Av Linda Bjuvgård
Det tycks mig som att de enda människor som verkligen vill ha fred på jorden är de stackare som lever mitt uppe i ett krig.
När jag var liten, omkring 9-11 år, var jag mycket bekymrad över att krig fanns. Då, på 80-talet, var vi helt omslutna av det s.k. kalla kriget. De gigantiska stormakterna USA och Sovjet kunde när som helst trycka på sina knappar och skicka iväg de grymma atomvapnen. Eller åtminstone kändes det så. Jag skrev brev till deras ledare, Reagan och Gorbatjov. Jag samlade in namn på namnlistor. Jag var som sagt inte så gammal så i slutändan blev det inte så många namn och breven blev aldrig skickade. Jag var dock djupt påverkad av den tidens vindar och stämningar. Hemma hos min farmor och farfar hittade jag Fredsboken av Bernard Benson. I den får man, med stora bilder och lite men intelligent text, följa en liten pojkes desperata ropande efter fred. Bokens enkla budskap är att världen kan få fred och bli en bra plats att leva på. Allt som krävs är att vi bestämmer oss. Och lyssnar till barnen.
Efter vad jag har observerat så tycks det mig som att barn i allmänhet har en fredssökande period under barndomen. Det är som om ett fönster öppnar sig under den naturliga utvecklingens gång. Ett fönster mot empati och självklar omsorg om varandra. Jag tror att detta alltid sker men att det därefter inte händer något mer om där inte finns någon eller något som tar emot och välkomnar dessa insikter. Och i vårt samhälle gör det sällan det med påföljden att fönstret stängs.
Det normsystem som vi alla är slavar under skänker inget utrymme till allmänmänskliga drömmar om fred. Allt och alla sparkar igen fönstret frenetiskt med inprogrammerade upprapningar i stil med: ”fred på Jorden är en utopi”, ”människan har alltid krigat och haft konflikter, det ligger i vår natur” krig för faktiskt ett och annat gott med sig också, t ex nya uppfinningar som kommer mänskligheten till godo”, ”för att fred ska komma till måste människor först finna en inre frid (mer om det längre ner) osv.
Idag har normsystemet dessutom ännu fler mentala krigare som hjälper till att täppa till våra barns självklara drömmar och ser till att de knappt ens medvetandegörs. De mentala krigarna stavas Playstation, TV, bärbara DVD:s, datorer och Internet, mobiler, ett Konsumerande med stort K och en upplevelseindustri som heter duga. Den ständigt uppkopplade och aktiverade människan är född och hon har varken tid eller empati över till petitesser som fred på Jorden. Ni vet det där utopiska som ändå inte är riktigt naturligt eftersom vi alla är födda krigare...
Människor (framförallt här i västvärlden) tycks alltså ha gett upp om fred på Jorden. Var tog alla storartade demonstrationer vägen? Nu för tiden hör man t ex aldrig talas om något som ens kommer i närheten av det engagemang som fanns i USA under Vietnamkriget. Numer är det nästan bara de som i någon mening själva är drabbade av krig som demonstrerar och protesterar. Ytterst sällan krigens I-landsfeta publik.
Istället tillåter vi, utan att ens höja på ögonbrynen, att politiska ledare i sk demokratiska länder erövrar länder och startar krig i samma takt och med lika lite medkänsla som de byter kalsonger.
Vi höjer inte heller på ögonbrynen när vi hör USA:s fd utrikesminister Madeleine Albright uttala sig om att det var värt priset att 500.000 barn dog i samband med USA:s attacker mot Irak. Kvinnan som stolt brukar peka på sin lilla fredsduvebrosch på bröstet.
Ingen tycker att det är det minsta konstigt att
en politisk världsledare, som de flesta har satt en helgongloria över huvudet på, utan tvekan vill öka den militära intensiteten (läs: invasionen) i Afghanistan och är redo att vid behov(?!) gå in med sin militär också i Iran. I klartext innebär dessa ”åtgärder” att människor kommer att dödas, inklusive redan (av fattigdom) utsatta barn.
Och det snackas så mycket. Det teoretiseras, debatteras och räknas ut. Till förbannelse. Och viktiga människor på höga hästar kommer fram till att vår fantastiska ”demokrati”, vår s.k. frihet och livsstil är värd ett antal döda människor, stora som små. För att inte tala om hur mycket vi tycker att de där andra ländernas frihet och framtida demokrati är värda. Vi befriar ju dem. Vilka de nu är. Och vi behöver inte ens fråga om de vill det för det är ju så självklart. Eller hur?
Nu inser jag att det är nödvändigt med en repetition. Vi pratar alltså om att medvetet döda människor! Och nej, det är ALDRIG berättigat. Det är ALDRIG ”okej”.
Så vad ska vi göra då?
Det är ju populärt att säga att för att en yttre fred ska kunna uppstå måste vi först – var och en – skapa fred och harmoni inom oss själva. Visst finns det sanning i det, men jag tror inte att det är så märkvärdigt eller svårt. Om inre fred hos var och en ska vara ett krav kommer förmodligen yttre fred aldrig att uppstå. Vi har inte tid med, visserligen vackra, men enormt tidsödande självutvecklingskrav. Människor dör varje sekund som vi väntar på att den stora inre friden ska infinna sig hos alla.
Nej, vi kan bättre än så. Jag tror på människan (trots allt skit hon hittat på och kontinuerligt hittar på). Jag tror att vi har förmågan inom oss att skärpa till oss, utvecklas och skapa fred HÄR OCH NU, som i ett trollslag. Om vi bara ger oss fan på det! Det krävs inga fler självutvecklingskurser, inga meditationer och definitivt inga fler evighetslånga pratmöten i FN. Det behövs inga fler karmiska cykler vars syfte är att lära oss något genom smärta. Jag vägrar att tro det! Vi har redan upplevt nog med smärta. Eller vad säger du?
Jag påstår att vi krånglar till allt genom vårt psykologiserande och överförklarande. Under tiden dör ännu ett barn i ett krig i något avlägset hörn av Jorden.
Men är det kanske värt priset, ändå?
Det är ju vår natur och inget att göra nåt åt, eller?
2266349b-5fb4-476b-ae23-b2d3cf2a7777|4|5.0
Tags:
Categories:
Allmänt |
Krönikor av Linda