller högre lön. Vad det egentligen handlar om är att trassla in dig ännu mer i företagets (eller myndighetens) nät. Du ska inte tänka fritt, du ska tänka som din arbetsplats.
Vad är egentligen utveckling? Jag tror att de flesta vet svaret på den frågan, om inte annat så intuitivt. När vi utvecklas känns det ända in i själen.
Att utvecklas innebär att man ”vecklas ut”, man blomstrar och får andas in frisk luft. Utvecklingen kräver att man får expandera fritt i alla riktningar utan hinder eller gränser. Först då kan något nytt inträffa. Först då sker äkta utveckling.
Att ha lärt sig alfabetet eller multiplikationstabellen innantill är att ha lärt sig bemästra en färdighet, inte att ha utvecklats. Skulle du kalla att ha lärt sig diska eller byta däck på bilen att ha utvecklats? Tänkte väl det.
Ändå är det nästan alltid det som avses när samhället och dess representanter använder ordet utveckling. Det handlar om att bli mera expert på det vi redan bemästrar. Att lära sig mer om innehållet i den lilla låda vi befinner oss i. Specialisering, dissekering, skygglappar på. Det är en fråga om att stirra i mikroskåpet, inte teleskopet. Att inte se skogen för alla träd. Och aldrig någonsin förflytta sig
utanför lådan.
Trasslas in, knölas ihop. Det handlar om att
invecklas, inte utvecklas.
Samhällssystemet önskar inget hellre än att du ska trasslas in i det. Det är anledningen till att vi marineras i dess normer och regler under så många år i skolan. Visst önskar systemet att du ska lära dig ett och annat också, ren faktakunskap främst. Men var så säker på att det
inte vill att du ska utvecklas.
Det vill att du ska invecklas allt mer i dess tentakler så att du lär dig göra som du blir tillsagd, att sitta snällt i skolbänken (och stå rart vid det löpande bandet) och inte stå upp i båten. Kort sagt uppfylla din plikt som arbetsmyra i den eviga tillväxtspiralen. Du ska se till att det ständigt fylls på med nya varor i affärerna, varor som du sedan förväntas använda din lön till att köpa.
Samhällsystemet vill att du ska modelleras likt en lerklump för att passa in i systemet. Samhällssystemet kommer aldrig att anpassa sig till dig. Detta är anledningen till att systemet inte står ut med äkta utveckling för människor som tillåts expandera fritt är människor som kommer att kräva en annan värld att leva i.
Att utvecklas innebär som sagt att expandera. Det handlar om att ta del av något nytt och kanske mest av allt att själv skapa något nytt. Att framförallt få nya insikter, inte insupa nya faktakunskaper. Du vet när du har utvecklats, det känns till och med i kroppen. Att lära sig nya glosor i engelskan är att lära sig att 1+1=2. Att utvecklas innebär istället att 1+1=3. Det tillkommer ett mervärde, något nytt. Det är inte bara stapplandet av kunskap på hög. Det är kunskap som sträcker på sig, kunskap som ser sig om runt alla hörn, det är kunskap som ger dig en skön känsla i magen.
Hur ofta har du har du upplevt den där sköna känslan i magen på en lektion i skolan? Och när hade du senast en djuplodande aha-upplevelse på ditt jobb?
Det kanske vore något att ta upp på ditt nästa invecklingssamtal?
Linda
7e4afad1-4de0-4f81-aae3-b121d35cf7b1|3|4.7
Tags:
Categories:
Allmänt |
Krönikor av Linda